Vad är ubiquitous computing på svenska? Begreppet innebär ungefär att små datorer finns överallt i våra vardagsföremål, i bilar, hushållsmaskiner, möbler, kläder, och att vi via dem har trådlös förbindelse till kraftfulla servrar. Människan kommer inte till datorerna, det är datorerna som kommer till människan. Men vad heter alltså företeelsen på svenska? Anders Lotsson, eminent skribent och språkvårdare på tidningen Computer Sweden samt medlem av Svenska Datatermgruppen, tog upp problemet i en artikel för ett par år sedan och konstaterade ”vi vet inte vad vi ska kalla ubiquitous computing för”.

Sedan dess har forskningen kring ubiquitous computing bara ökat, och uttrycket har blivit allt vanligare på Internet och i tidskrifter. I april kunde man läsa följande information på webben: ”Nu startar den första doktorandkursen i ubiquitous computing på IT-universitetet i Göteborg”. Alltså fortfarande ingen svensk term? Varierande förslag råder det ingen brist på. Allestädes närvarande databehandling, datorer överallt, överallt förekommande datorisering, smart närmiljö, distribuerade interaktiva datorsystem, genomträngande/närvarande datakraft, datorer-i-allt-och-alla-alltid, mobil kommunikation som är närvarande överallt. Nej, för platt eller för pladdrigt. Och utan stilfullhet.

På engelska har uttrycket dragits ner till ubicomp. Ger det något uppslag? Alldata? ”Om tio år är många hem utrustade med alldata.” Bra och snofsigt? Nu kanske ubicomp och dess storebror ubiquitous computing inte hör till språkets allra viktigaste termer, men de bevisar i alla fall ett ovedersägligt faktum: alla engelska termer som har med informationsteknik (IT) att göra har ingen bra svensk motsvarighet. Talar och skriver man IT på svenska kommer man inte förbi engelskan.

Men ett lika ovedersägligt faktum är att det existerar tusentals datatermer på svenska (eller ”svenska”). Somliga av dem används flitigt, somliga av dem knappast alls. Och somliga av dem klarar sig språket bra utan. Av det här kan vi dra följande slutsats: att iaktta och följa datatermernas kamp för tillvaron i det svenska språket är en överraskande nöjsam sysselsättning. Svenska och engelska termer står mot varandra, anpassar sig till varandra, tar kål på varandra. Allt medan språkvårdarna gör sina milda försök att styra utvecklingen och språkbrukarna ändå alltid har sista ordet. Och över alltihopa lyser fader Microsoft. Programjätten är sannerligen inte utan skuld och förtjänster när det gäller utvecklingen av svenska IT-ord.

I det följande ska vi ta oss en närmare titt på en del av den svenska dataterminologin och hur den används. För att få grepp på termerna delar jag med lätt våld in dem i ”goda”, ”onda” och ”fula” (med en viss ursäkt till Sergio Leone). Och lägg för all del märke till de förmildrande citattecknen!

De goda orden

Låt oss föreställa oss en värld där man i en handbok över ett dataprogram var tvungen att läsa ”tryck på den sekundära knappen på musen och släpp upp den” så där tio gånger per sida. Eller tolka ”den vågräta balken som visar hur nerladdningen av filen från webben framskrider”. Eller stava sig igenom ”den lilla ringen framför ett ord som fylls med en svart punkt om man klickar på den”. Nej, till all lycka lever vi inte i en sådan värld. Någon eller några har myntat orden högerklicka, förloppsindikator, alternativknapp – och vi har tacksamt tagit dem i bruk.

Högerklicka, förloppsindikator och alternativknapp är goda dataord. De är inte alltför snåriga, de beskriver (ungefär) den funktion eller det begrepp de står för, de låter tillräckligt svenskt för att man ska kunna införliva dem i sitt ordförråd utan större besvär, och de kan skrivas och böjas enligt svenska regler. Att man kan högerklicka också med vänster musknapp stör inte ordets användbarhet. Goda, eleganta och hemvant svenska benämningar är knaggar på vilka vi kan hänga upp vår kunskap. Termerna skapar inte direkt en bättre värld, men de hjälper oss att förstå den värld vi lever i. Namnet är nyckeln till insikt.

