Björkeson hittar smygromantikern – om några tolkningar av Baudelaire
4/2014

Robin Valtiala

Björkeson hittar smygromantikern – om några tolkningar av Baudelaire

Något av det roligaste Robin Valtiala vet är att jämföra översättningar. Översättarens temperament och strategier av olika slag påverkar översättningen, men vad är det som gör att vissa översättningar känns bättre än andra?

Ingvar Björkeson är en av Sveriges bästa översättare. Han får poesi från den klassiska antiken, 1800-talet och tiden där emellan att naturligt passa in i det samtida språkbruket, utan att ens behöva förgripa sig på rytmen eller rimmen.  Hans Dante på svenska har blivit en modern översättningsklassiker, liksom hans tolkning av Charles Baudelaires Les fleurs du mal (Det ondas blommor). Översättningen som utkom 1986 har nu getts ut i nytryck.

Det är emellertid många andra som, från och med tiden kring sekelskiftet 1900, har gjort tolkningar av dikterna. Det kan vara roligt att jämföra Björkeson med några av dem, vilket jag i den här artikeln tänker göra. Många av de äldre är inte alldeles lätta att hitta, ett urval finns i antologin Ondskans blommor från 1963, som jag här använder mig av. Det sammanlagda textmaterialet är enormt, och i mina jämförelser kan jag på det här utrymmet bara ta upp några exempel på intressanta diktställen som Björkeson respektive några av de andra översättarna har handskats olika med.

De franska texterna finns i Ondskans blommor parallellt med de svenska. Eftersom Baudelaires verk är lätta att hitta citerar jag av utrymmesskäl bara i särskilda fall på franska.

Att definiera vad som är en bra tolkning är i det här fallet extra komplicerat. Det handlar om ett verk från 1857, och om tolkningar av det som har gjorts vid olika tillfällen under 1900-talet. Att sätta sig in i vilket språkbruk som under olika perioder har uppfattats som lika samtida som Baudelaires var på sin tid är en svår fråga; jag tycker mig också ha märkt att vissa av tolkningarna medvetet söker en ålderdomlig prägel som ibland blir ett manér. Bakom dessa strategier av skilda slag lyser ändå översättarens/tolkarens temperament igenom, och är säkert det som främst avgör om texten talar till en som läsare eller inte.

Baudelaire ansåg romantiken förljugen, samtidigt som hans dikter är fulla av de starka känslouttryck som är förknippade med den. Detta är en av paradoxerna hos honom. Romantikern finns starkt med i Björkesons tolkningar, kanske starkare än i ursprungstexterna. Ännu mer utpräglat känner jag ekona från det tidiga 1800-talet i Hjalmar Gullbergs tolkning av Le balcon, från början av 1930-talet. Han inför här en grift (ett typiskt romantiskt ledmotiv) i stället för en skiljevägg (cloison):

Tätt omkring oss slöt sig natten som en grift;
när din hand gled bort som ljus i dunkla gränder,
sög jag ur din andedräkt en trolldrycks gift
och gav två små fötter ro i mina händer (OB 53)
Omkring oss tätnande steg natten som en mur
och vagt har jag i dunklet anat din pupill.
Din andedräkt! Jag drack ett ljuvligt gift därur
och lät din fot i handens rede slumra till. (DOB 54)

(DOB = Det ondas blommor , OB = Ondskans blommor )

En av de djärvaste tolkarna är poeten Gunnar Ekelöf. I sin finurliga blandning av rim, grötrim och medvetna stilbrott, litterärt och talat språk, känns han tidlös. Här slutet på Aftonskymningen (Le crépuscule du soir):

Hör, sjukhusen ekar av rop. Endast få
Skall samlas igen kring en välfylld terrin
Och sitta vid härden med någons hand i sin.

Och ändå har många ej haft något hem
Och livet har aldrig ens smålett mot dem. (OB 111)

Att göra om ett ganska slitet uttryck som ”livet ler” till ”livet småler” är något typiskt för Ekelöf, som också har skrivit en spännande essä om det tidlösa i den poetiska innovationen, som heter Medeltida modernism och finns i Drömmen om Indialand. Vid sidan av hans understatement känns Björkeson med sitt större patos nu nästan kverulantisk:

Sjukhusen fylls av deras stön och suckar. – Endast få
skall njuta aftonvarden vid sin egen härd igen
om kvällarna tillsammans med en älskad, trogen vän.

Och flertalet av dem fick aldrig på sin lott
ett hem, eller har nånsin känt att livet är ett gott. (DOB 122)

”Soupirs” i originalet har hos Björkeson i onödan fördubblats, till ”stön och suckar”. Ekelöf har ”rop” som blir uttrycksfullt men semantiskt ligger längre bort.

