När man i Sverge [sic] spörjer oss svenska finländare: talar ni svenska i Finland, då vore det enda rätta svaret ett ärligt ”vet hut!” eller ett slag på käften.
Det är Allan Wallenius som år 1915 yttrar de uppbragta orden ovan, vilka citeras i Olof Mustelins artikel ”Allan Wallenius – biblioteksman, publicist och revolutionär i 1910-talets Finland” i Historiska och litteraturhistoriska studier 59.
Smockan kanske inte längre hänger i luften på samma sätt nuförtiden, men de flesta finlandssvenskar har säkert någon gång stött på sverigesvensk okunskap om finländska språkförhållanden och om finlandssvenskheten i synnerhet, och därvid irriterats över att få beröm för sin goda svenska eller frågor som ovanstående.
Ända sedan 1809, då Sverige förlorade Finland till Ryssland, har särskilt de svenskspråkiga i Finland ansett sig styvmoderligt behandlade av Sverige och sverigesvenskarna. Inte sällan har denna översiggivenhet haft sin grund i en känsla av att vara osedd. Det här har också tematiserats och gestaltats i den finlandssvenska litteraturen genom åren, men sällan lika tydligt som i Wava Stürmers dikt ”Ett tal till en rikssvensk” i samlingen Solblåst från 1980. Dikten tilltalar sverigesvenskarna direkt och uppfordrande: ”Du! / Ni tror / att vi är / er kvarglömda överklass / och skäms för oss / när vi inte själva har vett att göra det.” Vidare besjungs finlandismernas raison d’être: ”Språket vi talar / är svenska. / Och differenserna mellan oss / är små. – Av typen ämbar. / I Sverige kallar ni ämbaret hink / och det är för galet / ty en hink / har alltid lock / hos oss.” Dikten avslutas med en direkt uppmaning: ”Istället för fördomar / och domar och fördömande / borde vi starta mera från noll. / Som två utlänningar / olika men jämlika / och med samma språk / så när som på litet klott och rådd. / Det du, Rikssvensk!”
Lundberg och Sund har sjungit finlandismernas lov otaliga gånger; i intervjuer, essäer och artiklar, men de har också haft finlandismerna som litterärt tema i sina romaner.
Wava Stürmers dikt fungerar som ett ledmotiv i min doktorsavhandling Isolerat och övergivet nationsfragment, hänsynslöst ihjältiget? Studier i den finlandssvenska litteraturens position och predikament i Sverige (2021). I avhandlingen undersöker jag den finlandssvenska litteraturens spridning och förutsättningar i Sverige ur olika perspektiv. Jag visar bland annat att det utkommer ungefär lika många skönlitterära finlandssvenska verk i delupplagor i Sverige som tidigare, trots att man ofta tar motsatsen för given, och att finlandssvensk litteratur får förhållandevis stort utrymme i sverigesvensk litteraturhistorik, även om den ofta placeras i vad jag kallar ”kulturella reservat”.
Den här artikeln fokuserar de två artiklar i avhandlingen som undersöker hur finlandssvenska författare, likt Stürmer, gestaltar den sverigesvenska okunskapen och finlandismernas existensberättigande som litterärt tema.
Den sverigesvenska läsaren förkroppsligad
Ulla-Lena Lundberg och Lars Sund hör till de finlandssvenska författare som tydligast tagit avstånd från den finlandssvenska språkvårdens nestor Hugo Bergroths genomsyrande devis om att finlandssvenska författare ”måste lära sig att skriva högsvenska” för att vara gångbara i Sverige.
Lundberg och Sund har tvärtom sjungit finlandismernas lov otaliga gånger; i intervjuer, essäer och artiklar, men de har också haft finlandismerna som litterärt tema i sina romaner.
I Ulla-Lena Lundbergs roman Marsipansoldaten (2001) får läsaren stifta bekantskap med Ivar Lind, en bondson från Dalsland som kommit till Finland som frivillig jordbrukshjälp under kriget. Lind, som inte är så bevandrad i Finlands tvåspråkighet, får lära sig ett och annat av ortsbefolkningen:
Alltså. Den svenska som talas i Finland är ingen mindervärdig avart utan det svenska urspråket sådant det talades av Karl XII och hans bussar, innan Gustav III förstörde språket med sitt skorrande och sitt franska fjanteri. Finlandssvenskan uttalar språkets alla bokstäver och kan förstås av alla folk och raser medan dagens rikssvenska skorrar, mumlar och sluddrar och sväljer bokstäver så den knappt kan förstås av svenskarna själva. Värst är stockholmskan med sitt jämrande och jamande. Vidare. Den som vill mena att finlandssvenskan låter som finska gör klokt i att hålla inne med denna iakttagelse. Och den som, glad över att ha förstått två tredjedelar av det som sägs och jämför detta med motsvarande färdigheter i norska och danska, stolt utbrister: ”Jag visste inte att finska var så lätt att förstå!” har gjort sig omöjlig och kan aldrig rehabiliteras.