Indrag är mer beskrivande än indent, drivrutin är lättare att ta till sig än driver. Och indragsmarkörer är onekligen mer hanterbara än ”de där små figurerna på linjalen i ett ordbehandlingsprogram som liknar timglas och som består av trianglar som man kan dra åt höger och vänster var för sig”.

Många av dataorden är kända från den utominformationstekniska världen; de har bara fått en ny betydelse. Tänk bara på fönster, (data)virus, brandvägg, handskakning, klient, surfa, mask, ikon, meny, minne, värd, slav, protokoll, mus, nät. Det är ingen svårighet att flera gånger om hitta femton andra hemtama ord, klädda i ny gestalt. Det faktum att många av de goda dataorden också betyder något annat är i själva verket ett bra sätt att klä av dem deras förmenta mystik, att trivialisera dem på ett hälsosamt sätt. Finskan har ju delvis valt en annan väg genom att nyskapa ord för ändamålet. Exempel: tietue (post), kuvake (ikon), tulostin (skrivare, utenhet), sovelma (appletprogram, miniprogram).

Tråkigare svenska ord?

Ibland kan de ursprungliga engelska dataorden vara färggranna och målande, medan de svenska motsvarigheterna sedan gjorts ordpolitiskt korrekta. Visserligen har cookie bevarats som kaka, men backbone har blivit stamnät (inte ryggrad) och radio button alternativknapp (eller väljar-knapp). Bootstrap har blivit programladdare i stället för stövelstropp, bug har blivit bugg eller fel i stället för lus, laptop har blivit bärbar (dator). Att de svenska ordskaparna varit smått återhållsamma i ovan nämnda fall bör nog uppfattas som lyckat, även om termerna därmed blivit ”tråkigare”.

Men hur ska man ställa sig till att bread crumb trail inte har blivit Hans och Gretas finurliga brödsmulespår, utan helt enkelt (synlig) sökväg? Tryggt, knastertorrt och lättfattligt. Om det är mer eller mindre gott är en smaksak. Termen trojansk häst, som står för ett skadligt program nära besläktat med virus, är värd en närmare betraktelse. Att termen plockats in är glädjande – det kunde ha blivit intrångskod eller något lika fyrkantigt. Tyvärr har trojansk häst numera reducerats till bara trojan – offren för trähästen har alltså förvandlats till skurkar (samma syndrom som vid ”Franken­stein”, där man förväxlat monstret med dess skapare). Men vilken god term är inte trojansk häst respektive trojan! Den ger ju dagens Internetkramande ungdomar tillfälle att gå tillbaka till rötterna och lära sig något om den tid då självaste Hermes – datakommunikationens gud – blandade sig i Odysseus tioåriga surfande.

Eller så inte. På en webbsida med virusinformation kommer en självutnämnd folkupplysare med följande förklaring: ”’Den trojanska hästen’ är känd från antikens krig mellan Troja och Aten i Grekland. Troja lyckades vinna ett slag mot Aten genom att få in en stor trähäst i staden. Inuti hästen fanns soldater, som under natten tog sig ut och övermannade stadens försvar.” Klaga månde Homeros.

Tummen upp för spam!

En speciell familj av goda ord har förleden e-. Förleden kommer egentligen från elektronisk, men behöver inte nödvändigtvis alltid ha den bibetydelsen; nästan alla e-ord har i praktiken numera något med Internet att göra. En snabb titt på webben ger följande användbara e-ord: e-post, e-handel, e-bok, e-anmälning, e-kurs, e-undervisning, e-lärande, e-bibliotek, e-forum, e-kort, e-galleri, e-service, e-tjänster. För att inte tala om e-loppis. Det vanligaste e-ordet är e-post. Det kan vara på sin plats att påpeka att e-post betecknar själva företeelsen, inte ett enskilt meddelande. Det går sålunda inte att skriva: ”I en e-post till FNB på onsdagskvällen säger Jäätteenmäki att … ” (Hbl 7.8.2003). I stället bör man använda e-postmeddelande, e-meddelande, e-brev eller bara meddelande eller brev om sammanhanget är klart. Och så finns ju det korta ordet mejl (ett-ord) som passar bra i vardagliga sammanhang.

