Dövsamhället är en värld för sig
2/2016

Bianca Holmberg

Dövsamhället är en värld för sig

Janne Kankkonen har aldrig beklagat att han är döv, men eftersom rättigheten till ett modersmål är viktig arbetar han för att det finlandssvenska teckenspråket ska överleva.

– Hela min familj och fyra generationer i släkten är döva så jag har alltid levt i den världen. Jag kan göra allt som en hörande kan göra.

Det är första gången jag talar med någon som är döv och i början är det svårt att veta om jag ska titta på Janne Kankkonen som jag intervjuar men vars tecknande jag inte förstår eller på tolken, vars röst jag är beroende av för att förstå. Men efter en stund blir det självklart att titta på Kankkonen, även om han av naturliga skäl för det mesta tittar på tolken och inte på mig. Det är fascinerande att iaktta hans snabba handrörelser och hans mimik då han berättar om hur det är att leva som döv i Finland i dag och hur teckenspråk fungerar.

Nio språk

Janne Kankkonen kommer från ett tvåspråkigt hem i Karleby och växte upp med både finskt och finlandssvenskt teckenspråk. Alla Kankkonens syskon med familjer är kvar i Sverige, dit familjen flyttade för att barnen skulle kunna gå i Manillaskolan på Djurgården i Stockholm. Eftersom han gick i skola i Sverige lärde han sig svenskt teckenspråk, men dessutom kan han estniskt, ryskt, amerikanskt, engelskt, nyzeeländskt och australiskt teckenspråk.

– Jag jobbade som pastor i Filadelfiakyrkan i Stockholm i nio år. Jag reste en hel del i mitt jobb och försökte lära mig olika språk för att kunna predika på människornas eget språk, svarar han på min fråga om hur han har lyckats lära sig så många språk.

Precis som en hörande svenskspråkig har lättare att förstå och lära sig engelska än kinesiska, är det lättare för en som har finlandssvenskt eller svenskt teckenspråk som modersmål att lära sig engelskt teckenspråk än exempelvis sydkoreanskt.

– I Europa använder man mycket kroppsspråk och då är det lättare att förstå främmande teckenspråk. Men sydkoreanskt teckenspråk är helt omöjligt att förstå, ordföljden är krånglig och tecknen helt annorlunda, säger Kankkonen och visar hur de sydkoreanska tecknen ofta tecknas uppe vid kinden. I till exempel finlandssvenskt teckenspråk tecknar man oftare ungefär i brösthöjd, eller i alla fall mellan ansiktet och magen.

Medan Kankkonen berättar om de olika teckenspråken är det intressant att se hur hans mimik följer det han berättar om. När han berättar om det svårförståeliga sydkoreanska teckenspråket ser har konfunderad och förbryllad ut, precis som man gör när man berättar om något obegripligt på ett talat språk. Han visar också hur man på teckenspråk markerar en fråga genom att höja ögonbrynen. Mimiken spelar stor roll för teckenspråken.

Olika sätt att kommunicera

Jag frågar hur en teckenspråkig visar ilska då hen inte kan höja rösten. Kankkonen tar tecknet för ”sluta” som exempel. Först är handrörelserna lugna och mimiken neutral, sedan rynkar han pannan och rörelserna blir häftigare och till slut stiger han upp, ser riktigt arg ut och gör tecknet med hela armen. Det går med andra ord precis lika bra att uttrycka olika sinnesstämningar och humör på teckenspråk som på ett talat språk. Men i vissa situationer måste kommunikationen naturligtvis fungera annorlunda för döva än för hörande.

– Hörande barn till döva föräldrar reagerar till exempel inte alltid när någon höjer rösten för att tillrättavisa dem, eftersom de är vana vid att föräldrarna tar i dem. Ögonkontakten är också väldigt viktig för dem, vilket kan kännas pinsamt och närgånget för andra som inte är vana vid det.

När hörande barn vill markera att de inte lyssnar på till exempel en tillrättavisning kan de stoppa in fingrarna i öronen och säga lalalala, medan döva barn kniper ihop ögonen som tecken på att de vägrar ta till sig tillrättavisningen.

