De sista mohikanerna i Aiboland
2/2018

Sofia Strömgård, Magnus Carlsten

De sista mohikanerna i Aiboland

För inte alltför länge sedan bodde tusentals estlandssvenskar längs med den estniska västkusten, Aiboland. I dag finns bara några hundra kvar.

Toivo Tomingas äger en skobutik i Hapsal i Estland. Det är en liten stad med ungefär 12 000 invånare, belägen på västkusten. Under sommarmånaderna flockas turisterna till staden som är känd för sina spahotell och stränder.

Tomingas är en av de sista svensktalande estlandssvenskarna. Innan andra världskriget bröt ut 1939 var estlandssvenskarna den tredje största minoriteten i Estland, efter ryssar och tyskar. I dagsläget är de ungefär 300, även om inofficiell statistik anger ett något större antal.

Den svenska dialekten på Ormsö, som tidigare var estlandssvenskarnas kulturella högborg, är nästintill oförståelig för andra svensktalande.

Toivo Tomingas skrattar och säger att han känner sig som den siste mohikanen. Det är lätt att dra paralleller mellan hans situation och en utdöende stam. Men han verkar inte vara bitter. Kanske har det gått för lång tid.

– Inte många estlandssvenskar finns kvar här och av dem använder väldigt få svenska i sitt dagliga liv, säger han.

Men Tomingas är trots allt inte den allra sista. Han föddes på ön Ormsö utanför Hapsal 1951, ungefär ett årtionde efter att majoriteten av alla estlandssvenskar flytt landet på grund av den ryska ockupationen. Tomingas hade ett nära förhållande till sin mormor, som endast pratade svenska.

– Mitt modersmål var ormsösvenska men i dag är det estniska. När jag var fyra år gammal flyttade vi till en annan by på ön och där talade alla grannar estniska. Jag började glömma bort svenskan.

Ingen enhetlig dialekt

Svenskan som talas på Ormsö är annorlunda än den svenska som talas i Sverige och Finland. Estlandssvenska hör till de östsvenska målen, men det är inte fråga om en enhetlig dialekt utan språket varierar mellan de olika områdena. Dialekterna har fått utvecklas nästan utan intryck från sverigesvenskan, och därför kan man hitta ålderdomliga uttryck och ord i estlandssvenskan. Faktum är att den svenska dialekten på Ormsö, som tidigare var estlandssvenskarnas kulturella högborg, är nästintill oförståelig för andra svensktalande.

– Det måste finnas två personer för att man ska kunna prata ormsösvenska. Jag kan inte tala det ensam, säger Tomingas.

Tomingas pratar en fullt förståelig svenska som påminner om en något ålderdomlig finlandssvenska med en svag estnisk accent. Han talar sällan ormsösvenska, bara några gånger om året när han besöker sin gamla hemö. Tomingas förstår det mesta på ormsösvenska men har också glömt en del.

Hur låter ormsösvenska?

– En del säger att de inte förstår någonting, säger Tomingas och sjunger en liten bit av en traditionell sång på ormsösvenska.

För redaktörerna, en sverigesvensk och en finlandssvensk, blir sången en ganska obegriplig ström av okända ord. Det enda vi kan uppfatta är en mening i slutet av sången, där folk styr iväg på ett hav.

Rickul och Nuckö Hembygdsförening har gett ut en cd-skiva med bygdeskalden ”Ätsve-Mats” Ekmans dikter och visor på estlandssvensk dialekt. Så här ser estlandssvenskan ut i skrift:

Tä fagor mårja våre
mä sina fagor sol!
Så Mike kuttra årre,
Så fagort gucken gol.

(Källa: Estlandssvensk, nr 2 2011)

Enligt Toivo Tomingas påminner dialekten lite om de österbottniska dialekterna i Finland, kombinerat med estniska.

Tappade och återfann sitt modersmål

När Tomingas familj packade sina väskor och lämnade ön hade han hunnit fylla tio år. När han bildade familj blev estniska hemspråk medan det var ryska som gällde i den sovjetiska armén. Svenskan hade försvunnit mer och mer ur hans liv. Det var först på åttiotalet som han återfann sitt modersmål.

Det var många estlandssvenskar som tappade sitt modersmål under sovjettiden.