Mejl är ett bra exempel på att man kan använda engelska ord som direkta inlån i svenskan och ändra stavningen – och i vissa fall uttalet. Andra exempel är sajt (webbplats), flejm (oförskämdhet på nätet), skanner, webb, tagg (märkord), chatt, bugg, hubb (nätnav), buss (kommunikationsväg), kluster, skript.

Skrivsättet bajt för byte anses däremot inte riktigt rumsrent. Men onekligen ser meningen ”En tajt sajt på femti bajt” rätt tuff ut (finns på webben)! Det finns också ord som har lånats in från engelskan utan att ens stavningen ändrats. Sådana ord är router, disk, server, cache, session. De bör i alla fall böjas på svenskt sätt – det heter alltså routrar och servrar.

Sedan kan man fråga sig om vi försvenskar engelska termer i onödan. Ta till exempel spam. Javisst, det finns skräppost. Datatermgruppen skriver också ”Skräppost är vid det här laget ganska etablerat som svensk motsvarighet till spam”. Men skräppost och spam är inte riktigt samma sak – motsvarigheten till skräppost på engelska torde egentligen vara junk mail, medan spam är närmast icke-beställd e-postreklam i massutskick (som naturligtvis kan vara nog så förarglig). Och skräppost ger ju ingen entydig association till e-post – också oönskad papperspost kan betraktas som skräp.

Varför inte låta spam bli ett gott, svenskt ord (böjs: spammet, pl. spam, spammen)? Det går ju bra att skapa olika avledningar av ordet: spamma, spamning, spammare, bli spammad (”bli utsatt för skräppost” låter väl mjäkigt), spamstoppare. Dessutom får spam bonuspoäng för sin anknytning till Monty Pythons sanslösheter. Alltså, tummen upp för spam (som term!). En vild gissning: ordet tas in i nästa upplaga av Svenska Akademiens ordlista.

De ”onda” orden

Att kalla en dataterm ”ond” är lite väl överdrivet, men citattecknen må som sagt mildra adjektivet. De onda orden är närmast sådana engelska ord som används slentrianmässigt när det finns fullgoda svenska motsvarigheter. Varför använda e-mail när det finns e-post? Varför ty sig till browser när det finns webbläsare? Är slash lättare att förstå än snedstreck?

Man klagar på att det svenska språket är fattigt på IT-termer. Visst, som ovan visades har inte alla engelska dataord motsvarigheter på svenska. Men det finns fler svenska datatermer än man tror. Man bryr sig bara inte om att slå upp i ordboken. Och så låter ju de engelska termerna finare och ”djupare” än de svenska motsvarigheterna (precis som banala engelska poplåtstexter). Till och med cookie förefaller mer vetenskapligt än kaka. Man låter de engelska orden utgöra markörer på ens djupa sakkunskap.

När blir det engelska ordet ont och det svenska gott? När har antalet brukare av den svenska termen uppnått en sådan kritisk massa att man helst ska avstå från att använda den engelska termen? Och när behöver man inte mera ange den engelska eller svenska motsvarigheten inom parentes? Knappast finns något allmänt svar på de frågorna – på sin höjd termspecifika lösningar.

Att låta antalet träffar på webben vara avgörande är alltför lättvindigt och fastlåsande. E-learning är fortfarande över tio gånger så vanligt som e-lärande på de svenska webbsidorna; ändå skulle jag inte tveka att använda e-lärande utan att hänvisa till den engelska termen. Dessutom finns det andra motsvarigheter på svenska: datorstödd utbildning, interaktiv inlärning, webbaserad kurs. Använder man däremot sammanflätad (egenskap för gif-bilder) bör man sannolikt lägga till interlaced inom parentes – det är ren och skär konsumentupplysning.