När diktare översätter andra diktare är det spännande att se hur de väljer texter som passar deras temperament. Det är inte konstigt att Dan Andersson, känd för sina starka känslor som befinner sig mellan det jordiska och något annat, och sina långa malande meningar, har velat tolka just Élévation. Frågan är om dikten mer liknar en text av Baudelaire eller mer en text av en Dan Andersson som är ännu mer mullrande än vanligt. På första raden i dikten för han in ”solar”, där det i originalet och hos Björkeson finns bara en sol. Han stryker sjöarna (étangs), som hör till de element som i någon mån håller dikten kvar i det vardagliga livet (att upprätthålla den här balansen är annars något som hör till Anderssons styrka). En psalm:

Högt, högt över solar och himlar i brand
ovan bergland och dal, ovan skyar och hav,
bortom gränsen där världarnas ljus slocknar av, (OB 17)

Jämför Björkeson, vars tonfall snarare får mig att tänka på ett sagoberättande. Baudelaire skulle kanske hypotetiskt ha känt igen sig i båda:

Högt, högt över skogar och sjöar och fält,
över alper och moln, genom eterns hav,
till trakter där solens glans bleknar av (DOB 31)

Anders Österlings sätt att tolka känns liksom Ekelöfs tidlöst. I hans tolkning av den berömda dikten L’Invitation au voyage (Inbjudan till resa), som har en rytm som är mindre tung än den i de flesta av Baudelaires dikter, finns en svårdefinierbar känsla (en ”mystär” vill jag nu säga inspirerad av läsningarna) som har både originalets stämning, ekon av Nils Ferlin, och också något djupt eget:

         Mitt barn, följ med
         i drömmen dit ned
att bo som vi båda begära!

        Älska och dö
        på en lycklig ö
där allt är dig likt, min kära. (OB 75)

Björkeson är mindre sångbar, mer resonerande eller retoriskt talspråklig vilket också fungerar fint. I vilket slags sammanhang inbjudan till resan blir framförd är ju inte entydigt:

     Mitt barn, tänk bara
     hur ljuvt att få fara
vi två, till vårt drömda rike!
    Älska, och i döden
    förena våra öden
i landet som är din like! (DOB 64)

Det retoriska blir så taktfast att jag hör en nästan komisk vaktparad i sekvensen ”Älska och i döden/ förena våra öden”.

Det slår mig emellanåt mig hur ålderdomlig Björkeson låter i förhållande till vissa av tolkarna från första halvan av 1900-talet. Han tar fasta på en romantik och högspändhet som starkt fanns närvarande i poesin på Baudelaires tid, och också delvis hos Baudelaire själv; fast kanske mindre än i Björkesons version av honom. Det finns hos Baudelaire en malande inregistrerande ton som får allt i livet att kännas objektivt. Alla slags känslor och väder, och de metaforiska utvecklingarna av dem. Det här kan låta som något ganska omöjligt att överföra till ett annat språk, men ofta kommer Björkeson ändå så nära jag kan föreställa mig att man kan:

när jorden till en cell förbytts med däven stank
där likt en fladdermus det vilsna Hoppet slår
med vingarna förskrämt mot väggar och mot vrår
och stöter huvudet i takets ruttna plank, (DOB 83)

Quand la terre est changée en un cachot humide,
Où l’Espérance, comme une chauve-souris,
S’en va battant les murs de son aile timide,
Et se cognant la tête à des plafonds pourris; (OB 96)

I den här versen hör jag en skådespelare av den klassiska skolan recitera.

Ju mer jag har läst och plockat exempel desto mer märker jag hur många mikronivåer Björkeson har. Det är som om skilda personer som talar i dikterna omärkligt ger över ordet åt varandra, eller i alla fall som om samma person befinner sig i så vitt skilda sinnesstämningar att de uttrycks med skilda språkliga koder. Just så här skriver Baudelaire själv. Något annat jag lägger märke till är Björkesons humor som ofta är nästan omärklig. Han är på gott och ont främst översättare, inte skönlitterär författare. Han överför det han hittar, men kommer med små innovationer som inte i någon hög grad förändrar betydelserna i originaltexten. Den här strävan att få med allt kan dock någon gång leda till att grammatiken blir lite tillkrånglad. Som när La Bêtise au front de taureau (OB 146) blir Dumhetens makt,/ dess panna av tjur; (DOB 93).

Att språket blir tungt stör mig ändå över lag ganska lite, Baudelaire är ofta tung. Om jag hittar något direkt minus hos Björkeson är det att han emellanåt gör diktaren melodramatisk (ett ord som antagligen för Baudelaire var synonymt med just romantisk). Till exempel genom dubbleringarna av ord i originalet, ”tröstar och hugsvalar” med mera. I de sämre stunderna känns det här som en nödlösning, antingen för att få rytmen och metern att stämma, eller för att understryka den känsla som gestaltas. Det här sista behövs oftast inte när det gäller Baudelaire.

Ett citat från en av mina favoritdikter De små gummorna (Les petites vieilles) får visa Björkeson när han är som bäst. Konkret och okonstlad. Ordet ”likhet” som ligger mycket nära ”liket” är ett exempel på hans finurliga innovationer:

Har ni märkt att ofta är kistan för en gumma
knappt större än dem där man lägger lik
av små flickor? En allvis Död har i sådan
likhet gömt en fängslande, bisarr symbolik. (DOB 117)

Något av det roligaste jag vet är att jämföra översättningar, och det är viktigt att de finns av olika slag. Sådana som är så trogna originalet de kan, som Björkesons, och sådana gjorda av respektlösa särlingar som Ekelöf, som i sin version av den berömda Correspondances (Överensstämmelser, OB 19) får ”myrra” att rimma på ”yra” (här finns en hemlighet, det ord som kryper fram när man försöker få rimmen att stämma överens är ”myra”). Och sådana som befinner sig på olika punkter där emellan. De här tolkarna kan även ge dem som läser Baudelaire på franska en nyckel som hjälper dem att tränga ännu djupare in i dikterna.
 

  • Charles Baudelaire – Det ondas blommor, i tolkning av Ingvar Björkeson, Natur & Kultur, 2014 .
  • Charles Baudelaire – Ondskans blommor, Bokgillet i Uppsala, 1963.
Robin Valtiala
Skribenten är författare, kritiker och översättare.