Är svenskan världens dåligaste språk?
3/2000

Är svenskan världens dåligaste språk?

Världens dåligaste språk. Tankar om språket och människan i dag av Fredrik Lindström är ingen traditionell språkvårdsbok, och den fyller en lucka. Det här är en bok för folk som inte läser språkvårdslitteratur och tycker att  språkvård är för petimätrar och felfinnare, en bok som visar på att det är roligare med språkglädje än med felfinneri. Lindström tar fasta på allmänna fördomar som att svenskan är ett fattigt språk, att allt var bättre förr och att talspråket är en ful avart av skriftspråket.  Lindström är kanske mest känd som radiokomiker, bl.a. i programmet Hassan i P3, men han är också doktorand i svenska och ger ibland ganska avancerade men lättfattliga etymologiska och fonetiska förklaringar till de språkliga fenomen han betraktar.

Fredrik Lindström kunde kanske kallas språk­vårdens Herman Lindqvist: han ger ganska svepande kommentarer och förklaringar till språkliga fenomen och orsaksförhållanden, och läsaren är knappast överens med alla de personliga åsikter som Lindström serverar i boken. Om Fredrik Lindström å andra sidan lyckas göra för språkvården vad Herman Lindqvist gjort för historien, det vill säga intressera de stora massorna för språkets villkor och mekanismer, då är det knappast en katastrof om somt blir lite oprecist i hans fram­ställning. Världens dåligaste språk är att betrakta som underhållning snarare än fakta. Boken ger viktiga aha-upplevelser om det svenska språkets rikedom och möjligheter, och väcker lusten att veta mera. Pratet om att svenskan är fattig avfärdar Fredrik Lindström så här:

”Att över huvud taget tala om svenskan som ett fattigt språk, där vi kan precisera sådana exakta betydelser som snuttifiera och skåpsupa, är närmast löjligt. Ett språk där man kan kånka, krafsa, hångla, skräna, kravla, glöta, pyssla, svassa, gruffa, dingla och roffa åt sig. Och där man kan få dån­dimpen, bli hagalen, kväva kaffe­gäspen, lägga ut dimridåer eller ha hög mysfaktor. Ett språk där man kan vara lillgammal, nykissad, lättfotad, avbajsad, påflugen eller spritt språngande naken. Eller där man  alltid kan dryga ut sitt ordförråd med gam­la uttryck som buk­svåger, varnagel, maka­pär, rådvill, sålunda, ingalunda, medelst och till yttermera visso. Och röra sig med såna begrepp som jazzskägg, blomkåls­öron, lidingömelitta (en herrhatt av över­klasstyp) och hängbröstvänstern. Ett språk som kan skapa ett begrepp som hängbröst­vänstern kan aldrig beskrivas som fattigt.”

MF

 

Fredrik Lindström: Världens dåligaste språk. Tankar om språket och människan idag. Albert Bonniers Förlag 2000. 224 s.