Äldrevården återspeglar den språkliga miljön i samhället
1/2016

Camilla Lindholm

Äldrevården återspeglar den språkliga miljön i samhället

För en person med minnessjukdom kan ett ”god natt” på modersmålet betyda mycket. Camilla Lindholm forskar i språkliga mönster inom svenskspråkig äldrevård på en tvåspråkig ort.

En sommardag för många år sedan satt jag i kafferummet på ett äldreboende då en av de boende plötsligt kom in i rummet. Hon tog några steg över golvet, stannade, pekade på sockerskålen som stod på bordet och försökte säga något om den, men allt hon lyckade säga var: ”Den där, den där, den där …” I den stunden slog det mig: att ha en minnessjukdom betyder inte bara att man får problem med minnet, utan också med annat. Det kan betyda att man får svårt att hitta ord, till och med sådana ord som man använder för att benämna vardagliga föremål, som stol, bord och sockerskål.

Svårigheter och möjligheter

Om man har en minnessjukdom och därför har svårt att hitta ord och förstå vad andra säger, kan problemen trappas upp om man flyttar till ett äldreboende. Det finns många orsaker till det. För en person med minnessjukdom är det ofta svårt att följa samtal mellan flera olika personer, eller samtal som äger rum samtidigt som något praktiskt sker – och sådana situationer uppstår ofta på boenden. Om en vårdare till exempel dukar bordet och samtidigt ställer en fråga, finns det en stor risk för att den minnessjuka inte uppfattar frågan.

Ytterligare svårigheter kan uppstå i vårdhemsmiljön om vårdarna har ett annat modersmål och kanske bara rudimentära kunskaper i det språk som de minnessjuka talar. I sådana fall finns det en stor risk för att de minnessjukas ofta fragmentariska och svårförståeliga budskap inte besvaras och uppmärksammas, vilket leder till att deras kommunikationspotential inte utnyttjas.

Det finns alltså en del utmaningar som förknippas med gruppsituationer och språkliga skillnader mellan vårdare och vårdtagare, men det är inte hela sanningen. Gruppsituationerna kan ibland vara en resurs för personer med minnessjukdomar. I min forskning i kommunikation mellan minnessjuka i både dagcenter- och vårdhemsmiljöer, har jag kunnat visa på hur personer med minnessjukdom kan hjälpa varandra i gruppsituationer. En äldre man som hade svårt att höra vad vårdaren sa, fick hjälp av en annan vårdtagare som upprepade de svåra orden långsammare och med högre volym, vilket hjälpte mannen att följa samtalet. Och en kvinna som hade svårt att uppfatta vad vårdaren talade om med några andra äldre, frågade den kvinna som satt bredvid henne i stället för att ingripa i samtalet mellan de andra och berätta att hon inte uppfattat vad vårdaren sagt. Hon fick alltså hjälp utan att behöva känna sig generad över att inte lyckas följa samtalet. De äldre kan alltså vara en resurs för varandra, och även om det ofta sägs att det idealiska skulle vara att grupperna skulle vara så homogena som möjligt, kan man se att det i vissa situationer kan vara en fördel om de äldre har en varierande kommunikativ förmåga och kan stödja varandra.

Det viktiga modersmålet

Det finns en del pågående forskning om problem i den mångspråkliga och multikulturella vården av personer med minnessjukdomar, som visar på hur kommunikationsproblem kan förstärkas i situationer där vårdare och äldre har olika modersmål. En annan mindre utforskad aspekt handlar om hur lite det kan behövas av det egna språket för att ge de minnessjuka en känsla av ökat välbefinnande. Det finns berättelser om hur fraser som ”God natt” uttalade på svenska kunde förbättra nattsömnen hos svenskspråkiga äldre minnessjuka i en huvudsakligen finskspråkig miljö. Och min kollega Gunilla Jansson i Stockholm har i en spännande artikel från 2014 visat hur vårdarens användning av några fraser på vårdtagarens modersmål gav den minnessjuka personen en känsla av trygghet.

Själv håller jag just nu på med en omfattande studie av språkliga mönster på ett svenskspråkigt äldreboende i en tvåspråkig region i Finland, och kan visa hur äldreboendet som språklig miljö fungerar som en spegel av det omgivande språkliga samhället. Då de äldre på grund av sin minnessjukdom inte alltid är orienterade i tid och rum och inte alltid känner igen de personer de samtalar med, kan det till exempel hända att de kommer till middagsbordet och som första språk börjar tala finska. Det här är en situation som de flesta finlandssvenskar som lever på tvåspråkiga orter kan känna igen: man lär sig vilka de ställen är där man kan förvänta sig att få service på svenska, och på de andra ställena använder man ofta först finska.

Två gemensamma språk är en resurs

Vidare kan man se att den språkliga miljön på äldreboendet återspeglar miljön på tvåspråkiga orter i det att både vårdare och vårdtagare ofta är tvåspråkiga och i att deras preferenser när det gäller användningen av finska respektive svenska varierar. Olika typer av tvåspråkighet finns alltså representerade på äldreboendet. De två gemensamma språken blir en resurs. Ibland växlar personalen mellan två olika språk för att genomföra krävande vårduppgifter, och i andra situationer används de båda språken för att uppmuntra och lugna ner personer med minnessjukdom.

Att ha inte bara ett, utan två språk gemensamma är en enorm resurs för att skapa gemensam förståelse. Det ger en unik möjlighet till ökad förståelse i interaktionen mellan minnessjuka personer och deras vårdare.

Camilla Lindholm