null Förföräldrar – en svensk motsvarighet till grandparents

Artikel 1.9.2022

Linn Alenius Wallin

Förföräldrar – en svensk motsvarighet till grandparents

Varför finns det inte ett ord på svenska som sammanfattar alla far- och morföräldrar, likt engelskans grandparents eller finskans isovanhemmat?

När jag började forska om bonusrelationer i olika generationer upptäckte jag snabbt att det saknas ett svenskt ord som sammanfattar alla far- och morföräldrar på motsvarande sätt som engelskans grandparents. Eller för all del på samma sätt som ordet barnbarn gör. Barnbarn används för alla barnbarn, oavsett om barnbarnet är ättling till en son eller en dotter. I många andra språk finns ett sådant samlingsnamn, engelskans nämnda grandparents, finskans isovanhemmat, danskans bedsteforældrer och norskans besteforeldrer. Svenskans motsvarighet är att skriva ut flera könade relationer med bindestreck: far- och morföräldrar eller snedstreck: far/morföräldrar. Som forskare av just bonusrelationer blir det långt och klumpigt när bonusskapet ska skrivas i löpande text: bonus-far- och morföräldrar eller bonus-far/morföräldrar.

Linn Alenius Wallin saknar ett svenskt ord som sammanfattar alla far- och morföräldrar på motsvarande sätt som engelskans grandparents eller finskans isovanhemmat.

Bild: Pixabay

I frustration gjorde jag ett inlägg på sociala medier där jag efterlyste ett nytt alternativ och det kom in väldigt många förslag. En hel del personer föreslog något som liknande våra grannländers: bästaföräldrar; bästeföräldrar, andra upplevde förslaget som värdeladdat. Inte alla mor/farföräldrar är särskilt bra. Flera förslag länkades till ålder: äldreföräldrar; älderförälder; gammelföräldrar; oldies, förslag som ratades av dem som tyckte det var negativt att bli kallad ”äldre”. Andra förslag antyder en viss genealogi: försteföräldrar; alfaföräldrar; urföräldrar; storföräldrar; fädersföräldrar; ovanpåföräldrar; föräldraföräldrar; förföräldrar. Det kom dessutom flera fantasifulla och kreativt associativa förslag: plånböcker; mefäldrar; moffaföräldrar; anneföräldrar; henföräldrar; gammelgäddor; bullföräldrar; pannkaksföräldrar; gammelpäron; gäron.

Gemensamt för nästan alla förslag är att de avslutas med ordet föräldrar. Ämnet startade en livlig diskussion och folk motiverade och argumenterade för sina förslag och ifrågasatte varandras. Även behållningen av ett gemensamt ord ifrågasattes: ”Tycker det är fint att vara både mormor och farmor. Dubbelt så många titlar! Rikedom!”  skrev Margarethe, och Håkan skrev ”Mångfald framför artfattigdom – behåll de gamla fina orden som klingar så vackert roliga i munnen”. Intentionen var dock aldrig att ta bort några ord, bara att lägga till. Ingrid som liksom jag saknat ett samlingsbegrepp skrev: ”oj vad jag saknar just ett sånt ord. Vi har ju barn (dotter/son), syskon (bror/syster) föräldrar (mamma/pappa), gifta (make/maka), ungdomar (kille/tjej) vuxna (man/kvinna) osv. varför skulle det vara avigt med dito för mormor/morfar/farfar/farmor?”

Ett av förslagen som kom in, förföräldrar, visade sig ha en historisk förankring i det svenska språket:

Uttrycket förföräldrar finns inte i moderna ordböcker. I Svenska Akademiens ordbok nämns det däremot, och den betydelse som anges är ’föräldrarna till någons föräldrar: far- och morföräldrar’. Men det står att uttrycket är ”föga brukligt”, och exemplen är från 1800-talet. En koll på webben visar dock att uttrycket används i någon mån också i dag. (Språkbruk 2015)

Jag menar att det finns många situationer där vi skulle bli hjälpta av ett könsneutralt samlingsord för far- och morföräldrar, vilket även kan lösa de knutar som översättningar medför.  På engelska finns till exempel ett väldigt användbart verb länkat till grandparents: grandparenting, alltså det som mor- och farföräldrar gör när de utövar omsorg om barnbarn. Med ett svenskt samlingsord skulle liknande verb kunna bildas även på svenska språket till exempel: att förföräldra. En farmor, farfar, morfar eller mormor skulle till exempel kunna vara förföräldraledig. När nu ordet dessutom verkar ha en historisk förankring vill jag slå ett slag för återinförandet av förföräldrar i svenska språket.

När jag för många år sedan skrev kandidatuppsats intervjuade jag samtliga förvaltningschefer i en kommun. Eftersom de bara var 10 chefer som lätt hade kunnat identifieras vidtog jag två språkliga åtgärder för att kunna åstadkomma en någorlunda anonymisering. En sådan åtgärd var att inte vid citering avslöja könet på den intervjuade, utan istället kallades alla för hen, som var ett omstritt ord vid den här tiden. Förvaltningscheferna hade också kunnat röjas utifrån hur de talade om de kommuninvånare som deras verksamhet vände sig till, utbildningsförvaltningens chef talade om elever, socialtjänsten om klienter, och serviceförvaltningen om kunder. Den andra åtgärden blev därför att byta ut dessa ord mot samlingsordet kunder i allas citat. I dag har ordet kunder fått en politisk klang i och med utförsäljningen av välfärden, där elever och patienter omtalas som kunder på marknaden. Hade jag skrivit uppsatsen idag hade jag troligen valt något annat samlingsbegrepp. Intressant nog är ordet hen däremot mycket mindre kontroversiellt idag än då, 2010, när uppsatsen skrevs. Med denna erfarenhet av att ett ords laddning snabbt kan svänga är det viktigt att hitta ett samlingsbegrepp för mor- och farföräldrar som upplevs som neutralt och har en beständighet över tid.

Linn Alenius Wallin

Skribenten är doktorand i sociologi vid Lunds universitet. Hennes avhandling handlar om omsorg mellan generationer i bonusfamiljer och är en del av forskningsprojektet ”Omsorgsgörande mellan generationer. En studie av relationer, engagemang och omsorg i vardagens familjeliv” tillsammans med Sara Eldén och Terese Anving.

Tillbaka till början