En ärtig och liljevit böna i Lund

är fräsch som en nyponros.

En soffpotatis vill svärma en stund,

men bönan vill flyga sin kos.

 

Han pratar persilja, är mossig som få

och har oftast taggarna ut.

Hon ber honom först dra åt skogen, men så

syns hon mogna till ett beslut.

 

Visst är han en stubbe och sur som citron.

I knoppen är han ett nöt.

Men med blomkålsöron och fylld av passion

är han faktiskt ganska söt.

 

Med sitt huvud i busken hon tror hon är kär,

men vi vet, han har pengar som gräs.

Hennes äppelkinder blossar, hon är

så grön att hon gör en fadäs.

 

Han är buskig och trög, stockkonservativ,

en råbarkad träskalle blott.

Men förbundet bär frukt och hon lever sitt liv

förvissnad, men nöjd med sin lott.