Två av de tonårsböcker som lämnat störst intryck på mig är George Orwells dystopi 1984 och den popfilosofiska Zen och konsten att reparera en motorcykel av Robert M. Pirsig. Bägge har behållit – om inte till och med ökat – sin relevans i takt med förfallet av samhällsdiskursen under senaste år. Efter Donald Trumps tillträde sköt försäljningen av 1984 i nya höjder. Orsaken till det nymornade intresset är förstås den cyniska lögnaktighet och medvetna förvrängning av språket – av själva verkligheten – som Trumps administration gjort till sitt varumärke.
I 1984 kräver det regerande Partiet medborgarna att förkasta evidensen från sina egna ögon och öron. ”Det var deras sista och viktigaste befallning”, skriver Orwell och prickar Vita Huset under Trump mitt i foajén. Det började med att Vita huset drog valsen om att Trumps presidentinstallation hade den största publiken någonsin, och att administrationen sedan kallade osanningen för ”alternativa fakta”. Och på den vägen har det fortsatt.
Vår hjärna är inte särskilt pålitlig. Vi är funtade att utgå från att människor talar sanning, och samtidigt beredda att korrigera våra uppfattningar för att passa in i en grupp vi vill tillhöra. Confirmation bias är en stark mekanism – vi tycks, kanske av evolutionära skäl, föredra den värme som en gemensam lögn vid eldstaden kräver, hellre än kylan av ensam suveränitet.
I motsats till Orwells beskrivning av den mänskliga tillvarons devalvering är Pirsigs Zen tvärtom en naivt optimistisk on-the-road-berättelse om en rebellisk professor och hans flummiga men fängslande strävan efter filosofins Graal: det godas väsen, kvalitet och hur man intuitivt förstår det, och inte minst hur man ska få en annan att förstå vad man menar. En högst aktuell fråga för vår samhällsdebatt.
Retoriken har i den vetenskapliga världssynen rätt dåligt rykte, jämfört med den alltid pålitliga logiken.
Pirsigs alter ego kallar sig Faidros efter huvudpersonen i Platons dialog med samma namn, där Sokrates som vanligt försöker övertyga sin motpart om dialektikens, den logiska argumentationens väg till sanningen. Logik fungerar bra inom vetenskapen, men när det gäller politik, estetik eller moral är själva byggklossarna ständigt ifrågasatta. Platons Faidros försöker övertyga Sokrates om att retoriken och vältaligheten – inte dialektiken och logiken – är de högre, fylligare, rikare och mer mänskliga formerna av kommunikation. Också Pirsigs protagonist tvingar sina elever att följa honom in i retorikens och allegoriernas färgsprakande värld, till berättelsens förklaringskraft.
Retoriken har i den vetenskapliga världssynen rätt dåligt rykte, jämfört med den alltid pålitliga logiken. Men har vi gjort misstaget att låta logiken dominera också i rum den inte hör hemma i? Är det inte lättare att nå människor genom liknelser och berättelser än genom att servera fakta – särskilt fakta som strider mot ens confirmation bias. I en tid av populism, falska berättelser och lögner, närmar vi oss kanske den politiska diskursen med fel vapen – fakta, siffror och logik – då det människor vill ha är värmande visioner, berättelsen om hur vi sitter tillsammans vid brasan. Och berättelsen behöver inte vara osann.
Då Orwells vision nu ska bekämpas, kanske det kan ske med Pirsigs?