null Åttio år för svenskan

Ledare 1.6.2022

Charlotta af Hällström-Reijonen

Åttio år för svenskan

Den 1 juni 1942 grundade Svenska Finlands Folktings fullmäktiges presidium en språkvårdsnämnd. Enligt protokollet skulle nämnden ”bistå fullmäktige i frågor, som röra svenskt språkbruk, svenska ortnamn m.m. och i vilka en viss normgivning måste anses påkallad”.

Man kan förundras över att Folktinget 1942, mitt under Fortsättningskriget, gav sig tid att grunda en språknämnd. Men språkriktighet upplevdes som väldigt aktuellt då. Den militära terminologin var finskpåverkad, och eftersom militärspråket inte bara syns i soldatjargong utan också till exempel i tidningar under den här tiden kan man ha fått ett intryck av att den finska påverkan på svenska i Finland var starkare än tidigare.

Man kan förundras över att Folktinget 1942, mitt under Fortsättningskriget, gav sig tid att grunda en språknämnd.

Erik Wellanders språkbibel Riktig svenska hade utkommit i sin första upplaga 1939 och den kan också ha utgjort en inspiration.

Kanske man också tänkte på språkets roll i krig, på att språket är ett maktmedel på det sätt som vi i dag ser i Ryssland, där man inte får kalla en spade för en spade, eller ett krig för ett krig.

Språkvårdsnämndens verksamhet gällde ortnamn, lånord, myndighetsspråk och språkets renhet över huvud taget. Nämndens verksamhet var ytterst anspråkslös. Större delen sköttes av nämndens sekreterare som hade uppdraget som en bisyssla. Han eller hon gav språkrådgivning per telefon samt granskade språket i Hufvudstadsbladet. Även finansieringen var anspråkslös. Folktinget betalade en del, Svenska kulturfonden en del och därtill fick den ett litet statsunderstöd.

Ännu hösten 1975 sköttes den språkliga rådgivningen som deltidsarbete två timmar om dagen av språknämndens sekreterare, som då var Mikael Reuter. Tidigare sekreterare var Per Henrik Solstrand, och före det Eva Stenius.

Men 1976 grundades Forskningscentralen för de inhemska språken (i dag Institutet för de inhemska språken) där olika språkliga aktörer fusionerades till en organisation, och med dem också Svenska språkvårdsnämnden. I samband med fusionen bytte nämnden namn till Svenska språknämnden i Finland och blev ett sakkunnigorgan särskilt i principiella frågor som rör svensk språkvård i Finland. De mer praktiska uppgifterna tog Mikael Reuter med sig till sitt jobb som språkvårdare på Forskningscentralen.

Så är det än i dag. Språknämnden har mer principiella frågor på sitt bord medan de anställda språkvårdarna på Språkinstitutet har de dagliga frågorna på sitt ansvar. Språkfrågor behöver oftast besvaras direkt och kan helt enkelt inte vänta på en nämnd som möts några gånger per termin.

När språknämnden för snart 20 år sedan under ledning av Marika Tandefelt utarbetade ett handlingsprogram för svenskan i Finland, var det fyra tankar som utkristalliserades under arbetets gång:

  • Svenskan i Finland är – och måste förbli – ett komplett och samhällsbärande språk.
  • Svenskan i Finland är en del av det svenska riksspråket.
  • Det bästa sättet att vårda språket är att använda det.
  • Att arbeta för ett språk betyder inte att arbeta mot ett annat.

Låt oss använda dem som ledstjärnor även i fortsättningen.

Charlotta af Hällström-Reijonen

Skribenten är chefredaktör för Språkbruk. Foto: May Wikström

Tillbaka till början