Brist på tolkar

Janne Kankkonen och tolken talar finlandssvenskt teckenspråk med varandra – ett hotat språk. Dövskolan som tidigare fanns i Borgå lades ner 1993 och samma år ordnades den senaste tolkutbildningen för tolkar till finlandssvenskt teckenspråk. Därför är det stor brist på tolkar och antalet döva som talar finlanssvenskt teckenspråk uppskattas till bara cirka 90 personer. För att rädda språket kommer det att ordnas en utbildning för teckenspråksinstruktörer, vilket på sikt ska leda till en tolkutbildning i finlandssvenskt teckenspråk. Kankkonen jobbar just nu med att förbereda instruktörsutbildningen som förhoppningsvis startar i höst.

– Om skolan hade funnits kvar, hade situationen sett helt annorlunda ut. För att språket ska överleva måste vi tycka att den finlandssvenska dövkulturen är viktig och jobba för den. Jag försöker göra mitt bästa för det finlandssvenska teckenspråket och dess framtid. Det handlar om rätten till ett modersmål och rätten att vara stolt över sitt språk, säger Kankkonen.

Det finns väldigt lite material på finlandssvenskt teckenspråk. Nyhetssändningar och andra tv-program saknas till exempel helt. I Sverige översatte Kankkonen delar av Bibeln till sverigesvenskt teckenspråk och när han kom till Finland fortsatte han att översätta kyrkliga texter, bland annat kyrkoårets texter och kyrkliga förrättningar, nu till finlandssvenskt teckenspråk. Han har även tidigare gjort korpusarbete och samlat ihop finlandssvenska tecken på Signwiki, en nätordbok för finlandssvenskt teckenspråk. Ordboken innehåller 678 ord i det finlandssvenska teckenspråket. Sammanlagt innehåller ordboken över 1 000 tecken, för precis som i talade språk finns det olika dialekter i teckenspråken. Tecknet för Vasa är till exempel olika i Österbotten och Nyland.

Finskt och finlandssvenskt teckenspråk skiljer sig från varandra bland annat genom att tecknen i det finlandssvenska teckenspråket utgår mer från bokstäverna i handalfabetet än vad tecknen i det finska teckenspråket gör. Kankkonen tar tecknet för van som exempel. På finlandssvenskt teckenspråk görs tecknet med båda händerna ungefär i brösthöjd, men på finska drar man ena handen längs den andra underarmen. Grammatiken i det talade språket påverkar också. I satsen från Helsingfors på finlandssvenskt teckenspråk kommer tecknet för från före tecknet för Helsingfors, men på finskt teckenspråk är det tvärtom, precis som ändelsen ‑stä kommer efter huvudordet i talad finska: Helsingistä.

Olika världar

I sin barndom visste Janne Kankkonen inte av något annat än den döva världen, för han levde i en helt teckenspråkig omgivning.

– Jag talade teckenspråk i familjen, i skolan, med kompisarna och på fritiden. Det var först i arbetslivet, där jag i något skede var den enda döva på min arbetsplats, som jag måste kommunicera genom att skriva på papper. Det kändes ovant, säger han.

Kankkonen återkommer till de två olika världarna – röstvärlden och den döva världen.

– Låt oss säga att en hörande och en döv sitter på en strand och ser på solnedgången. Den hörande berättar för den döva om vindens sus, vågornas ljud när de slår mot stranden och fåglarna som sjunger. Den döva hör inte det, men beskriver i sin tur nyansera i det glittrande vattnet, hur vågen som slår mot stranden får havet att se helt annorlunda ut och hur vinden känns mot huden. Det är samma berättelse från två olika världar.

Annat som är olika för döva och hörande är till exempel vad man skrattar åt och hurdan humor man har. Om hörande skrattar åt någon felsägning förstår döva inte vad som är så roligt, men döva kan i stället ha roligt åt mimik som blir fel.

När jag frågar om Janne Kankkonen kan se några fördelar med att vara döv, ser han fundersam ut.

– Det är två olika världar och båda är bra. Jag förstår dem som har mist hörseln senare i livet och tycker det är jobbigt, men jag har aldrig beklagat att jag är döv. Jag vill veta vad som händer i hörandevärlden, men jag vet också att det samhället är stort och krävande, säger Kankkonen.

Bianca Holmberg
Skribenten är redaktionssekreterare för Språkbruk.