"Ingen pratar svenska här" — om svenskan på språköarna
4/2005

Sofie Henricson

"Ingen pratar svenska här" — om svenskan på språköarna

I några av Finlands helfinska städer bor små grupper av finlandssvenskar. På dessa språköar finns det även svenska skolor. Hur svenska är finlandssvenskarna på dessa orter? Hur syns den språkliga bakgrunden och miljön i det faktiska språkbruket? Sofie Henricson diskuterar här svenskan på språköarna. I artikeln behandlar hon svenska språket på språkön Kotka genom att diskutera några frågeställningar ur sin avhandling pro gradu ”Ingen pratar svenska här”  En undersökning om språkbakgrund och språkanvändning bland svenska ungdomar i Kotka. I sin påbörjade doktorsavhandling kommer Sofie Henricson att fortsätta studiet av svenskan på språköarna.

Den finländska forskningen i tvåspråkighet och det svenska språket är i allmänhet koncentrerad till huvudstadsregionen. Språköarna glöms ofta bort eller är i varje fall inte utsatta för noggrannare närstudier. Trots det bristande intresset utgör även dessa en del av det svenska i Finland. Bilden av finlandssvenskarna och deras språkbruk blir ytterst snäv då så gott som all forskning är koncentrerad till några få orter. Eftersom den regionala variationen är stor är det missvisande att försöka definiera svenskt språkbruk i Finland enligt situationen på ett fåtal orter. Med mer ingående beskrivningar av de olika varieteter­na kunde helhetsbilden bli mer lik den finlandssvenska verkligheten.

Med denna utgångspunkt beslöt jag mig för att skriva min avhandling pro gradu i nordiska språk om svenskan i Kotka. Tanken med undersökningen var att ge en helhetsbild av den språkliga verklighet som svenska ungdomar i Kotka lever i, samt få en inblick i hur det svenska talspråket låter i Kotka. Detta gjordes genom en kombination av en undersökning om informanternas språkbakgrund och en studie i den svenska de talar i praktiken. Informanterna för studien var ungdomar från ortens svenskspråkiga gymnasium. Därmed blev det samtidigt en studie i ungdomsspråk. 

Finlandssvenska språköar

Med svenska språköar i Finland menas små svenskspråkiga enklaver på helt finskspråkiga orter. Dessa uppkom på 1700- och 1800-talet med den växande bruks- och cellulosaindustrin och dess svenskspråkiga anställda. Till de svenska språköarna i Finland räknas Björneborg, Kauttua i Eura kommun, Varkaus, Uleåborg, Kotka, Tammerfors, Kuusankoski och Hyvinge. Det grundades tidigt privata svenskspråkiga folkskolor och läroverk på dessa orter.                                              

Kotka är alltså en av de svenska språköarna i Finland, med ca 55 000 invånare och en liten svensk minoritet på 1,1 %. I hela Kymmenedalen är andelen lägre, 0,8 %. Ursprungligen var området där Kotka år 1878 grundades enspråkigt finskt, men i närliggande kommuner i Östra Nyland fanns det även svenskspråkig befolkning, av vilka en del flyttade till Kotka på grund av arbete.

Det var dock en svenskspråkig överklass som hade mest makt över stadens angelägenheter i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, fastän de utgjorde en minoritet av befolkningen. Industrin och handeln i staden grundades och drevs av några svenskspråkiga och norska män.  Det var de som satte fart på sågindustrin, sjöfartsindustrin, glasindustrin och övrig verksamhet på orten. F. A. Collin grundade flera företag på orten och 1872 grundade norrmannen Hans Gutzeit Norska sågen, som sedan utvecklats till dagens skogsjätte Stora-Enso. Även i dag utgör skogs- och pappersindustrin en stor arbetsgivare i Kotka med företag som Stora-Enso, Sulzer Pumps och Sunila.

Fram till 1902 var det officiella språket i Kotka svenska, varefter stadsförvaltningen godkändes som tvåspråkig, då även finskspråkiga arbetare blivit invalda. Tack vare arbetarrörelsen och generalstrejken 1905 fick den finskspråkiga majoriteten utökade rättigheter. År 1906 blev stadens officiella språk finska. Den svenskspråkiga andelen av befolkningen har kontinuerligt sjunkit. På 1890-talet utgjorde de svenskspråkiga 16 % av befolkningen, på 1920-talet 8 % och på 1950-talet 3 %.