– Det var runt år 1985 som jag började öva min svenska på nytt. Det gav mig en möjlighet att kommunicera med de estlandssvenskar som lämnat Aiboland och de som kommit tillbaka. Ibland räcker inte mitt ordförråd till och jag har lite problem med grammatiken eftersom jag aldrig gått i svensk skola, säger Tomingas.

Situationen är som sådan inte unik. Tvärtom var det många estlandssvenskar som tappade sitt modersmål under sovjettiden. De flesta av dem lämnade Estland och det var inte lätt att hålla kontakten med dem som flyttade. Det gjorde det svårare att hålla svenskan vid liv och därför har många glömt språket i dag.

Livskraftig kultur fram till andra världskriget

Man tror att människor från den svenska östkusten, Gotland och de svenska delarna av Finland anlände till Estland på 1200-talet och på så sätt uppstod den estlandssvenska minoriteten. På 1800-talet var estlandssvenskarna ungefär 10 000 till antalet.

Estlandssvenskarnas traditionella hemområden kallas fortfarande Aiboland. Namnet härstammar från den gamla svenska dialekten de talade och betyder öbolandet. Aiboland består av delar av öarna Ösel, Dagö, Ormsö, Odensholm, Rågöarna, Nargö, Ulvsö, Rickul och Nuckö.

Före första världskriget brukade man kalla estlandssvenskarna för kustsvenskar, men i dagsläget kallas de estlandssvenskar. Det berättar Jana Stahl som är styrelseordförande för föreningen Estlandssvenskarnas Kulturförvaltning.

Den estlandssvenska kulturen var livskraftig ända fram till andra världskriget då ungefär 7 000 kustsvenskar flydde till Sverige. Sovjetunionen ockuperade Estland 1940 och befolkningen på Nargö, Odensholm, Lilla Rågö och Stora Rågö måste lämna sina hem eftersom den sovjetiska militären intog öarna.

– När röda armén började mobilisera började kustsvenskarna flytta till Sverige. De hade redan varit med om svåra tider så de kanske kunde ana vad som hade väntat dem om de hade stannat kvar, säger Stahl.

Återflytt efter självständigheten

Faktum är att det inte var första gången som estlandssvenskarna styrde skutan tillbaka mot väst. Under 1930-talet flyttade många kustsvenskar tillbaka till Sverige då nationalismen genomsyrade Europa.

– De kände sig inte så välkomna i Estland. En del tog ett estniskt efternamn och andra flyttade till Sverige.

När Estland blev fritt 1991 kunde estlandssvenskarna återvända till sina forna hembygder. Då inleddes också arbetet med att återuppta den estlandssvenska identiteten och det svenska språket. År 1992 återupprättade Estland minoritetslagarna och 2007 fick den svenska minoriteten i Estland en egen kulturförvaltning.

Mormor fick se sitt gamla hem

Jana Stahls mormor kom från Lilla Rågö och blev tvungen att fly sitt hem, som så många andra på ön. En del fick tillbaka sina gårdar och numera har estlandssvenskar och deras ättlingar ofta sommarstugor i Aiboland.

Stahls mormor hann bara besöka sitt gamla hem en gång efter självständigheten. Jana Stahl var själv med den dagen på ön och blir rörd av att tala om det kära minnet.

Stahl tycker att det svenska språket än i dag är en viktig del av den estlandssvenska identiteten. Hon lärde sig svenska först under tonåren och pratar i dag ren svenska med estniska undertoner. Samtidigt är hon tydlig med att hon är estlandssvensk, trots att hennes modersmål är estniska. Så är det för majoriteten av estlandssvenskarna som är kvar i landet, tillägger hon. Med på kontoret är hennes son som sitter några meter bort. Han tittar nyfiket mot vårt bord.

– Jag talar inte svenska med min son, men jag har försökt få honom med i en svenskspråkig klubb här i Tallinn, säger Stahl.

Från Hapsal är det inte lång väg till Nuckö där det finns ett gymnasium på svenska.

Kuva: Sofia Strömgård

Svenskstudier i två gymnasier

I Tallinn kan man studera svenska på Gustav Adolfs gymnasium som är beläget centralt i staden. Annars kan man bege sig västerut till Nuckö på kusten, där ytterligare ett gymnasium erbjuder svenskspråkig undervisning. Stahl tror att de som intresserar sig för det svenska språket också kan komma att intressera sig för den estlandssvenska kulturen. Hon säger att föreningens syfte är att skydda, förvalta och utveckla kulturen. Föreningen har till exempel ordnat aktiviteter för ungdomar med estlandssvenskt ursprung och satt upp informationsskyltar runtom i Aiboland.

