Människorna var som vi, utom att de inte kunde tala. Men körsång och folkdans var populärt.
Det blev också på modet att leka med munnen och strupen. Ett kollektivt grymtande och smackande. Det var inget stort steg att kombinera munljuden med begrepp. Och man hade gott om tid. Tusentals år.
Älskande par och mammor med sina bebisar imiterade redan varandras ljud på ett meningsfullt sätt. Många av favoritdanserna innehöll redan djurimitationer och man kunde kalla fram djurens andar genom att klä sig och bete sig som dem.
Grannarna märkte vad som pågick. De gjorde efter. De lånade inte stammens språk som sådant. Men de lånade språkets idé, och gjorde egna språk.
Jag skäms för mina oanständiga tankar.
År 1866 förbjöd Paris lingvistiska sällskap alla debatter om språkets uppkomst.
Det blev så mycket gräl. Man kunde varken bevisa eller motbevisa teorierna. Folk blev förskräckligt arga på varann.
Debattförbudet verkar fortfarande ganska klokt.
Lyckligtvis är jag inte ett språkproffs utan en amatör. Så jag skäms men är fri att spekulera.
Språket, tänker jag, kan inte ha uppkommit för att förmedla konkret information, typ ”lejon – kommer – akta!”
Till det räcker ett enkelt pidginspråk.
Khoisan-folken (de som förr kallades bushmen och hottentotter) talar språk som är de mest komplicerade i världen. Jag läser t.ex. att !Xóõ har 126 konsonantljud, av vilka klickljuden och smackningarna är en fascinerande grupp som inte förekommer utanför Afrika. Språken är tonspråk som kinesiskan. Många av språken är obesläktade med varandra.
Jag läser att forskaren Quentin Atkinson år 2011 inventerade fonemrepertoaren i 500 språk och kom till att den krymper ju längre man kommer från Sydafrika. Fattigast är den i Polynesien och Sydamerika – längst ifrån Namibia.
Jag får en vision av språkets Big Bang.
Det är som om man skapade ett vildvuxet, detaljrikt språk av blotta glädjen och fascinationen med grammatik. Som om komplexiteten hade ett egenvärde.
Chomsky noterar helt realistiskt att språk, så långt bakåt man kan se, är färdiga system.
Athene föddes färdigt utbildad ur Zeus huvud, i full krigsrustning. Så också grammatiken.
Språkets första funktion måste ha varit att leka, älska, skämta, skryta, skymfa, ljuga och fabulera.
Små, isolerade språk är ofta komplicerade. Det är de stora internationella språken, av typen engelska och kinesiska, som har blivit enkla.
Med ”grammatik” menar jag nu ”morfologi”.
Det sägs att syntaxen blir komplexare hos språk som förenklas morfologiskt. Men jag vet inte hur man mäter detta. Så jag vet inte hur en jämförelse skulle gå till.
Språkets första funktion måste ha varit att leka, älska, skämta, skryta, skymfa, ljuga och fabulera. Och det föregicks av sången och dansen. Opera är äldre än talad dramatik, visor äldre än dikt, dikt äldre än prosa.
Bra talare, historieberättare och sångare har haft en enorm prestige. Varför?
För att man måste vara intelligent för att tala bra.
Men om man vill imponera med sin vältalighet är det viktigt att språket är svårt. Alla ska inte kunna det.
Det fina med ett svårt språk är att sämre utbildade eller mindre begåvade individer begår fel. I motsats till hjältetalaren. Ur elitens synpunkt är grammatikens komplikation ett egenvärde.
Med den anspråkslöshet som kännetecknar allt jag gör vill jag nu proklamera ”Wahlströms Lag”:
Språk blev komplicerade för att sämre utbildade eller mindre begåvade personer skulle misslyckas när de försökte uttrycka sig.