En grundbok i journalistik
1/2010

Anders Westerlund

En grundbok i journalistik

Björn Häger: Reporter. En grundbok i journalistik. Norstedts 2009. 458 sidor.

Det är sällan man stöter på en så exemplariskt lättläst kursbok på 450 sidor som Björn Hägers Reporter. Ambitionerna är dessutom inte heller lågt ställda. I förordet deklarerar författaren att han velat skriva något som länge saknats på svenska, nämligen en "tämligen heltäckande grundbok i journalistik, en bok som avhandlar allt som ingår i det journalistiska hantverket".

Reporter är de facto flera böcker på en och samma gång. Förutom ett praktiskt inriktat informationspaket om journalistik i tidningar, radio och tv är boken en kärleksförklaring till det som Häger kallar "världens bästa jobb". Ett tredje spår i boken är diskussionen om mediebranschens framtid och reporterns nya yrkesroller.

Målgruppen för boken är i första hand journaliststuderande och verksamma journalister. Också modersmålslärare kommer att ha utbyte av boken, liksom mediekonsumenter som vill ta en titt bakom kulisserna. Man ser på tv-nyheterna med nya ögon när man blir medveten om alla pusselbitar som bygger upp sändningen.

Att Björn Häger har lång arbetserfarenhet från tidningar, radio och tv är givetvis en avgörande tillgång för honom som handboksförfattare. Han kan sitt ämne inifrån och visar effektivt att en skicklig skribent framför allt är pedagogisk. Med många informativa mellanrubriker, korta stycken och punktuppställningar strukturerar han upp sitt material på ett läsarvänligt sätt. Dessutom ger han frikostigt med hänvisningar till andra fackböcker som fördjupar det han själv hinner presentera bara ytligt.

De enda gånger hans journalistiska instinkt spelar honom ett spratt är när han väl ofta prioriterar dagsaktuella exempel framför tidlösa. Om boken används som kursbok kommer inspirationsfaktorn att blekna snabbare än nödvändigt.

Ur ett finlandssvenskt perspektiv kan man konstatera att tillräckligt mycket i boken är tillämpbart också här, fastän det ligger i bokens praktiskt inriktade natur att ett antal avsnitt gäller specifikt rikssvenska förhållanden. Vi blir också språkduschade med rikssvensk journalistslang, vilket inte alls skadar.

På trettio sidor i bokens appendix sammanfattas centrala skrivregler för journalister. Grunden är helt naturligt TT-språket, SAOL och Svenska skrivregler. Det enda kontroversiella med Hägers råd är snarast att de är så okontroversiella. För att inte i onödan reta läsare rekommenderar Häger journalister att använda traditionella språkformer även där dagens språkvård flaggar för större tolerans, och bekräftar indirekt att tidningsläsarna hör till en äldre generation med striktare språkkänsla.

En av de få officiella rekommendationer han uttrycker missnöje över är den nya praxisen att skriva förkortningar av partinamn med versaler.

Trots att det är omöjligt att i en enda bok berätta allt om tidnings-, radio- och tv-journalistik lyckas Björn Häger ge konkreta tips om det mesta – från om tv-reportern ska stå till höger eller vänster om kameran under en intervju till vilka olika riktlinjer det finns för ingresskrivande.

Den idealjournalist som efter hand frammanas i boken är en som kombinerar sanningslidelse och samhällsansvar med vardagsnyfikenhet och noggrannhet vid stavningen av namn. Integritet, kreativitet och språkkänsla är andra värdefulla tillgångar för den som ständigt ska lösa problem under tidspress. "Journalist är inte ett jobb, det är en livshållning", är en mening som sammanfattar den inställning Häger ger uttryck för i Reporter.

I det avslutande kapitlet "Journalist 4.0" kulminerar den framtidsdiskussion som förts genom hela boken. Vad kommer efter 1800-talets brödskrivare, det tidiga 1900-talets partitrogna skribenter och det senaste halvseklets journalister som gjort yrket till ett högstatusyrke? Den som vill se mörka moln vid mediehorisonten behöver ingen kikare. Titta bara mot USA: Ekonomisk kris och förändrade medievanor har slagit ut många tidningar medan andra enligt Häger har försökt sig på drastiska lösningar som att låta billiga indiska journalister göra tidning av material som sänds över från USA. Fragmenteringen tilltar, allt färre medier kan hålla samma bredd som tidigare.

Dystopierna är många, men till Hägers moraliska plikt som introduktör till medievärlden hör att vara optimistisk. "Diskussionen om framtiden borde handla mer om journalistikens överlevnad och mindre om papperets", konstaterar han nyktert. Att bloggare anpassar sig till pressetiska spelregler för att bli trovärdigare är ett intressant tecken på att det kvalitetstänkande som god journalistik bygger på har en framtid.

Anders Westerlund
Skribenten är läsåret 2009–2010 universitets­lärare i modersmålets didaktik vid Pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi.

I denna tidskrift: 1/2010