Det här berättas som ”viktiga rön för den som ska överleva som frivillig i Svenskfinland”. Likaledes, menar jag, utgör detta viktig information inskriven mellan raderna för den i finländska språkförhållanden oinvigda sverigesvenska läsaren. Berättarrösten vänder sig till läsaren för att på ett humoristiskt sätt föreläsa om finlandssvenskt språkbruk. Att den sverigesvenska läsaren förkroppsligas i Ivar Lind motiveras också av den representativitet Lind tillskrivs av ortsbefolkningen: ”Som svensk i Finland representerar han alla Sveriges städer och byar.”
I Lars Sunds(siirryt toiseen palveluun) roman Tre systrar och en berättare (2014) får läsaren, förutom i titeln nämnda systrar och berättare, stifta bekantskap med en annan central karaktär: nämligen ”den i många stycken förvånansvärt obildade kråkan”. Kråkan, som är berättarens ständiga följeslagare, är tydligt enspråkigt svensk och ogillar dialekt. Ideligen tvingas berättaren stanna upp och förklara saker för kråkan:
Innan jag går vidare till att berätta om det som skedde här i stan vårvintern 1918 måste vi hålla en historielektion med kråkan, ty hon besitter mycket svaga kunskaper om den konflikt som beroende av vars och ens politiska ståndpunkt här i Finland än kallas Frihetskriget – med versalt F! – och än inbördeskriget och ibland rent av klasskriget.
Sedan följer några sidor där berättaren rekapitulerar bakgrunden till inbördeskriget för kråkan. Ofta handlar det annars om dialektala, österbottniska uttryck, finlandismer och inskott på ren finska som berättaren tvingas förklara: ”Emellanåt ropar en hes röst: ampu tulee – palaa jo! (skottet kommer – det brinner redan! översätter jag för kråkan”; ”hullujussi (det är en grävmaskin, kråkan!)”; ”firabla: det innebär att man jobbar med privata saker på arbetet, halvt i smyg”; ”Kalle förstod att karlarna var propsjassar (timmerflottare på högsvenska, förklarar jag för kråkan)”, och så vidare.
Här menar jag naturligtvis att det är den sverigesvenska läsaren som – på samma sätt som hos Ivar Lind i Marsipansoldaten – förkroppsligas i berättarens kråka. Den finlandssvenska läsaren kan i allmänhet antas besitta tillräckliga kunskaper om de dramatiska skeendena i den inhemska historien, och vara tillräckligt bevandrad i dialektala uttryck, finlandismer och finska, för att inte behöva undervisas av kråkan. En sverigesvensk läsare kan i vissa fall vara i större behov av förklaringar. Samtidigt som den sverigesvenska läsaren på detta huvudsakligen humoristiska sätt undervisas av kråkan, fungerar dessa utvikelser för den införstådda finlandssvenska läsaren som små retfulla och komiska nålstick mot läsarna på andra sidan Bottniska viken; spefulla blinkningar som tematiserar den i Svenskfinland allom bekanta sverigesvenska okunskapen om finländska språkförhållanden och det finlandssvenska språkbruket.
Fri och vildvuxen finlandssvenska
Så belyser och tematiserar finlandssvenska författare som Wava Stürmer, Ulla-Lena Lundberg och Lars Sund i poetisk och skönlitterär form det på sina håll i Svenskfinland länge och djupt kända styvmoderliga behandlandet från sverigesvenskt håll, som tar sig uttryck i okunskap och ointresse. Men inte bara det: de går samtidigt i tydlig klinch med den så länge i Svenskfinland förhärskande bergrothska premissen att ett språkbruk med finlandismer omöjliggör finlandssvensk framgång på den sverigesvenska bokmarknaden. Dessa författares, jämte andra finlandssvenska kollegors, besjungande av finlandismernas och flerspråkighetens raison d’être i litteraturen, visar tillsammans med det övervägande positiva mottagande språkbruket får av sverigesvenska recensenter, att ett fritt och vildvuxet finlandssvenskt litterärt språk är här för att stanna.