Engelskinfluerade termer är ofta populärare än svenska även om de inte alls behöver vara bättre. Exempelvis direktuppspelning (eng. streaming) är en alldeles utmärkt term för uppspelning av ljud- och videofiler medan de laddas ner från webben (alternativet är ju att man spelar upp dem först när de lästs in i sin helhet av den mottagande datorn). Termen rekommenderas av både Datatermgruppen och Computer Sweden. Vad säger då Paginas IT-lexikon? Det föreslår strömmande och förklarar ”Direktöverföring är ett äldre ord för detta begrepp”. Lexikonet tar inte ens upp direktuppspelning. På webben ligger frekvensen av direktuppspelning hopplöst efter strömmande i olika kombinationer. Den som lever får se antingen direktuppspelade eller strömmande videofiler i framtiden.

Hårddisk i Norrland

Flera onda ord i den finlandssvenska IT-vokabulären har kommit från finskan. Att pohja har blivit botten är lätt att förstå, men det ska vara mall (eller dokumentmall). Man dammsuger inte material från webben, man laddar ner (eller laddar hem). Helst ska man inte kapa en skärmbild, man helt enkelt kopierar den. Det heter ordbehandlingsprogram, inte textbehandlingsprogram, även om termen textbehandling är ett korrekt och till och med bättre ord. Programmen behandlar ju text snarare än ord!

Vad så med finlandismen hårdskiva? Det finns ju bland annat cd-skiva och skivminne – varför ska man använda den engelskinfluerade termen hårddisk (norrländsk IT-ordlista: hårddisk – det som finns kvar sen i fjol i jaktstugan när älgjakten börjar)? Svar: därför att både språkvårdare, språkbrukare och Microsoft säger så.

Sökmotor och sökmaskin kunde man kalla för ”småonda” ord eftersom de ofta används på en aning fel sätt. Altavista och Google bör helst kallas söktjänster. Söktjänsterna behöver sedan sökmotorer, det vill säga indexerande program, och sökrobotar som oupphörligen crawlar runt på webben och sparar sina ordfångster i söktjänstens databas.

De fula orden

Vid sidan av de goda och onda orden, vilka ändå är någorlunda lätta att hantera, finns de ”fula” orden. Ett fult ord är svårgripbart, undflyende, luddigt och lite motbjudande att använda. Kanske till och med undgängligt. Här ska bara tas upp tre fula ord. Många fler finns.

Låt oss först skärskåda det slitna ordet bredband som man numera stöter på dagligen. ”Bredband åt alla” hörs tvärsäkert från slott och koja. Lite mindre säker är man sedan på vad man egentligen vill ha. Ungefär det enda många känner till om bredband är att man inte ska gå till sybehörsaffären för att få det. Medan den självutnämnde bredbandsexperten vet att ”det blir toksnabbt att surfa på Internet”.

Ställer man frågan ”Vad är bredband” blir det mäkta förvirrande. En svarar: ”Det innebär att åtminstone 256 kilobit överförs per sekund”. En annan: ”Det betyder fast uppkoppling”. En tredje: ”Det är samma som ADSL – eller var det ASDL?”. En fjärde fnyser: ”Lika med optisk kabel, förstås!”. En femte förklarar stolt: ”Jag betalar en fast månadsavgift, alltså har jag bredband”. Och en sjätte kontrar med: ”Man ska kunna ladda ner filmer”. Det finns helt enkelt ingen enhetlig eller ”vetenskaplig” definition på bredband. Då man använder termen i en artikel eller reklamkampanj bör man lägga fram noggrannare specifikationer.

Definierar man sedan bredband som en viss minimihastighet vid dataöverföringen uppstår ett underhållande rävspel. Operatörernas och organisationernas bud låter som de politiska partiernas löften inför ett val där man ska överträffa varandra om storleken på barnbidraget. Dessutom glömmer de lätt bort att de i konsumentupplysningens namn bör skilja på hastigheten till servern (uppströms) och till den egna datorn (nerströms). Själva ordet bredband blir alltså lätt ett tomt ord och förlorar sin betydelse. Det kan undvaras. Att använda det i tid och otid blir faktiskt ”fult” och smått löjligt.

