Döva barn i Danmark är i en utsatt position. Enligt en rekommendation från Sundhedsstyrelsen (Kliniske retningslinjer for pædiatrisk cochlear implantation i Danmark, december 2010) bör habiliteringen av döva barn med kokleaimplantat enbart basera sig på hörsel och produktion av tal. Läppläsning är förbjudet, vilket i praktiken innebär att man täcker över ned­re delen av ansiktet så att det blir omöjligt att läsa av läpparna. Frågan är om det är etiskt att göra så mot små barn som ska lära sig ett språk? Också personer med normal hörsel baserar en del av kommunikationen på läpprörelser. Även om barn med kokleaimplantat visserligen kan höra, har de ändå nedsatt hörsel.

Habiliteringen baserar sig alltså enbart på hörs­eln eftersom inställningen (som också förekommer i Finland) är att man med hjälp av ett implantat ska lära sig det talade språket på naturlig väg. Det vore ändå viktigt att ge barnet chans­en att lära sig teckenspråk. Förutom att man kan se tvåspråkighet (teckenspråk och ett talat språk) som en resurs vid språkinlärning är teckenspråket också en säkerhetsbuffert, om det visar sig att barnet inte lyckas tillägna sig talat språk.

I Finland har man opererat in kokleaimplantat på döva barn sedan 1997. En del av dessa barn klarar sig förhållandevis bra med hörseln, men barnens verkliga språkkunskaper har inte undersökts. Det lär tyvärr också finnas barn som varken har lärt sig talat språk eller teckenspråk.

Ett kokleaimplantat (snäckimplantat) är en form av hörapparat för helt döva. Den överför ljudvibrationer till elektriska signaler, som går till en i skallbenet inopererad mottagare. Via elektroder i innerörat stimuleras hörselnerven och hjärnan uppfattar ljud.

Språkbruk hoppas kunna återkomma till denna känsliga fråga i ett senare nummer.