Ett system i förändring
2/2008

Lisa Södergård

Ett system i förändring

I dialekterna har substantiven traditionellt haft tre genus, maskulinum, femininum och neutrum, men i många områden i Svenskfinland kan en förändring iakttas. Vad är det som händer när genusindelningen i ett språksystem förändras? Vilka företeelser bevaras? Vilka är impulserna som leder till förändring? I sin doktorsavhandling Genuskongruens på reträtt. Variation i nominalfrasen i Kvevlaxdialekten undersöker Viveca Rabb grammatiskt genus utgående från rapporterat språkbeteende. Hon fokuserar formella och semantiska ledtrådar till grammatiskt genus men beaktar också några sociala variablers betydelse för förändringen.

Honde eller hande?

Undersökningen bygger på intervjuer med personer från fyra olika byar i Kvevlax i Österbotten. Området är intressant med tanke på genusböjningen eftersom det går en dialektgräns genom Kvevlax. Skillnaden mellan maskulina substantiv som arm och feminina substantiv som noål ’nål’ kommer vanligtvis till uttryck i böjningsändelsen i bestämd form, så att maskuliner har ändelsen -in, armin ’armen’, medan femininer har -en, noålen ’nålen’. I delar av mellersta Österbotten förekommer emellertid sedan länge ett förenklat böjningssystem där både femininer och maskuliner får slutändelsen -in (armin, noålin) och det inte längre finns några morfologiska ledtrådar för genustillhörigheten. Av de byar Rabb undersöker hör två, Koskö och Kvevlax kyrkby, till det område där genusskillnaden upprätthålls i de bestämda formerna medan dialekten i två byar, Vassor och Västerhankmo, följer den förenklade böjningen.

Rabb har för sin undersökning intervjuat 36 personer (19 kvinnor och 17 män) ur tre olika generationer om deras genusanvändning för ett bestämt urval substantiv. Urvalet omfattade 128 substantiv som kan indelas i sex huvudgrupper: (1) starka feminina substantiv (yksen ’yxan’, botiiken ’butiken’), (2) starka maskulina substantiv (talldritjin ’tallriken’, låftin ’lukten’), (3) substantiv med suffix (tiininjen ’tidningen’, åojemnheiten ’ojämnheten), (4) trädsorter (bjärtjen ’björken’, röinen ’rönnen’), (5) nya ord med otraditionell böjning (raadio ’radio’, värktyygsbakken ’verktygsbacken’) och (6) ord med geografisk genusvacklan (slanjin/slanjen/slanggan/slanji ’slangen’, sylton/syltin/syltti ’sylten’). Både abstrakta och konkreta ord ingick i urvalet.

Rabb frågade helt enkelt informanterna om deras bruk av genus, t.ex. ”skulle du säga honde båotjen eller hande båotjen?” ’den där boken’. Dessutom samlade hon belägg på de utvalda substantiven i kombination med fem olika pronomen, dvs. de dialektala motsvarigheterna till den där, min, er, en sådan där och någon. Sammantaget fick hon alltså ett mycket omfattande undersökningsmaterial där informanternas svar är direkt jämförbara, vilket inte hade varit möjligt genom t.ex. excerpering av samtal och intervjuer. Men onekligen skiljer sig det upplevda genusbruket ändå från det faktiska och en jämförelse med hur informanterna verkligen använder genus skulle tillföra en intressant aspekt.       

Uppluckring av systemet

Rabb analyserar systematiskt materialet ur flera olika synvinklar och undersöker bl.a. sambandet mellan det upplevda genusbruket och ett antal utomspråkliga variabler: ålder, hemby, kön och utbildning. Hon beaktar också informanternas mobilitet i vardagen, dvs. huruvida de arbetar i Kvevlax eller dagligen pendlar till en arbetsplats eller skola på någon annan ort. Analysen visar, inte helt oväntat, att det traditionella böjningssystemet för genus upprätthålls i högre utsträckning av äldre informanter som har låg utbildning och lever sitt liv på hemorten. De yngre, utbildade och mer mobila informanterna står i sin tur för omstruktureringen av systemet.

Däremot kan Rabb inte ta ställning till vilken av variablerna som har störst inverkan i förändringsprocessen eftersom den yngre generationen har en så annorlunda livsstil än den äldre. Det hade inte varit möjligt att hitta tillräckligt många äldre personer med hög utbildning eller yngre med låg utbildning. Informanternas hemby och skillnaderna i bruket av bestämda slutartiklar mellan byarna avspeglar sig i viss mån i resultaten, medan det inte är någon större skillnad mellan hur kvinnor och män svarat.

Standardspråkets inverkan

Centrala begrepp i resultatdiskussionen är gynnande av maskulint genus, förenkling och närmande till standardspråket. Liksom flera andra forskare kan Rabb påvisa en klar överanvändning av maskulin kongruens vid traditionellt feminina substantiv, t.ex. har slutartikeln -in fått utökad användning på bekostnad av slutartikeln -en. Förenkling innebär i sin tur att ovanliga och markerade former (t.ex. ide slanji ’den där slangen’ böjt i neutrum) tenderar att försvinna. Samtidigt närmar sig dialekterna standardsvenskan eftersom den variant som kvarstår vanligen är den som närmast motsvarar standardsvenskans.

Orsakerna till att dialekterna förändras är givetvis många. Rabb nämner bl.a. inflyttningen, den ökade rörligheten hos invånarna och den ändrade kommuntillhörigheten, eftersom Kvevlax sedan 1973 ingår i storkommunen Korsholm. Befolkningen är mer heterogen än tidigare, och en av slutsats­erna är att alla infödda talare av Kvevlaxdialekten inte längre har samma norm beträffande genus.

Viveca Rabb: Genuskongruens på reträtt. Variation i nominalfrasen i Kvevlaxdialekten. Åbo Akademis förlag 2007. 250 sidor. ISBN 978-951-765-360-2.

Lisa Södergård
Skribenten är fil.mag. och projektkoordinator  för Svenska litteratusällskapets projekt Spara det finlandssvenska talet.