Böte — ett omtvistat ortnamnselement
2/2012

Maria Rönnbacka

Böte — ett omtvistat ortnamnselement

Forskarseminariet i nordiska språk vid Helsingfors universitet sammanträdde den 18 april för att lyssna på professor emeritus Lars Huldén som föreläste under rubriken ”Böte – ett omtvistat ortnamnselement”. Namn som innehåller böte förekommer längs Sveriges östkust från Blekinge till norra Uppland, i den åländska skärgården och längs Finska vikens norra kust. Fyra namn har dessutom upptecknats öster om Kvarken.

Bötena har diskuterats åtminstone 200 år med avseende på deras ålder, funktion och etymologi. Tor Evert Karsten hävdar att det var fråga om signaleldar som tändes för att vägleda sjöfarare. Enligt honom har termen sitt ursprung i det fornsvenska verbet böta, ’slå eld’, som är ett medellågtyskt lånord. Ivar Modéer m.fl. anser att bötena var varningseldar, vårdkasar, som tändes när fientliga fartyg närmade sig. Syftet med eldarna var att ge tecken åt ledungen, d.v.s. den lokala flottenheten, att ingripa. Modéer utgår från att ett annat verb böta ligger till grund för termen. Det är känt från övre Dalarnas dialekter, och dess betydelse är ’transportera hö, ved och annat i små mängder’. Rolf Pipping utgår, liksom Karsten, från det inlånade verbet böta ’slå eld’, men tänker sig att böte ’det som man sätter eld på’ är en svensk nybildning, enligt samma princip som t.ex. beta ‑ bete. Av hittills beskrivna tolkningar anser Huldén att Pippings är den trovärdigaste. Huldén menar att böte-namnens spridning är en omständighet som talar för att böte är ett lånord, även om medellågtyskan inte uppvisar någon direkt motsvarighet. Ord som boten, buten, som betyder ’fat, tunna, så’, kunde diskuteras, eftersom sjömärken bestående av en stång med en tunna överst förekommer i senare tid.

Enligt Modéer m.fl. har bötena tagits i bruk under vikingatiden. Huldén menar att de har tillkommit först efter vikingatid, som ett led i försöken att trygga handelssjöfarten längs Östersjökusten. Bötena har möjligen skiljt sig utseendemässigt från traditionella vårdkasar, som med största sannolikhet är betydligt äldre. Liksom vårdkasar tändes bötena vid fara, men under lugna förhållanden fungerade de snarare som sjömärken. Att en del ordböcker uppger betydelsen ’berg’ för böte beror på en betydelseöverföring. Med tiden har bötena gått förlorade, med den påföljd att bergen där de stått inte längre har skiljt sig från andra berg. Därför kan många namn som innehåller böte sannolikt klassificeras som ”oäkta” böten. Huldéns föredrag kommer i form av en artik-el att ingå i tidskriften Namn och bygds hundrade volym, som publiceras i december.

Maria Rönnbacka är tf namnvårdare vid Institutet för de inhemska språken

Maria Rönnbacka

I denna tidskrift: 2/2012