Virtuell hemsida

Låt oss så doppa sleven i den igenslammade hemsidesoppan. Hemsida har under sin existens samlat på sig fyra eller fem betydelser vilka fortfarande belastar ordet. Språkvårdare och fackkunskapen definierar hemsida som ingångssidan på en webbplats, medan den stora allmänheten anser att hela webbplatsen är en hemsida. Men inte ens missbruket av ordet är konsekvent – ibland är hemsida helt enkelt samma som webbsida.

Vad göra när hemsida har flippat ur så här? Det finns sannolikt bara en bot, som uttrycks av Computer Sweden på följande sätt: ”hemsida – ett ord som bör undvikas”. Hur ska i så fall huvudingången till en webbplats benämnas? Det finns talrika möjligheter, till exempel förstasida, ingångssida, utgångssida, framsida. Och vill man spetsa denna exhemsida med något av dess forna doft av nybryggt kaffe och hembakta bullar kallar man den naturligvis för välkomstsida!

Ett tredje ord som solkats ner av grumlig användning är virtuell. Virtuell är i sig ett gott och tjänligt ord. Redan för ett tiotal år sedan myntades begreppet virtuell verklighet (virtual reality, VR) där man illusoriskt rör sig i en tredimensionell miljö som skapats på konstgjord väg. Det är en simulerad verklighet där flera sinnen kan vara engagerade. Också i andra sammanhang är virtuell ett beskrivande ord. Man talar om virtuellt minne (ett låtsasminne på hårddisken), virtuell maskin (dataprogram som simulerar en dator), virtuellt privat nät (där användaren ges en illusion av att ha ett eget nät till förfogande, även om det är en del av ett större, exempelvis offentligt nät).

En annan virtuell tillämpning är de så kallade Internetstallen på webben. Man loggar in sig och får ”köpa” en eller flera imaginära hästar (eller hundar, katter, kaniner …) som man sedan ska dressera, utfodra, rida in, rykta, sköta om. Gör man inte det går det illa för djuren – de kan insjukna och dö. Det är något av Tamagotchi över de virtuella stallen, men dessa är onekligen mer sympatiska än det japanska elektroniska ”keldjuret”.

Mycket av det som är virtuellt finns alltså på webben, men allt som finns på webben är inte virtuellt. Computer Sweden ger följande definition på virtuell: ”Syftar på fenomen som mer eller mindre illusoriskt efterliknar företeelser i den fysiska världen. … Virtuella företeelser brukar kunna samspela med betraktaren och omgivningen på ett sätt som påminner om verkligheten.”

Under de senaste åren har vi stackars medborgare i informationssamhället blivit överösta med ”virtuella” fenomen. Vi har begåvats med illusoriska kurser, skenbara skolor, konstgjorda lärare, fiktivt lärande, föregivna projekt, efterliknande kommunikation, simulerade vänner, inbillad gemenskap, förment kärlek, fingerade jobb, nästan-produkter, påstådda bokslut, förespeglade lösningar, antagen konst, påhittade faror, låtsad utveckling, på lek-framtid. Har vi helt tappat greppet om skillnaden mellan verkligt och overkligt? Välkommen sköna, nya, virtualiserade Matrix-värld!

Nya ord

Det kommer årligen in flera hundra nya dataord och förkortningar i svenska språket, av vilka en stor del är engelska. Några av dem försvenskas snabbt, några långsamt, några inte alls. Samtidigt dör också vissa ord ut – utan större skara av sörjande.

Nedan ges en förteckning på 50 (nästan) nya svenska dataord inklusive korta förklaringar. Några av termerna har redan förekommit tidigare i den här artikeln. Engelska motsvarigheter ges inom parentes. De motsvarande finska termerna återges i den dataordlista som kommer att finnas på svenska avdelningens webbplats inom den närmaste framtiden. Ordlistan har för närvarande cirka 600 ord och kommer att uppdateras då och då.

Javisst – ubiquitous computing har tagits med i förteckningen och getts en rätt klantig svensk översättning. Må termen få en annan och bättre mitt i prick-motsvarighet om senast ett par år!