I jämförelse med de andra svenska språköarna kan Kotkas dryga procent svenskspråkiga anses vara betydande. I Hyvinge är 0,7 % av invånarna svenskspråkiga, i Tammerfors och Björneborg 0,5 %, i Kuusankoski 0,4 % medan Eura kommun bland sina knappa 9 500 invånare har 25 svenskspråkiga, d.v.s. 0,3 %. Såväl Varkaus som Uleåborg har 0,2 % svenskspråkiga. Dessa minimala svenskspråkiga samfund är intressanta med tanke på språkkontakten som uppstår mellan finska och svenska.

Jämfört med finlandssvenskarna i huvudstadsregionen, som ofta får representera ”typiska” finlandssvenskar, är skillnaden avsevärd. I Helsingfors är 6,2 % av befolkningen svenskspråkig, i Esbo 8,8 %, i Vanda 3,2 % och i Grankulla 39,1 %. Förutom stödet som en större språkgrupp utgör erbjuds de svenskspråkiga i huvudstadsregionen ett mångfaldigt urval svenska rum utanför de privata sfärerna hem och skola. Ett relativt täckande utbud av olika utbildningsstadier och inriktningar finns även på svenska, det finlandssvenska kulturutbudet erbjuder alternativ för olika åldersgrupper och även svenskspråkiga arbetsplatser och svensk service förekommer.

Alla dessa faktorer inverkar på hur svenska språket ser ut. De språkliga statistikerna om språköarna väcker många frågor. I vilken utsträckning använder unga svenskspråkiga på språköarna sitt modersmål? Är svenskan alls deras modersmål? Vilken inställning har de till svenska språket? Har de ett starkt språkligt självförtroende? Vilken språkgrupp identifierar de sig med? Vad är kännetecknande för svenskan på språköarna? Hur syns den språkliga bakgrunden och miljön i det faktiska språkbruket? Vad är karakteristiskt för talad svenska på språköarna? Är finska inslag frekventa och vad är kännetecknande för dem? Av dessa är ett flertal sociolingvistiska frågeställningar. För att vara trovärdig har sociolingvistiken dock behov av ett tillräckligt stort urval representativa informanter, vilket kan vara svårt att uppbringa på språköarna med endast en handfull svenskspråkiga per ort.

I min avhandling pro gradu gjorde jag ändå ett försök i den riktningen, även om informanterna bestod av bara 46 ungdomar. Utifrån en enkätundersökning, intervjuer och inspelade och transkriberade lediga samtal med ungdomarna studerades deras språkliga bakgrund och praktiska språk­användning. Eftersom den undersökta gruppen var så liten har jag inga slutgiltiga svar att ge på frågorna ovan, men däremot kanske några intryck och vägledande hypoteser att diskutera och arbeta vidare på.

Svenska domäner

På orter med så obetydliga andelar svenskspråkiga är det svårt att garantera genuina svenska språkmiljöer. Detta leder till att svenskspråkiga i enspråkigt finska kommuner får kämpa hårt för att lyckas bevara en livskraftig svenska. För svenskspråkiga barn och ungdomar på språköar kan skolan mycket väl vara den enda levande svenska miljön. Då flera av eleverna i språköarnas skolor dessutom har en finskspråkig hemmiljö kan svenskan användas inom ett mycket begränsat område.

Samtalsmaterialet som jag samlade in i Kotka förstärkte detta antagande. Då ämnet tangerades under våra samtal klagade en flicka över att hon så sällan har möjlighet att tala svenska med andra ungdomar. Hon talade med förundran och även en viss beundran om att det på vissa orter är vanligt att finlandssvenska ungdomar talar svenska sins­emellan. Hon menade att detta aldrig kunde ske i Kotka. Så här löd hennes kommentar:

men de e konstit liksom nä man i (.) i Borgå eller Helsingfors (.) så alla finlandssvenska:
så liksom prata: finlandssvenska eller svenska dä:
de e jättek- ingen pratar svenska hä:

Det är klart att ett starkt, ledigt och aktivt språk är svårt att uppnå med den minimala användningsmöjligheten som omgivningen erbjuder. Ett språk som inte kan användas i samhället marginaliseras till skolan och eventuellt hemmet. Vad skiljer språksituationen för svenskspråkiga på språköarna från låt oss säga en finsk familj i Sverige? Den största skillnaden ligger i skolan, annars är deras språkmiljö så gott som identisk, med omvända förtecken.

