Under det senaste året har jag utmanats mer än någonsin förr på området språkinlärning, eftersom min man och jag har bott och rest i Spanien och Latinamerika. Det har krävt ansträngning, men efter nio månader talar jag nu så bra spanska att vårt hemspråk har gått från övervägande engelska till mer spanska än engelska.
Det har varit verkligt hälsosamt att som språkvetare gå från expert till inlärare. Jag identifierade framför allt två faktorer som underlättade och försnabbade inlärningen.
Den viktigaste framgångsfaktorn var att folk i regel helt enkelt inte kunde engelska. Det fanns ingen chans vare sig för dem eller mig att byta språk. Jag slapp tjata på folk om att tala spanska i stället för engelska och känna mig som den besvärliga typen som inte vill välja det smidigaste sättet att kommunicera.
Det andra var att folk bildligt talat gav mig stående ovationer så fort jag öppnade munnen men samtidigt behandlade mig som att jag förstod allt de sade. Om jag sade fel rättade de mig med ett vänligt leende. Tack vare deras positiva attityd vågade jag prata på, göra fel, fråga om och ibland erkänna att jag inte förstod vad de sade, utan att bli behandlad som en mindre vetande.
I Finland verkar situationen för inlärare ofta vara en helt annan. I Kielikello 3/2022(siirryt toiseen palveluun) ingår en artikel som handlar om svårigheterna som invandrare, utbytesstudenter och andra som kommer till Finland för att lära sig finska har med att få möjlighet att öva sig på språket. Även om artikeln handlar om finska tror jag att samma sak också gäller dem som vill öva upp sin svenska. Finländarnas ofta goda kunskaper i engelska uppges vara det största ”problemet”. Kommunikationen blir lättare och löper smidigare på engelska än på finska (eller svenska). Att kunna engelska är viktigt, men det är synd att finländarnas i genomsnitt goda engelska blir ett hinder i inlärningen.
I artikeln uttalar sig personer som hade velat tala finska, men enligt artikeln sker språkbytet trots allt ofta som ett gemensamt beslut eller på initiativ av personen med annat modersmål än finska. Ibland för att det känns smidigare så, ibland för att det är viktigare att kommunikationen flyter än vilket språk den förs på. Det här får mig att fundera på om det i själva verket är vi förstaspråkstalare som på ett vänligt och inbjudande sätt borde insistera på att tala svenska och finska och inte genast gå med på att byta till engelska, även om den andra personen ber om det. Det kan ju vara på grund av en vilja att inte vara till besvär som personen föreslår ett språkbyte.
Jag borde se mig själv i spegeln. I fyra år har jag talat mycket lite finska med min man, samtidigt som han har talat mer och mer spanska med mig. Jag har insisterat på att vi ska tala spanska men varit smått motvillig att tala finska eftersom det inte är mitt modersmål och för att det är roligare för mig att öva på att tala spanska. Så ni därute – om ni lovar att börja insistera på att tala finska eller svenska med inlärare, lovar jag att införa konceptet ”finsk fredag” hemma hos oss. Det är roligt att folk vill lära sig våra nationalspråk och en ära att få hjälpa till i processen!