Vi måste få fler unga att intressera sig för estlandssvenskarna. De måste förstå att kulturen inte är utdöd.

Kulturens centrum är dock inte i Tallinn utan i Hapsal. Det tar en dryg timme att åka dit från landets huvudstad. I Hapsal finns också Aibolands museum som förvaltar och håller estlandssvenskarnas historia vid liv. Museet är också en av få platser där man fortfarande kan höra någon variant av de estlandssvenska dialekterna. 

– Vi måste få fler unga att intressera sig för estlandssvenskarna. De måste förstå att kulturen inte är utdöd. Vi funderar på hur vi kan göra det roligare för dem, säger Stahl.

Föreningen skulle gärna vara mer aktiv, men begränsade resurser gör det svårt.

– Vi måste förändra oss. Annars vet jag inte vad som kommer finnas kvar av oss om 50 år.

Den sista estlandssvensken på Ormsö

Hapsal är en sovande småstad under vinterhalvåret, men människorna där är vänliga och tillmötesgående. Också Toivo Tomingas verkar trivas utmärkt i sin hemstad när han visar oss runt och pekar ut de finaste byggnaderna.

Även om Tomingas själv inte har släktingar kvar på Ormsö, är det tydligt att hans känslor för ön aldrig svalnat. Han talar mycket och gärna om människorna på ön och om hemgården. Han återvänder flera gånger om året och passar då på att krama den stora eken som hans farmor och farfar planterade för drygt 100 år sedan på hemgården.

Utöver trädet finns det fortfarande en estlandssvensk kvar som aldrig lämnade sina rötter. Det är Oscar Friberg, som stannade på ön igenom hela den sovjetiska ockupationen och bor där än i dag. Hans barnbarn Jorma Friberg jobbar på Aibolands museum i Hapsal.

Vi besöker museet som egentligen är stängt för renovering men vi välkomnas till kansliet som ligger i byggnaden bredvid. Hela museiverksamheten har tryckts in i ett rum, som inte är större än de flesta vardagsrum. Det är fullt med saker som för stunden får bo här.

Traditionella halmhantverk smyckar taket. Planscher som visar estlandssvenskarnas historiska hemvist syns på väggarna och på bordet står nybryggt svenskt kaffe. Vi slår oss ner tillsammans med Jorma Friberg. Han är konstnär, båtbyggare och forskare. Mångsysslaren tar ofta avstamp i det estlandssvenska, som ligger honom varmt om hjärtat. Det är kanske inte så konstigt om ens farfar är den sista estlandssvensken på Ormsö.

Osäker framtid

Jorma Friberg visar stolt upp Aibotapeten, som illustrerar estlandssvenskarnas historia. Det första man ser är årtalet 1294, då de första estlandssvenskarna kom till trakten. Konstverket skapades av en grupp äldre damer som haft museet som mötesplats. De kallas torsdagstanterna och deras roll har varit viktig för museets verksamhet. Friberg stod för designen och damerna för utförandet. Slutprodukten blev en 20 meter lång väggbonad och de är stolta över att den svenska kungen också fick se den vid museets invigning. Framtiden får utvisa om de kan fylla på med mer estlandssvensk historia på väggbonaden.

Anu Raagmaa och Toivo Tomingas visar upp Aibotapeten som illustrerar estlandssvenskarnas historia och finns i Aibolands museum i Hapsal.

Kuva: Magnus Carlsten

– År 1850 sades det att vår kultur höll på att dö ut. Man sade att det enda som skulle finnas kvar var gravstenar med svenska namn. Men vi finns här än i dag, så det är svårt att säga hur framtiden blir, säger Friberg.

Museet besöks av folk från olika länder och med olika bakgrund. Friberg hoppas att det på den vägen gör estlandssvenskarnas kultur mer känd. Och framför allt att det håller den vid liv.

Sofia Strömgård
Magnus Carlsten
Sofia Strömgård och Marcus Carlsten är frilansande journalister. Strömgård är från Borgå medan Carlsten är göteborgare. Språk och dialekter intresserar dem båda och på den vägen hamnade de i Estland.