”Hurja kiva” eller ”grymt bra”?
2/2018

Therese Leinonen, Sara Rönnqvist

”Hurja kiva” eller ”grymt bra”?

Jätteliten, rysligt bra och grymt gott är fraser som man med stor sannolikhet kan få höra på olika håll i Svenskfinland. Gradadverbial och förstärkande prefix används för att förstärka adjektiv och på så sätt uttrycka förhållanden utöver det vanliga.

Förrådet av förstärkare förnyas regelbundet av språkbrukare, speciellt ungdomar. Den här utvecklingen kan gå snabbt och varierar även regionalt. Med vår studie ville vi bland annat undersöka vilka ord och prefix som används som förstärkningsuttryck i finlandssvenskt talspråk och i vilken utsträckning olika talargrupper föredrar olika uttryck. Som material använde vi inspelningar ur talspråkskorpusen Talko, närmare bestämt ur samlingen Spara det finlandssvenska talet.

Figur 1 visar ett ordmoln över de förstärkningsuttryck som vi identifierade materialet. I artikeln ”Så kom vi fram till resultaten” på sidan 27 kan du läsa hur vi gick till väga.

Grymt i Österbotten, hurja i södra Finland

I materialet ingår både äldre och yngre talare samt män och kvinnor från hela Svenskfinland, vilket gjorde att vi kunde studera ålders- och könsskillnader samt regionala skillnader i användningen av förstärkningsuttryck. Resultaten visar att yngre talare använder förstärkningsuttryck oftare än äldre och kvinnor oftare än män. Yngre kvinnor i vårt material använder i medeltal 4,85 förstärkningsuttryck per 1 000 ord och yngre män i medeltal 3,01. För äldre kvinnor och äldre män är medeltalen 2,61 respektive 1,80. Det finns också skillnader i vilka förstärkningsuttryck som är vanligast i de olika grupperna. Uttrycken helt och jätte- används t.ex. mest av yngre, medan mycket, verkligt och väldigt används oftare av äldre.

För att identifiera eventuella regionala skillnader testade vi för varje förstärkningsuttryck om användarna av uttrycket i fråga bodde närmare varandra än informanterna i korpusen i genomsnitt. De uttryck som visade sig variera regionalt var följande: gorr-, grymt, helt, hemskt, hurja, jäkla, rysligt och väldigt. Av dessa används hemskt i hela södra Finland och i Vasatrakten. I norra och södra Österbotten används i stället ofta ordet grymt, såsom kartan i figur 2 visar. Ordet rysligt används främst på Åland och i Åboland, gorr- hittar man i nordligaste Österbotten och hurja på spridda håll i södra Finland.

Det finns också förstärkningsuttryck vars användning inte är bunden till någon viss grupp av talare, utan som används i ungefär lika stor utsträckning av alla. Sådana är till exempel riktigt och faktiskt.

Dessa förstärkningsuttryck var vanliga bland finlandssvenskar på 2000-talet. Ju större typsnitt, desto oftare användes uttrycket. Färgerna visar hur orden fördelar sig på olika semantiska kategorier.

Många negativt laddade ord

De förstärkningsord och förstärkningsprefix som vi urskilde i materialet grupperade vi även semantiskt utgående från ordens grundbetydelse i dagens språkbruk. Grupperingen visas med färger i ordmolnet i figur 1. Man kan notera att de negativt laddade orden utgör en stor del av alla förstärkningsuttryck, speciellt om man räknar med både kategorin negativ grundbetydelse, avfall och exkrementer samt till viss del även religiöst tema. De sistnämnda kategorierna religiöst tema och avfall och exkrementer fungerar därtill ofta som kraftuttryck och svordomar och faller sig därför naturliga som förstärkare. Bland orden i kategorin för negativ grundbetydelse finns även några av de vanligaste förstärkningsorden i vårt finlandssvenska material, till exempel hemskt, grymt och rysligt, vars användning också varierar geografiskt.

Jättestor, jätteliten, jättenytt

Används då de här uttrycken för att främst förstärka ord med liknande betydelse eller inte, dvs. hur pass förbleknade är de i sin betydelse? En del förstärkningsuttryck förekommer endast någon enstaka gång i materialet och då ofta med ord som semantiskt passar ihop, som prefixet sten- i stenhård. Vid prefixet jätte-, som är det allra vanligaste förstärkningsuttrycket, ser man däremot hur det har förbleknat i sin betydelse, och alltså kan förstärka ord med liknande betydelse (jättestor) men också fungera som förstärkare av ord med motsatt betydelse (jätteliten) eller helt utan semantisk association (jättenytt).

Bland uttrycken som används med förbleknad betydelse i materialet finns flera av de allra vanligaste, t.ex. hemskt, gorr- och hurja. Detta passar väl ihop med den hypotes som Nilsson (2002:10) lägger fram, nämligen att förstärkningsuttryck som för stunden är moderna i en viss språkgemenskap ofta används i förbleknad betydelse, medan de förstärkningsuttryck som används mer sällan så gott som aldrig förstärker ord med motsatt betydelse.

Det från finskan inlånade hurja (bet. ’vild’, ’våldsam’, ’enorm’) används i finlandssvenska som både adjektiv och gradadverb och ofta som förstärkare av adjektiv av motsatt betydelse, t.ex. hurja bra. Ordet kan även användas förbleknat i finskan för att förstärka positiv betydelse, t.ex. hurjan kivaa. Som lånord i finlandssvenska skapar hurja ytterligare språklig kontrast och fungerar på så vis särskilt bra för att uttrycka förhållanden utöver det vanliga.

