Urban Östberg
De indoeuropeiska språkens historia
Svenskan tillhör den stora indoeuropeiska språkfamiljen och är mer eller mindre avlägset släkt med flertalet av dagens europeiska och vissa asiatiska språk. Släkt innebär här att samtliga har utvecklats ur en källa: indoeuropeiskan eller protoeuropeiskan – ett språk som inte finns bevarat och som ska ha talats för 5 000–6 000 år sedan.
Redan i slutet av 1700-talet upptäckte språkforskare icke-slumpmässiga likheter mellan den tidens stora kulturspråk: latin, grekiska och sanskrit. Likheterna som gällde såväl grundläggande grammatiska strukturer som överensstämmelser i ordförrådet, gick inte att förklara på annat sätt än att de utvecklats från ett äldre, gemensamt urspråk.
I ett epokgörande verk av tysken August Schleicher (Compendium der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen 1861-1862) lanserades det indoeuropeiska stamträdet som återgav släktskapsförhållandena inom den indoeuropeiska språkfamiljen. Förebilden var självfallet de släktträd som brukar användas för att visa hur en grupp människor är släkt med varandra. Trots kritik mot stamträdet som en alltför förenklad avbildning av ett ytterst komplicerat skeende har bilden visat sig seglivad, bl.a. genom sin pedagogiska enkelhet.
Svenskan, och de övriga nordiska språken, har uppkommit ur ett äldre, gemensamt språkstadium, urnordiskan, som i sin tur går tillbaka på ett ännu äldre stadium, urgermanskan. Detta för alla germanska språk (alltså även exempelvis engelska, tyska och nederländska) gemensamma ursprung bildar tillsammans med de grekiska, slaviska, italiska, keltiska m.fl. urspråken det västra grenverket av det indoeuropeiska släktträdet. Den östra delen utgörs av iranska och indiska språk.
Stamträdets grenar, undergrupperna, är mer lika ju längre tillbaka i tiden man kommer. Hettitiskan, som talades i det nuvarande Turkiet och tillhörde den i dag utdöda anatoliska undergruppen, är tidigast belagd av alla indoeuropeiska språk. Av de germanska språken är den likaledes utdöda gotiskan äldst och har bevarat många äldre drag och böjningsformer som de övriga inom gruppen i allmänhet givit upp.
Finskan är ett av få icke-indoeuropeiska språk i vår världsdel, men är för den skull inte opåverkad av influenser utifrån. Så har t.ex. ordet kuningas, ´kung´, lånats in redan frånurgermanskan och det märkliga är att denna ursprungliga form bevarats där, medan den i dagens germanska språk utvecklats till engelskans king, tyskans König etc. Att finska ‑ bl.a. genom sin kontakt med svenskan har en lång rad germanska och latinska lånord gör den inte till ett indoeuropeiskt språk. Källan är inte densamma som för exempelvis svenskan.
|
Jämförande indoeuropeisk språkvetenskap kallas det forskningsfält som behandlar de indoeuropeiska språkens ursprung, historia och utveckling. Detta vittförgrenade och svårgenomträngliga ämne har den unge doktoranden, översättaren och författaren Ola Wikander ägnat en populärt hållen bok: Ett träd med vida grenar. Wikander är nog tidigare främst känd för den Augustprisnominerade I döda språks sällskap (2006), men har även givit ut en roman. Ett träd med vida grenar är det första moderna svenskspråkiga verket i sitt slag. Att den kallas ”populärbok” i förordet syftar på att den är en introduktion i indoeuropeistiken utan noter, register och tydliga hänvisningar till de forskare som nämns i texten. I jämförelse med andra populära böcker, t.ex. Fredrik Lindströms välkända Världens dåligaste språk och Jordens smartaste ord, är den dock med Wikanders egna ord bitvis ”tungläst för en lingvistiskt obevandrad läsare”. Vissa svårare avsnitt har t.o.m. markerats med en asterisk: ”Att på ett enkelt och lättgenomskådligt sätt beskriva en av den moderna indoeuropeistikens mest centrala teorier är inte det lättaste, eftersom resonemangen bakom den ofta kräver ingående kunskaper”. Ordförklaringarna längst bak i boken är visserligen till stor hjälp, men Wikander drar sig inte för att använda begrepp ‑ idiosynkrasier, diffusioner, neolitikum ‑ som inte återfinns där. I sin bok visar Ola Wikander hur man, bl.a. genom s.k. ljudlagar, kan söka återskapa ord från urindoeuropeisk tid. Han jämför ord och ordstammar i indoeuropeiska språk från olika tidsepoker. Ofta är det svårt för den obevandrade att se släktskapet, men undantag finns: ”Rekonstruktionen av de urindoeuropeiska räkneorden är en särskilt trevlig övning eftersom de bevarats extremt väl i så gott som alla familjens grenar” (exempelvis svenska två, gotiska twai, grekiska dyo, sanskrit dva, latin duo). Wikander försöker vidare ‑ trots det magra underlaget ‑ antyda något om den urindoeuropeiska kulturen och religionen. De rekonstruerade orden för djur, mat och färdmedel (t.ex. vagn) kan åtminstone ge en skissartad bild av livet för mer än 5 000 år sedan. Den gud som på latin kallas Iuppiter (grekiska Zeus, hettitiska Sius) har troligen urindoeuropeiskt ursprung. Men att säga något med säkerhet om en kultur som inte finns belagd är självfallet i det närmaste omöjligt. Den omdebatterade och komplicerade frågan om det indoeuropeiska urhemmet är likaledes omöjlig att besvara på ett vetenskapligt entydigt sätt. I dag tycks de flesta forskare luta åt att de första indoeuropéerna levde i dagens Ukraina eller södra Ryssland och därifrån spreds åt olika håll i Europa och Asien. Andra teorier gör gällande att urhemmet låg i Anatolien (dagens Turkiet) eller i norra Indien. Ett träd med vida grenar är skriven av en hängiven författare, som brinner för sitt stora, mångfacetterade och fängslande ämne. Boken imponerar genom sin lärdom och briljans. Ola Wikander: Ett träd med vida grenar. De indoeuro-peiska språkens historia. Prisma 2008. 236 sidor. |