På finska bildar orden som beskriver förvaltningens olika nivåer en logisk helhet, ungefär som delarna i en schweizisk officerskniv. Alla funktioner som behövs; en sax, en kniv, en skruvmejsel, finns inbyggda i samma stomme.

Att beskriva Finlands offentliga förvaltning på svenska känns ibland som att komma dragande med en plastkasse full med redskap.

Den som försöker säga samma sak på svenska behöver betydligt flera ord. Att beskriva Finlands offentliga förvaltning på svenska känns ibland som att komma dragande med en plastkasse full med redskap i stället för att ha en behändig fällkniv i fickan. Ord som är exakta och symbolladdade på finska blir ibland nästintill innehållslösa på svenska.  Är åhörarna dessutom personer som varken kan relatera till finska språket eller finländsk förvaltning krävs det ytterligare ord för att skapa sammanhang och begriplighet.

Det behändiga kunta

Ordet kunta är ett av de bästa exemplen på hur finska språkets logik och förvaltningens logik sammanfaller. Kunta betyder kommun, men fungerar också med olika förleder som en beskrivning av kollektiv och gemenskaper, till exempel eduskunta (riksdagen), paikkakunta (ort) eller yhteiskunta (samhälle). Med utgångspunkt i ett antal kunta av olika storlek går det att beskriva en hel samhällsförvaltning. Seutukunta ­beskriver ett antal kommuner inom ett pendlingsområde, maakunta ett landskap, kansakunta nationen.

På svenska är förvaltningsnivåernas inbördes logik inte lika tydlig. I kontakter med folk från resten av Norden har jag märkt att i synnerhet benämningarna på den regionala förvaltningen i Finland – landskap, regionförvaltningsverk, välfärdsområden – är svåra att ta till sig och placera på rätt nivå i förvaltningssystemet.

När du säger landskap ler jag och tänker på gröna kullar.

”När du säger landskap ler jag och tänker på gröna kullar”, sa min kollega från Danmark. I danskan och norskan finns landskap som naturgeografiskt begrepp, utan administrativa referenser. Paradoxalt nog har jag märkt att det blir enklare att förklara finländsk förvaltning för nordbor genom att börja med vad förvaltningsnivåerna heter på finska. De språkliga sambanden mellan kunta och maakunta gör det enklare att förstå att relationen motsvarar den mellan kommune och fylkeskommune i Norge.

Med utgångspunkt i samma kunta går det också att konstruera begrepp som beskriver människornas relation till platsen. Kuntalainen är kommuninvånare, så långt är det enkelt, men vid kuntalaisuus, den lokala varianten av medborgarskap, börjar de svenska översättningarna kännas styva. Ordbehandlingsprogrammet markerar rött när jag skriver kommuninvånarskap. Kommunmedborgarskap passerar utan rödmarkering, men klingar byråkratiskt och används sällan i resten av Norden.

Politiska ambitioner fungerar väl på finska

Förvaltningens språk är inte neutralt, utan präglas av att det uppstår i växelverkan med politiken. För nya politiska strävanden behövs nya ord, som ger avtryck i reformjargong och namn på myndigheter. Det här är inte unikt för Finland, men finskans flexibla sätt att bilda nya substantiv genom att lägga till några få bokstäver gör språket särskilt lämpat för att uttrycka nya politiska ambitioner. När en politisk strävan uttrycks med ett ord som känns fräscht och är enkelt att använda, sprids nyorden som en löpeld bland dem som jobbar med frågorna. Ett sådant händelseförlopp, som jag själv fick bevittna på nära håll, började med en variant av ordet kuntalaisuus.

När en politisk strävan uttrycks med ett ord som känns fräscht och är enkelt att använda, sprids nyorden som en löpeld.

Regeringen Sipilä (2015–2019) tillsatte våren 2017 en arbetsgrupp som skulle utreda det som på finska kallats kaksoiskuntalaisuus, möjligheten att formellt vara skriven i och betala skatt till två kommuner.  Idén har figurerat länge i synnerhet bland glesbygds- och skärgårdsaktivister också på svenskt håll i Finland. Kommunalpolitikern Rudin Eneberg i Korpo ska redan på 1970-talet ha föreslagit att sommargästerna under en månad av året kunde betala skatt till sin sommarkommun i stället för till den kommun där de är skrivna på vintern. På svenska finns det inte ett enda ord som motsvarar kaksoiskuntalaisuus, utan man har använt omskrivningar som dubbelt kommunmedlemskap och att vara skriven i två kommuner. Eftersom frågan inte varit politiskt aktuell i Sverige eller Norge, trots att sommarstugor är vanliga också där, finns det heller inget bra begrepp att låna in.

En politisk idé om
En politisk idé om ”kaksoiskuntalaisuus”, möjligheten att vara skriven och betala skatt i två kommuner till exempel för att man har sommarstuga i en annan kommun än där man bor, ledde till en räcka av knepiga termfrågor på svenska. Foto: Päivi Karhunen/Kuvia Suomesta

Jag ingick i den grupp av externa experter som utnämnts för att bistå de ministerietjänstemän som gjorde grovjobbet med att utreda vilka möjligheter och begränsningar lagstiftningen ger för att vara formellt knuten till flera kommuner. Under utredningsprocessens gång stod det klart att ordet kaksoiskuntalaisuus är ett för snävt begrepp om man vill beskriva den samhällsutveckling där allt fler människor har regelbundna kopplingar till flera orter än den kommun de är skrivna i. Kopplingarna handlar inte bara om fritidsboende, utan också bland annat om barn till separerade föräldrar som bor i olika kommuner, långpendlare med bostad på arbetsorten och far- eller morföräldrar som skaffat sig en extrabostad för att finnas till hands för barnbarnen.

”Det här betyder inget på svenska”

Det här ledde till att ett annat begrepp, monipaikkaisuus, fick fotfäste i diskussionerna och småningom blev en del av titeln på slutrapporten. Inte heller monipaikkaisuus har en självklar svensk översättning och i efterhand skäms jag lite att jag inte under arbetets gång bad om ordet för att säga ”Ursäkta, men det här betyder inget på svenska.” På engelska används multilocality och multilocal i vissa facktexter inom samhällsgeografi och regional utveckling. Enstaka nordiska texter använder olika varianter av flerlokal och multilokal, men varken i Norge, i Sverige eller i Danmark är ordet lika betydelseladdat som det blivit i den finländska diskussionen.

Ordet monipaikkaisuus letade sig småningom in i utredningar, strategier och politiska program. Det fick ett nytt uppsving under pandemiåren 2020 och 2021, när det blev uppenbart att många delar sitt liv mellan flera orter. Staten antog bland annat våren 2021 nya riktlinjer för sina egna arbetstagare, ”Monipaikkaisuuden edistäminen valtionhallinnossa” som i korthet handlar om att man ska kunna jobba för staten oberoende om man bor i Pelkosenniemi eller Helsingfors.

Inget språk är mer behändigt än finskan för den som vill sätta nya ord på nya politiska strävanden.

Det är en helt annan sak att redan arbetsgruppsarbetet 2017–2018 visade att det inte är så lätt att omsätta det språkligt mångtydiga och därför politiskt tilltalande monipaikkaisuus till exakt juridik, i all synnerhet inte skattejuridik. Av den ursprungliga tanken om att dela skatteintäkterna mellan vinterkommunen och sommarkommunen blev det därför ingenting, men hela processen visar att inget språk är mer behändigt än finskan för den som vill sätta nya ord på nya politiska strävanden.