Karta ur korpusgränssnittet Glossa (Talkoversion 2.1) som visar beläggorter för ordet grymt följt av ett adjektiv eller adverb i Spara talet-materialet. Gult står för uttal med ö-vokal (grömt), medan orter med y-vokal är markerade med blått.

Sammanhanget avgör

Med tanke på att talare i Svenskfinland har en arsenal av både finska ord och dialektala uttryck att ta av, är de flesta förstärkningsord och förstärkningsprefix som vi har kunnat urskilja i vår studie ändå rätt allmänspråkliga svenska ord, bortsett från hurja och kanske gorr- som förekommer regionalt i norra Österbotten. Var är till exempel sika (bet. ’svin’) som åtminstone i Helsingforstrakten har varit i aktivt bruk bland unga? En förklaring kan vara att materialet består av intervjuer och inte av vardagliga samtal vänner emellan, även om intervjuerna har karaktären av samtal och de yngre samtalar med en intervjuare i ungefär samma ålder.

Ett fall som skiljer sig lite ur mängden och som ändå visar på kontakt med finskan, är helt, som i vår studie används mest av yngre. I svenskan överlag används helt främst före substantiv (en hel sommar, hela veckan). I finlandssvenska används däremot helt, i likhet med finskans ihan (Lappalainen 2004), som gradadverbial med både förstärkande och försvagande funktion. Utropar någon ”Helt otroligt!” handlar det tydligt om en förstärkning, men vid kommentaren ”Helt okej” är det inte så självklart att avgöra hur positivt inställd talaren egentligen är. Huruvida ordets grundbetydelse är bevarad eller inte, det vill säga om helt gör det man beskriver mer fullständigt eller svagare, är svårt att avgöra och mycket kontextberoende. Därtill spelar prosodin en mycket central roll här. En närmare granskning av helt och dess användning i finlandssvenska kunde alltså utgöra en intressant fallstudie. Helt najs, eller hur!?

 

LITTERATUR

Kotsinas, Ulla-Britt (2003). Språkets uppkomlingar. Språkvård 3, 4–10.

Lappalainen, Hanna (2004). Variaatio ja sen funktiot. Helsingfors: SKS.

Leinonen, Therese (2015). Ordklasstaggning av finlandssvenskt talspråk. I: Talet lever! Fyra studier i svenskt talspråk i Finland (s. 197–211). Helsingfors: SLS.

Nilsson, Jenny (2002). Grymt snäll, hemskt trevligt och adverbcykeln. Språkvård 3, 6–10.

Södergård, Lisa och Leinonen, Therese (2017). Talko – korpus över den talade svenskan i Finland: Korpusbygge i teori och praktik. I: Ideologi, identitet, intervention: Nordisk dialektologi 10 (s. 331–340), red av J.-O. Östman et al. Finska, finskugriska och nordiska institutionen vid Helsingfors universitet.

Så kom vi fram till resultaten

Även om det har gjorts en del studier över förstärkningsuttryck och deras användning i sverigesvenskt språkbruk, t.ex. Nilsson (2002) och Kotsinas (2003), finns det inte mycket jämförande forskning mellan Sverige och Finland. För finlandssvenskans del finns det inte heller några omfattande studier att tillgå. Med vår studie vill vi bl.a. undersöka vilka ord och prefix som överhuvudtaget används som förstärkningsuttryck och i vilken utsträckning olika talargrupper föredrar olika uttryck. För det här ändamålet lämpar sig en talspråkskorpus med ett tillräckligt stort jämförbart material.

Talspråkskorpusen Talko möjliggör sökningar i finlandssvenskt talspråk i både en uttalsnära och en ortografisk transkription (Södergård och Leinonen 2017). Vi använde oss av den del av materialet som kommer ur samlingen Spara det finlandssvenska talet (SLS 2098, SLS arkiv), som efter uppdateringen av korpusen våren 2018 består av inspelningar med 311 informanter. Materialet samlades in under en begränsad tidsperiod, 2005–2008, vilket möjliggör studier av regional variation även av drag som kan antas förändras snabbt, däribland förstärkningsuttryck.

I vår studie om förstärkningsuttryck utgick vi inte från färdiga hypoteser utan arbetade utifrån själva materialet. För sökningarna utnyttjade vi det faktum att materialet i Talko är försett med automatisk ordklassannotering. Eftersom det har visat sig att den automatiska annotatorn har särskilt svårt att skilja mellan adjektiv och adverb (Leinonen 2015:209) inkluderade vi bägge dessa ordklasser i alla sökningar. För att identifiera förstärkningsuttryck i materialet använde vi oss av en kombination av sökningar i korpusgränssnittet Glossa, bearbetning av sökresultat med programmeringskod och manuella genomgångar av resultatlistor. På detta vis kunde vi identifiera 11 olika förstärkningsprefix och 53 olika förstärkningsord i materialet. 

Talko finns på adressen http://www.sls.fi/talko.

Therese Leinonen
Skribenten är docent i nordiska språk vid Åbo universitet.
Sara Rönnqvist
Skribenten är doktorand vid Helsingfors universitet och arbetar som arkivarie vid Svenska litteratursällskapet i Finland.