Etymologisk ordbok för alla

Nya svenska etymologiska ordböcker publiceras inte ofta, men i år har det gjorts: språkhistorikern, professor emeritus Staffan Fridells nya verk Ordklok. Svenska ords släktskap och ursprung blev den fjärde i ordningen inom loppet av ett sekel. Hans etymologiska ordbok följer efter verken av Elof Hellquist (första upplagan 1922), av Elias Wessén (slutlig omarbetning från 1973) och av Birgitta Ernby (2008 i Norstedts ordboksserie).

En inspirerande ordbok med historisk inriktning

Beteckningen ”etymologisk ordbok” kan innebära märkbart olika upplägg. Den kan användas för verk som omfamnar det moderna ordförrådet och inkluderar mängder av genomskinliga latinska och engelska lånord. Förklaringarna blir då ofta av utrymmesbrist njugga, ytliga och för en del läsare självklara. En helt annan typ är de språkhistoriskt inriktade verken med särskild inriktning på gamla och ärvda ord. De kan borra sig djupt ner i den urspråkliga förhistorien med analytiska jämförelser bland avlägsna indoeuropeiska släktspråk och rekonstruerade urformer. Till exempel Hellquists ordbok har en sådan ambition. Staffan Fridell har i sin helt nyskrivna ordbok skapat ett alldeles eget upplägg. Han är trogen en förhistorisk inriktning men skalar drastiskt av det mesta av fackspecifikt bagage och uppnår på det sättet en väldigt god läsbarhet.

Fridell är mycket tydlig med sin målgrupp: han vill att så att många som möjligt ska kunna läsa ordboken och benämner mångsidigt olika slag av språknyfikna lekmän och entusiaster – svensklärare och svenskstudenter inte att förglömma. Fridell har utan tvivel lyckats, för boken ger aha-upplevelser och en medryckande läsupplevelse. Den behöver inte begränsas till uppslagsbruk utan kan med behållning lustläsas!

Strålkastaren på närbesläktade ord och arvord

Fridell begränsar sin bok till svenska språkets germanska ordförråd. Alla nyord och ord med grekisk, latinsk eller romansk bakgrund faller utanför liksom de flesta sammansättningar. Man söker också förgäves efter urgamla välanpassade samnordiska latinska lånord som kittel, köpa, mölla, säck, tegel, vin eller öre. De talrika lånen från tyska och andra västgermanska språk behandlas däremot, men helt moderna lån, som ofta kommer via engelska, verkar saknas. Bland de utomgermanska lånen görs ett undantag för urgamla järn och rik med keltiskt ursprung. Fridell skiljer inte på lågtyska och högtyska lån, en distinktion som inte hade komplicerat läsningen. Nu blir detta ett onödigt avsteg från principen att ursprungsspråket alltid anges.

Vissa ordklasser är magert representerade. Bland pronomen finns jag och ni med, men du, han, hon, vi och de fattas. Nej och nu finns med, medan ja och då fattas. Bland räkneord hittar jag en förklaring på hundra.

Intressanta inblickar i engelsk och finsk etymologi

Fridell utnyttjar sina svenska sökord skickligt för att också beskriva härkomsten för många engelska ord, som ju är bekanta för de flesta. Ofta kan han konstatera att engelskan lånat ett nordiskt ord under vikingatiden, som till exempel give, sister och take. Sporadiskt presenterar han också finska ord som lånats från en germansk källa, som till exempel kuningas ’kung’ och rengas ’ring’. Här kanske en del läsare hade välkomnat flera exempel, inte minst den stora befolkningen i Sverige med finländska rötter.

Två sätt att illustrera det urspråkliga arvet

Som språkhistoriker uppskattar jag mycket att Fridell vid sidan av de fornsvenska orden dristar sig att ange urnordiska rekonstruktioner. Dessa saknas ofta även i en del avancerade etymologiska ordböcker. Oundvikligen inställer sig här frågor för förståsigpåare utanför den egentliga målgruppen. För ordet båt pekar han till exempel helt befogat på fornengelskan som en möjlig långivare men en urnordisk rekonstruktion *baitaz anges ändå, vilken är oförenlig både med lånehypotesen och med det nordiska ordets ljuddräkt. Som ett rent misstag ter sig den angivna rekonstruktionen *salijan för ’sälja’. Den skulle hellre ha varit *saljan då rotvokalen var kort. Alla diakritiska tecken för längd och nasalisering fattas i rekonstruktionerna. Detta förenklar skriftbilden men för personer av facket tar det sin tid att uppnå läsvana och till exempel identifiera ordens stamtillhörighet.

Rekonstruktionerna ersätter allt jämförande språkmaterial från närbesläktade språk. Det är ett sätt som Fridell använder för bättre läsbarhet. Vi ser inga fornisländska, fornengelska eller gotiska ord utskrivna, inte heller några tyska, danska, gutniska eller älvdalska. Detta ökar inte bara läsbarheten utan bereder också utrymme för en annan specialitet i boken: korshänvisningar till andra svenska (sök)ord som i sista hand är besläktade genom urgamla ordbildningsförhållanden. Detta uppger Fridell som ett av huvudmotiven med att ge ut boken, nämligen att visa ”vilka svenska ord som är besläktade med varandra och hur”. Således lär vi oss att fil (’filmjölk’ från *þihla) och tång (’alg’ från *þanga) båda hör ihop med tät (från *þihta). Frågan är om avsikten att förklara hur orden hör ihop förverkligas, eftersom samhörigheten mellan *þihla och *þihta å ena sidan och *þanga å den andra knappast är genomskinlig för hans målgrupp. Boken innehåller inget annex till exempel om ljudutvecklingarnas lagbundenheter eller om avljudsprinciperna i den tidiga (för)germanska orbildningen. Artiklarna avslöjar inte heller att motsvarande förgermanska former hade varit *ténk(i)lo– (för fil), *tonkó– (för tång) och *ténkt(i)o– (för tät). Läsaren får rätt ofta lov att lita på författaren att angivna ord hör ihop.

Väkommen uppdatering av forskningsläget

Ordboken fungerar trots sin lättillgängliga populariserade utformning också som en uppdatering av forskningsläget för dem som inte har tillgång till mer avancerade etymologiska ordböcker som under senare år utgivits för isländska, tyska, norska och urgermanska. Den är ett välkommet bidrag till den svenska etymologiska litteraturen och har en välförtjänt plats i alla språkintresserades bokhyllor, vare sig det är för arbete eller nöje.