All läsning är inte bra läsning
4/2019

Jeanette "Peppe" Öhman

All läsning är inte bra läsning

På bokmässan i Göteborg i september modererade jag ett samtal där de fyra deltagarna, alla unga författare, pratade om hur man ska locka folk till läsning. Panelen var överens om att all läsning är bra, låttexter, diskussioner på Facebook och nyhetsnotiser. Huvudsaken är att man kommer igång.

Kuva: Anna-Maria Zunino Noellert

En annan panel gav inte ett direkt svar på min fråga, men hänvisade till forskning som visar att en sjuttonåring som läser regelbundet har ett ordförråd på 50 000 ord medan en som inte gör det bara kan cirka 15 000 ord. Det är en chockerande stor skillnad. Lägg till att man, för att kunna fungera väl i ett samhälle, borde ha en vokabulär på minst 50 000.

Det var inte en slump att jag slängde ut frågan om hur man ska väcka läslust. Själv tänker jag mycket på hur jag ska få min nioåring att se böcker som en naturlig och framför allt lustfylld del av livet.

Finland är på samma bana som jag och byter ut höstlovet mot läslov. Där jag bor, i Los Angeles, finns det inget läslov, men här ska barnen läsa minst 30 minuter varje dag, inklusive helger. När de är klara ska de fylla i en lista med information om vad de läst, hur länge de läst och vad texten handlade om. Ibland går det bra att byta ut läsningen mot ljudbok eller högläsning av förälder eller för småsyskon, men mest av allt ska barnen läsa själva.

Där jag bor, i Los Angeles, finns det inget läslov, men här ska barnen läsa minst 30 minuter varje dag, inklusive helger.

Nioåringen kommer oftast hem med fackböcker han valt ut i skolans bibliotek, de handlar vanligtvis om dinosaurier, Minecraft eller hajar. Ibland blir det serietidningar, andra gånger bilderböcker för mycket mindre barn. Jag försöker ha en avslappnad inställning till hans val och kämpar med att intala mig själv att all läsning är bra läsning, till och med kommentarerna på TikTok är läsning! Men vet ni vad: Jag tycker inte det. Jag är också ointresserad av hur många ord en välfungerande människa ska kunna.

Det jag vill är att nioåringen ska läsa historier. Han måste inte nödvändigtvis plöja igenom ”Brott och straff”, det går bra med lite lättare verk, men jag vill att han ska läsa fiktiva berättelser. Att han ska få andnöd, gråta, skratta och längta vidare i historien. Att det ska vara så spännande att han inte vill lägga ifrån sig boken. Att han ska komma på sig själv med att fundera på rollfigurerna som om de var verkliga personer. Inte bara stapla på mer fakta om djur och spel i sitt huvud. Inte läsa kommentarer i sociala medier.

En bra berättelse är inte samma sak som en bra vokabulär.

Missförstå mig inte nu, jag gillar kunskap och information, men jag vill att nioåringen ska få uppleva det som bara en riktigt bra historia kan erbjuda. En bra berättelse är inte samma sak som en bra vokabulär.

För mig duger inte ”all läsning är bra läsning”. Det är att slumpa bort känslan och historien. Låttexter, diskussioner i sociala medier och nyhetsnotiser är ingen inkörsport till berättelsernas värld. Det är faktiskt inte fackböcker heller. Tvinga ungarna (och vuxna när vi ändå är på gång) att läsa romaner.

Jeanette "Peppe" Öhman

Skribenten är finlandssvensk journalist och författare från Helsingfors, bosatt i Los Angeles sedan 2013. Hon är aktuell med kapitelboken ”Ett himla tjat om hästar”.