Ära, rikedom och reda
1/2003

Charlotta af Hällström-Reijonen

Ära, rikedom och reda

Framväxten av ett standardiserat nationalspråk är en mycket viktig process i en nations historia. Konstigt nog har den svenska språkvetenskapen inte intresserat sig nämnvärt för denna process. Nu har professorn i svenska Ulf Teleman undersökt äldre tiders försök att skapa och utveckla ett standardspråk och resultatet kan ses i boken Ära, rikedom och reda. Svensk språkvård och språkpolitik under äldre nyare tid. Boken omfattar tiden från år 1600 till år 1800.

Med den finlandssvenska språkvården som utgångspunkt reflekterade jag över hur vissa tankegångar och formuleringar som jag har läst i Hugo Bergroths Finlandssvenska (1917) de facto är mycket äldre än man kan tro. Ulf Teleman skriver: ”En annan [för 1600- och 1700-talen] tidstypisk tankefigur var motsättningen mellan den goda, ansade, vårdade, fruktbara kulturen och den vildvuxna, stökiga och ofruktbara naturen. Språket skulle vara som en ordnad, rensad trädgård eller åker, inte som en igenvuxen vildmark.” Jämför detta med det ofta återgivna avsnittet i inledningen till Bergroths Finlandssvenska: ”Finlandssvenskans differentiering från högsvenskan är en av förhållandena betingad naturlig utveckling, säger man. Det bestrides icke. Märkas bör blott, att när våra trädgårdssängar fyllas av ogräs, också detta är en naturlig utveckling. Men vi rycka upp ogräset ändå.”

Förutom denna tankefigur, inser man medan man läser Telemans bok att också många andra tankegångar beträffande språket som vi i dag kanske inte ens reflekterar särskilt mycket över, har mycket gamla rötter. En hel del går tillbaka ända till antikens Grekland. Några av de idéer som Teleman redogör för i boken känns hopplöst föråldrade i dag. Få eller ingen skulle kalla språk manliga eller kvinnliga som man kunde göra under 1600- och 1700-talen. T.ex. Urban Hiärne skrev i boken Orthographia Svecana Eller den Retta Swenska Bookstafweringen (1717?) att om ett språk hade för många b, d, g, j, w blev tonen ”qwinsk, blöt och wekligh”, att ändelsen e i slutet av ordet blev för kvinnlig och ”fleepachtig”­ och att danskan med sina många e:n hade förlorat en god del av ”sin nordiska ansenlighet”. Mot detta kunde man jämföra att svenskans flitiga användning av vokalerna a, o och å, och konsonanterna k, c, g och r gjorde att svenskan kunde karaktäriseras som manligt.

Ulf Telemans bok är läsvärd och allmänbildande, och kan rekommenderas för alla med ett intresse för språkhistoria. Teleman har för avsikt att utkomma med ytterligare en bok, som ska omfatta tiden från 1800 till i dag. Den ser jag verkligen fram emot!

 

Ulf Teleman: Ära, rikedom och reda. Svensk språkvård och språkpolitik under äldre nyare tid. Skrifter utgivna av Svenska språknämnden 85, Norstedts, 2002, ISBN 91-7227-348-8, 216 sidor.

Charlotta af Hällström-Reijonen

I denna tidskrift: 1/2003