När Zacharias Topelius var tjugo år gammal var han på blusning. Så här beskrev han den muntra tillställningen i sin dagbok den 25 februari 1838:
Aft. stor blusning hos Bandly på bjudning af Hejko. Sälskapet war omkr. 14 pers. starkt; the, cigarrer och punsch bestods. Mycket munter quäll, synnerligen som vi fingo sång och musik vid Bandlys piano. – Här träffade jag äfven Schale som jag ej på länge sett. – Brorskålar druckos på 99½ år; beständig vänskap svors vid glasens klang; – några af gubbarne (äfven H.) vandra hem förut; wi andra följdes åt en corps kl. ½ 11 a. temmeligen muntra och förnöjda till sinnes. En mycket treflig quäll. Kostade H. 30 Rubel.
Den som blusar festar eller bjuder
Blusning är en avledning av verbet blusa som enligt Svenska Akademiens ordbok har två betydelser, dels ’rumla, festa’, dels ’bjuda på, bestå, bekosta traktering’. Blusa finns också i Ordbok över Finlands svenska folkmål, där betydelsen ’bjuda (någon) på välfägnad, bestå (någon) traktering’ har belägg från Nagu, Pargas och Tenala. Exempelmeningarna handlar om kaffe. För betydelsen ’hålla dryckeslag eller gästabud’ eller delta i ett sådant har ordboken ett belägg från Helsingfors 1862.
Bataklang! Där har vi ett ord med karaktär.
En inte samtida till Topelius men likaså ung författare, Henry Parland, var också förtjust i glada tillställningar. När han var tjugoett år gammal befann han sig i Kaunas i Litauen, dit han flyttat för att inte utsättas för vännernas och kroglivets frestelser. Man kan fråga sig hur bra det lyckades. Den 28 maj 1930 skriver han i ett brev till sin vän Sven Grönvall om en spontant uppkommen bataklang, även det ett ord för en glad och uppsluppen fest:
Jag fortsätter med mina söndagsutfärder, senast med en svensk, som ville titta på landet. Men jag tvivlar om han fick se mycket; det blev en bataklang först ute i det fria, sedan på båten som förde oss tillbaka till staden o.s.v. Jag beklagar honom, som fick betala historien, ty jag själv funktionerade som gäst, eller gide [guide], eller någonting i den stilen.
Bataklang! Där har vi ett ord med karaktär. Det hörs ju direkt att det är en högljudd tillställning med jubel och klang, och den kortstaviga förleden bata– är så finlandssvensk som den kan bli! Men vilket är ursprunget?
Bataklang från franskan
Professor Björn Pettersson (1979) skriver att bataklang ger oss ”ett gott prov på finlandssvenskans förmåga att självständigt hålla kontakt med de stora språken”, eftersom det kommer från franskan. Franskans bataclan betyder ’bråte, skräp’, och uttrycket et tout le bataclan motsvaras på svenska av hela rubbet, hela rasket. Men Pettersson kopplar det inte till dem, utan till varietéteatern Ba-Ta-Clan i centrum av det parisiska nöjeslivet från 1860-talet till 1932. Om namnet Ba-Ta-Clan känns bekant för dagens läsare kan det bero på att varietéteatern Ba-Ta-Clan var föregångare till konsertlokalen Bataclan som 2015 utsattes för en terroristattack. Tilläggas kan kanske att varietéteatern sägs ha fått sitt namn av Jacques Offenbachs operett Ba-ta-clan som hade premiär 1855 i Paris. Pettersson skriver:
”Från svensk, noga taget finlandssvensk synpunkt har bataklang helt säkert understötts av en naturlig folketymologisk anknytning till klang, låt vara att detta germanska ord alls ingenting har att göra med det franska -clan. Men tänk på klang av musik och glas i glada lag och på klang- och jubeltid!”
När Pettersson 1979 skrev sin artikel var åtminstone äldre finlandssvenskar enligt honom förtrogna med ”det egenartade och lustiga ordet bataklang”. När jag för denna artikel frågar mina vänner och bekanta om de använder ordet, finns det några som säger sig göra det eller åtminstone känna igen ordet, men för de flesta är det obekant. Jag är tämligen säker på att ordet snart har försvunnit helt ur finlandssvenskans aktiva ordförråd, om inte det genom denna artikel får en överraskande renässans, förstås.
Sämre tillställningar och nöjen
Ett blaj är en tillställning av mindre städad karaktär. Det är dels en rummeltillställning, dels ett sämre offentligt nöje, t.ex. en sämre varieté. Ett talande exempel på betydelsen rummeltillställning (eller ”kannibalfröjd”) hittar jag i den kända skämttidningen Garm:
En första-maj för ett par decennier sedan beslöt jag att kapa de pliktens trossar, som bundo min varelse vid huvudstaden, och tillbringa dagen i naturens sköte. Ty första-maj i Helsingfors var allaredan då årets största blaj – en ”nordisk kannibalfröjd”, för att citera en poetiskt anlagd landskusin som med detta ord avsåg karnevalfröjd. Huliganfröjd, kort sagt – nästan som nu. (Garm 15.5.1929)
Bahia har man också kunnat säga, och ordet hittar jag bland annat i ett reportage om första maj-firandet i Helsingfors 1947 med rubriken Kall, glad, bullersam första maj. Studenterna roade sig ganska hyfsat:
1.000 galaklädda gäster firade Valborg på Fiskartorpet med Akademen som värd. På Brunn festade Finlands studentkårers förbund medan alla enskilda nationer hade bahia i sina egna lokaler. (Hufvudstadsbladet 3.5.1947.)
Pingponglånet bailu
Ett fortfarande förekommande slangord för fest är bailu. Många har sagt att det kommer från spanskans bailar ’dansa’, men jag tror det är sannolikare att det helt enkelt kommer från det finska slangordet bailut, som uppstått redan på 1910-talet. Till finskan har ordet kommit i sin tur från svenskans bal. Snarare än ett spanskt lån tror jag detta är ett så kallat pingponglån som gått från svenskans bal till finskans bailut och tillbaka till svenskans, närmare bestämt finlandssvenskans bailu.