null Diagnos: galopperande dialectos

Krönikan 17.2.2022

Saliven Gustavsson

Diagnos: galopperande dialectos

Vi betraktar dialekternas ymnighetshorn genom ett par progressiva glasögon (finskans moniteholasit heter faktiskt så, lärde jag mig nyss!) för simplare duger ej. Vi konstaterar att motivet är en mångfasetterad mosaik, rentav ett kalejdoskop man kikar i efter en dos lätta hushållsdroger.

Som i de flesta fall började allt tidigt, någonstans i barndomen. Jag föddes lingvistiskt belastad. Salig mor min var en Helsingforsböna som hade kommit ut till de östnyländska smugglar- och strandrövarskären som sommargäst och fastnat där för resten av livet. Hon framhärdade i att tala sitt tungomål skillnadssvenska, något som gjorde henne säregen och lätt suspekt i den gammalmodiga, östnyländskt frodiga språkomgivningen.

Bild: Kristoffer Åberg

Då jag var enda barnet och fiskarfarsan var mycket till sjöss, präglades jag av min mors språk vilket också gjorde mig till en särling då jag anträdde gråbrödernas ambulerande folkskola. Skolkamraterna som språkade som folk i skären, ansåg givetvis att något var fel på gossen och försökte råda bot på lytet genom att ge mig på skallen eftersom ”he e ju tär som fejle sitär”. Barn kan vara grymma och på den tiden skulle man satan inte vara (för) annorlunda.

Jag grät ju bittert och var arg på stackars mor för att hon lärt mig en svenska som bara stämplade mig som kufisk och snobbig. Men hon lärde mig tidigt att läsa och det positiva med ensamheten var att det blev mycket läst, och i något skede kom intresset för främmande språk, kulturer och lokala egendomligheter in i bilden.

Som yngling drogs jag starkt till personer som talade dialektala versioner av svenska, finska och – på den första rejäla resan till England – engelska. Att jag visste hur språken såg ut i text och lät i sina korrekta former, gjorde det bara mer fascinerande att höra hur personer härifrån och därifrån uttalade och omskrev, förvrängde och rentav våldförde sig på ord och begrepp. Dialectosens första symptom började gro, kanske som en protest mot den helsingforsiska högtravande Svenska Teatern-svenska som hade berett mig så mycken sorg och ensamhet.

Urban, världsvant blasé skulle man vara, högdraget nasalt skulle man låta – fast man hade kommit med häst och kärra från Juupajoki föregående vecka. Patetiskt.

Den tristaste grejen med att flytta till Helsingfors och simulera studier på 1980-talet var den nyfödda citykulturen som upphöjde ”stadin” till landets enda aktningsvärda plats och hemort. Förutom en handfull gamla affärs- och krigshjältesläkter med vattu… förlåt: rikssvenska anor, kommer ju majoriteten av huvudstadens mantalsskrivna någonstans ifrån. Men det skulle noga döljas i universitets- och nattlivet. Urban, världsvant blasé skulle man vara, högdraget nasalt skulle man låta – fast man hade kommit med häst och kärra från Juupajoki föregående vecka. Patetiskt.

För en skärigrabb som hade lyckats vända utanförskapet till sin fördel (i viss mån), ledde det till ett läge för spex. Med några likasinnade busar roade vi oss med att överdriva vår egen lantlighet och pressa sådan dynga mellan tårna som inte ens hade funnits. Ett hyss var att högljutt utpeka nyinflyttade bonnläppar som poserade i svart PVC från Dekadenz, låtsandes precis influgna från en illegal undergroundfestival i Östberlin. Patetiskt 2.

Min store mentor, rymdfilosofen Esko Valtaoja säger: Ingen fras är dummare än ”det var bättre förr”. Som något av en bakåtsträvare och nostalgiker protesterar jag lätt, men håller med professorn.

Det här med härkomst, bakgrund och lokalfärg vände redan på 1990-talet till att bli ett värde och en kvalitet. Att kulturscenen började poängtera minoriteters bildkonst, musik och lyrik gjorde saken bara bättre − och snart både vågade och ville folk presentera sig via sin historia och stolt tala sin dialekt.

Så det blev underbart att vara en typ med galopperande dialectos. Fast botad blir man inte.

Saliven Gustavsson

Skribenten är verbalarbetare med dialektintresse som med åren har antagit patologiska proportioner.

Tillbaka till början