Men kan skolan erbjuda barn och ungdomar en tillräcklig språklig stimulans? I synnerhet i tonåren upptar fritiden och kompisarna en mycket viktig del av ungdomarnas liv. Om hela denna sektor är finskspråkig kan det vara svårt att inse nyttan och behovet av att odla sitt svenska språk. Efter avslutad skolgång får språköarnas svenska minoritet ett obefintligt språkligt stöd. Om de blir kvar på språkön blir stödet allt mindre, eftersom de flesta fritids­aktiviteterna samt studie- och arbetsplatserna finns i helt finska miljöer.

Hur svenska är de finlandssvenska ungdomarna på språköarna?

Ungdomarnas modersmål studerades enligt en kombination av fyra definitioner på modersmål, nämligen ursprung, kompetens, funktion och attityd. En summering av alla definitioner visar att modersmålet för ca 70 % av ungdomarna var finska, för kring 5 % svenska medan ungefär 25 % var tvåspråkiga. För de tvåspråkiga kunde det dominerande språket inte bestämmas. Andelarna behöver naturligtvis inte stämma överens med det officiella modersmålet, eftersom de inte grundar sig på vilket språk föräldrarna valt för sina barn då de föddes, utan baserar sig på en kombination av föräldrarnas språk, på var ungdomarna lärt sig svenska, på hur väl de själva uppger sig tala svenska, på i vilka situationer och i vilken utsträckning de använder svenska samt på i vilken språkgrupp de själva anser sig passa bäst. Procenttalen måste även tas med en nypa salt, eftersom de grundar sig på en enkätundersökning med endast 34 svar.

Trots det kan det vara intressant att reflektera över konsekvenserna av en så stor andel finskspråkiga elever för språköarnas svenska skolor. I teorin välkomnar små svenska skolor på enspråkigt finska orter alla barn som är intresserade av en svensk skolgång, eftersom de behöver alla elever de kan få. I praktiken leder det dock till helt nya utmaningar i takt med att andelen finskspråkiga elever ökar. Lingvisterna har olika uppfattningar om fenomenet. En del anser att det inte finns något behov för språköarnas svenska skolor att begränsa elevintaget, medan andra tycker att eleverna borde ha tillräckliga färdigheter i skolspråket redan innan de börjar skolan.

Ungdomarnas inställning till svenskan

Undersökningen visade att en stor del av ungdomarna har en mycket positiv inställning till svenskan. Detta kom fram då en stor del av ungdomarna, trots att finskan för dem var det dominerande språket, berättade att de gärna skulle tala svenska med sina framtida barn och även sätta dem i svensk skola. Det är ett spännande resultat med tanke på det svaga språkliga självförtroende som ungdomarna gav uttryck för. Ungdomarna kände sig osäkra på sin svenska och många tyckte att de hade problem med språket, bl.a. i skolarbetet. Ungdomarna var medvetna om att de inte hade en så stark svensk språkkänsla och kommenterade varandras språkfel och finska inslag. Trots det tyder undersökningen på att ungdomarna värnar om det svenska språket, vill föra det vidare till sina barn och förmodligen också gärna skulle behärska språket bättre.

Ungdomarnas kommentarer tydde inte på en klar språklig identitet. Deras språkliga identitet verkade snarast vara upplagd som ett färggrant pussel där bitarna inte riktigt passar ihop, med en del bitar ur det ena språket och en del ur det andra. De kände sig inte heller accepterade som helgjutna medlemmar av andra språkgrupper och upplevde att finnarna tycker de hör till den svenska gruppen, medan finlandssvenskarna tycker de hör till den finska.

Svenskt talspråk i Kotka

Förutom dessa funderingar kring ungdomarnas språkliga vardag studerade jag ett samtalsmaterial med samma informanter för att se hur språkbruket såg ut i praktiken. Jag försökte bland annat se på om ungdomarnas språkliga bakgrund gav sig uttryck i det faktiska språkbruket, i ungdomarnas svenska talspråk samt om finska inslag var frekventa och vad som var utmärkande för dem. Dessutom sökte jag efter mönster i kodväxlingen till finska i ungdomarnas svenska gruppsamtal.

De finska inslagen var inte alls så frekventa som man kunde ha trott, i de Helsingforssamtal jag använt som jämförelseobjekt använde ungdomarna över tre gånger mer finska inslag än i Kotka. De flesta enskilda lexikala inslagen var substantiv, men även interjektioner, adjektiv och verb förekom. En del fraser och längre uttryck förekom också på finska, i allmänhet citat. Det utmärkande var att orden inte tillförde en speciell stil åt diskurs­en, utan de var helt vanliga ord på en rad normala företeelser, såsom kahvitilaisuus (kaffebjudning), kallio (berg) och verkkoaita (nätstängsel). De flesta inslagen var markerade, oftast med ordsökning och olika uttryck för tvekan, men ibland markerades övergången även med översättning och kommentarer.  I följande exempel är ordsökningen markerad på ett flertal sätt, genom det uppgivet utropade håhåhåå, tvekorden de hä:, en paus och en direkt vädjan om hjälp till de andra med yttrandet va e de hä: nu. Till slut ger talaren det finska ordet kirjailija som han vill ersätta med ett svenskt.

