– Det här betyder väldigt mycket för det finlandssvenska teckenspråket! Det ligger en hel del arbete bakom beslutet, säger Maria Andersson-Koski, doktorand vid Helsingfors universitet, om beslutet att ge Helsingfors universitet och Jyväskylä universitet delat forskningsansvar för det finlandssvenska teckenspråket.

Maria Andersson-Koski kallar lösningen att ge två universitet forskningsansvar för det finlandssvenska teckenspråket ”en unik lösning för ett unikt språk”.
Maria Andersson-Koski kallar lösningen att ge två universitet forskningsansvar för det finlandssvenska teckenspråket ”en unik lösning för ett unikt språk”.

Hon säger att det är verkligt fint att den finska staten faktiskt har lyssnat på önskemålen och gett möjlighet till ”en unik lösning för ett unikt språk”, som hon kallar beslutet att ge forskningsansvar till två olika universitet. Vid teckenspråkscentret vid Jyväskylä universitet finns en stor expertis på teckenspråk, medan det svenska perspektivet och minoritetsperspektivet finns vid Helsingfors universitet.

– Som finlandssvensk har man ofta en förståelse för vad det är att vara i minoritetsställning, vilket är en stor fördel i arbetet med det finlandssvenska teckenspråket. Man tar ingenting för givet och förstår de dagliga utmaningarna med att vara en språklig minoritet, säger Andersson-Koski.

De flesta barn som föds döva har hörande föräldrar och det gör också att det inte så ofta är i hemmet som teckenspråk i första hand överförs till nästa generation.

Inriktningen på sociolingvistisk och översättningsvetenskaplig forskning finns också vid Helsingfors universitet, och är till stor nytta för teckenspråksforskningen, eftersom översättning och tolkning förekommer i många sammanhang när det handlar om teckenspråk.

Ett fullvärdigt språk

En av orsakerna till att forskningsansvaret är så betydelsefullt är att det är ett konkret bevis på att det finlandssvenska teckenspråket numera betraktas som ett fullvärdigt språk och att det finns resurser för att jobba ännu aktivare med revitaliseringen av språket. Medvetna satsningar på revitalisering är helt avgörande för att språket ska ha en chans att överleva, eftersom det inte finns fler än cirka hundra döva modersmålstalare och de naturliga miljöerna där finlandssvenska döva kan lära sig finlandssvenskt teckenspråk är mycket begränsade. Sedan Borgå dövskola lades ner 1993 har de språkmiljöer som funnits varit tillfälliga, som evenemang ordnade av föreningen Finlandssvenska teckenspråkiga och instruktörs- och tolkutbildningarna Lev i vårt språk.

De flesta barn som föds döva har hörande föräldrar och det gör också att det inte så ofta är i hemmet som teckenspråk i första hand överförs till nästa generation. De finlandssvenska familjerna har sedan 1993 fått välja mellan att sätta sina barn i finsk skola där de har lärt sig finskt teckenspråk, flytta till Sverige eller att delta i allmän undervisning med hjälp av en teckenspråkstolk.

Från uppgivenhet till framtidstro

Forskningen i det finlandssvenska teckenspråket är ung, och det beror bland annat på att språket fram till 2000-talet närmast betraktades som en dialekt eller som ett antal tecken som skilde sig från det finska och det sverigesvenska teckenspråket.

– Det fanns en osäkerhet om hur språket skulle hanteras tills föreningen Finlandssvenska teckenspråkiga rf 2005 kom med ett utlåtande där de tog ställning för att finlandssvenskt teckenspråk faktiskt är ett eget språk, säger Andersson-Koski.

Forskningen hade kommit igång strax innan, omkring millennieskiftet. Det skedde mycket tack vare Jan-Ola Östman, som då var professor i nordiska språk vid Helsingfors universitet. Han redigerade bland annat publikationer i serien Teckenspråksstudier och handledde några doktorsavhandlingar. I dag finns det två doktorander vid Helsingfors universitet som forskar i språket, Maria Andersson-Koski och Satu Siltaloppi.

Andersson-Koski kom in i den finlandssvenska dövgemenskapen 2014 i och med att hon jobbade med en kartläggning över språket och talarna, och hon säger att mycket positivt har hänt sedan dess.

– När jag kom in i de här kretsarna var stämningen uppgiven och det rådde en känsla av att allt redan var förlorat. Men så fick arbetet oväntade resurser; teckenspråkiga flyttade tillbaka från Sverige, hörande personer började engagera sig och i dag har stämningen vänt! Motivationen är A och O, säger hon.

I dag finns det finlandssvenska teckenspråket nämnt i lagen och i det nuvarande regeringsprogrammet. Det är en stor vinst och en viktig markering för språkets status.

Språkligt ansvar

De som aktivt har varit med i revitaliseringsarbetet har oftast varit engagerade i förbunds- eller föreningsverksamhet. Maria Andersson-Koski kommer att forska i vad som har drivit på förändringen, men framför allt gäller hennes forskning dem som inte haft en aktiv roll inom en förening eller ett förbund.

– Är de medvetna om vad som händer? Hur uppfattar de förändringen under de senaste tjugo åren? Min forskning ska bygga på information om språkanvändarnas uppfattningar om revitaliseringsarbetet, säger Andersson-Koski.

Hela idén med att bevara ett språk är att det måste finnas språkanvändare som vill bevara det och ser värdet i det.

Hela idén med att bevara ett språk är att det måste finnas språkanvändare som vill bevara det och ser värdet i det. Samtidigt har de som talar finlandssvenskt teckenspråk knappast uppmuntrats till att se värdet i sitt språk förrän under de senaste åren, och det gör revitaliseringsfrågan komplex, menar Maria Andersson-Koski.

– Man kan inte kräva att någon som i nästan hela sitt liv har fått höra att hens språk inte är ett riktigt språk ska känna stolthet över sin språkliga identitet. Därför är frågan vem som egentligen bär ansvar för att språket ska leva vidare. När är tiden mogen för att det ansvaret ska kunna överföras från språkexperter till språkgemenskapen i stort?