Pojke:            nå (.) nå kanske ja ha: någo studietider  men (.) å sånt dänt men att (.) om man                       e fast (.) håhåhåå fast de hä: (.) va e de hä: nu kirjailija
Flicka:           [författare]
SH:                [författare]
Pojke:            författare så så då (ohb) såna såna såna såna stöd nä: man ...

Den främsta funktionen med de finska inslagen tyckte jag inte var att markera identitet, utan den omtvistade funktionen att kompensera för brister i ordförrådet. Fast de finska inslagen sjönk kraftigt i mer formella samtal, visade flera detaljer på att ungdomarna oftast strödde in finska ord i brist på den svenska motsvarigheten. I formella samtal var ungdomarna överlag mer fåordiga och diskussionen rörde sig på ett mycket allmänt plan kring deras språkliga bakgrund och vardag. Då behovet av finska ord kanske inte förekom lika ofta, var ungdomarna möjligen inte heller lika måna om att finna precis det rätta ordet för det de ville uttrycka. I de lediga samtalen blev det viktigare att hitta adekvata begrepp, eftersom ungdomarna då pratade om saker som de var intresserade av.                                    

Då jag gick genom materialet från Kotka fick jag ett intryck av att de individuella variationerna mellan de ”svenskspråkiga” ungdomarna är enorm, även då det kommer till det faktiska språkbruket. Det verkar som om en del ungdomar har en solid svensk stomme och främst använder finska ord i sitt svenska talspråk som ett stilmedel, medan en kanske större del motvilligt tar till finska i brist på tillgängliga svenska uttryck.

Informanterna för det undersökta samtalsmaterialet hade en mycket finskdominerad och tvåspråkig bakgrund och detta tyckte jag även kunde spåras i deras svenska talspråk, visserligen på mer subtila sätt än väntat. Samtalsmaterialet väckte tanken om att ungdomarna kanske inte alls använder svenska i lediga samtal vänner emellan och att de därför inte har utvecklat en egen variant av talad finlandssvenska. I en sådan variant kunde finska inslag vara naturligt inbakade och ge sin stil och identitetsmarkering åt diskursen. I de undersökta samtalen var de finska inslagen motvilligt insatta och verkade varken signalera ungdomsspråk eller identitet. Förklaringen till att finska slangord inte är frekventa i det lediga samtalsmaterialet kunde enligt mig ligga i att det kanske inte alls existerar ett levande och avslappnat svenskt ungdomsspråk i Kotka. Svenskan används mer i sådana sammanhang där ungdomsslang inte frodas och nästan aldrig i samspråk med andra ungdomar.

Språkkontakt och svenska samtal på språköarna

Undersökningen i Kotka var alltför begränsad för att komma till en mer ingående insikt om vad som kännetecknar svenskan på just den orten eller ännu mindre på språköarna överlag, och resulterade i fler frågor än svar. För att få svar på dessa kommer jag att inleda en större undersökning om svenska samtal bland ungdomar på de fyra största språköarna, Tammerfors, Uleåborg, Björneborg och Kotka. Dessa orter är samtidigt de enda språköar med svenskt gymnasium.

Genom studier av lediga svenska ungdomssamtal inspelade på svenska språköar i Finland kunde bilden av det svenska talspråket i Finland ytterligare belysas. Samtalsmaterial från de olika orterna kunde visa på vilka språkliga företeelser som kännetecknar det svenska talspråket på språköarna, om det alls visar sig finnas gemensamma drag på de olika språköarna. I den nya undersökningen kommer jag att lägga mindre betoning på sociolingvistiska aspekter och i stället försöka belysa språkliga fenomen i den av ungdomar talade svenskan på språköar i Finland. Studien kommer bland annat att koncentrera sig på att försöka urskilja vad som är utmärkande för svenskt talspråk på språköarna och att göra en jämförelse mellan svenskt ungdomsspråk på språköarna och i Helsingfors.

 

Sofie Henricson är doktorand och planerare vid Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.

Sofie Henricson