Finlandssvenskan ur fyra perspektiv
4/2015

Lena Wenner

Finlandssvenskan ur fyra perspektiv

Therese Leinonen: Talet lever! Fyra studier i svenskt talspråk i Finland. Studier i nordisk filologi 86. Svenska litteratursällskapet i Finland. Helsingfors 2015. 230 sidor.

I Talet lever! Fyra studier i svenskt talspråk i Finland studerar Therese Leinonen det finlandssvenska talspråket ur olika perspektiv. I den första studien beskrivs åboländska på 2000-talet. Därefter följer två studier om stadsspråket i Helsingfors, Åbo, Mariehamn och Vasa. Avslutningsvis följer en studie om ordklasstaggning i en korpus över finlandssvenskt talspråk.

Studierna bygger på inspelningar med närmare tusen personer som gjordes under åren 2005–2008 i projektet ”Spara det finlandssvenska talet” vid Svenska litteratursällskapet i Finland. Tack vare att materialet är insamlat under en begränsad tid och på ett enhetligt sätt över hela språkområdet ger det möjlighet till direkt jämförbara studier av talspråket i de finlandssvenska regionerna. Vi har alltså mycket spännande forskning att se fram emot, men redan Talet Lever! ger oss betydande ny kunskap om det finlandssvenska talspråket.

Dialektutjämning i Åboland

Den första delstudien heter Åboländska på 2000-talet. Dialektmässigt är Åboland ett övergångsområde där österbottniska, åländska och nyländska dialekter möts. Syftet är att beskriva dialektutjämningen i Åboland. För att kunna jämföra resultaten med tidigare forskning inriktar sig Leinonen på dialekternas ljudlära och formlära.

Dialektutjämningen har varit omfattande i Åboland, men utvecklingen har varit olika på olika håll. Bäst bevarade är dialekterna i Iniö och Houtskär, vilket kan förklaras med öarnas perifera läge. Snabbast har dialektutjämningen gått i Nagu, Pargas och Kimito. Det är tydligt att närheten till Åbo har betydelse för dialektutjämningen.

Genom kvantitativ analys visar Leinonen att ett antal språkdrag fortfarande har en stark ställning i Åboland. Några exempel är att man apokoperar vissa verbformer, t.ex. tyckt istället för tyckte, att kortstavigheten lever kvar så att ett ord som komma uttalas kåma samt att kort u uttalas som o, t.ex. hondra ’hundra’.

Ng-ljudet förändras

Exempel på dialektdrag som inte längre är så vanliga i åboländska är diftonger (röyken ’röken’) och att tocken/tolin används i betydelsen ’sådan’. En pågående förändring gäller uttalet av ng-ljudet. Bland de äldre informanterna som är födda på 1930–1940-talen förekommer ett hörbart g, men det uttalet saknas helt hos de yngre informanterna.

Dialekter hänger nära samman med hur en person identifierar sig och trots att dialekterna närmat sig standardspråket mycket i fråga om vissa drag bevaras andra drag som visar var talaren har sina rötter. Exempel på sådana drag är he som neutralt pronomen (he va roligt) och og-suffixet för adjektiv (tokå ’tokig’).

Leinonen fastslår att det inte är frågan om någon stor pågående dialektutjämning. Den stora förändringen verkar ha skett redan tidigare.

Dåm – inte di och dem

Den andra studien heter Från di och dem till dåm– Variation och förändring i fyra städer i Svenskfinland. Leinonen visar här att allt färre finlandssvenskar upprätthåller distinktionen mellan di och dem. Det är en tydlig generationsskillnad där andelen dåm ökar med sjunkande ålder. Hon anger att argumentet för att behålla distinktionen mellan de och dem i skrift har varit att finlandssvenska talare upprätthåller distinktionen också i talspråket. Hennes slutsats är att om någon generation kan även finlandssvenska skribenter ha tappat språkkänslan för de och dem och då faller argumentet för att behålla distinktionen.

Den tredje studien heter Fonetisk kvantitet i finlandssvenska stadsmål. Svenskan har antingen lång vokal följd av kort konsonant (mata) eller kort vokal följd av lång konsonant (matta). I fornsvensk tid fanns också korta stavelser och överlånga stavelser.

De svenska dialekterna i Finland bevarade kortstavigheten och på sina håll även de överlånga stavelserna. Kvantitet har setts som en av de tydligaste sociala markörerna i svenskan i Finland. Förlusten av överlånga stavelser har skapat utrymme för att använda konsonantlängd som social markör – längre konsonanter associeras med högre socioekonomisk status. Nu tycks ett neutralt uttal vara på frammarsch. Leinonen skriver så här: ”Om man varken vill låta ’snobbig’ eller ’bonnig’ väljer man helt enkelt ett uttal mitt emellan de två ytterligheterna”.

Korpusar är viktiga

Den sista delstudien bär rubriken Ordklasstaggning av finlandssvenskt talspråk. Den handlar om vilka tekniska möjligheter det finns för automatisk analys av språk. Vid Svenska litteratursällskapet i Finland pågår arbetet att bygga upp en finlandssvensk talspråkskorpus (Talko).

Det är en utmaning att bygga talspråkskorpusar eftersom talet först måste omvandlas till maskinläsbar form för att kunna bearbetas och göras sökbart. Extra svårt är detta för mindre språk och dialekter som inte har tillgång till lika stora resurser som större språk, men Leinonen betonar att det är viktigt att korpusar för mindre språk byggs eftersom språk som talas av många ofta saknar drag som man finner i små språkgemenskaper och därmed ger en förenklad bild av den språkliga mångfalden.

Leinonen beskriver hur en taggare baserad på svenskt skriftspråk kan tillämpas på finlandssvenskt talspråk och hur taggningsresultatet gradvis förbättras. Det är en teknisk beskrivning och den delstudie som kan vara svårast att ta till sig för en språkvetare, men korpuslingvistik blir ett allt viktigare fält eftersom vi tack vare den snabba utvecklingen inom databranschen får tillgång till nya metoder att besvara de frågeställningar vi har kring språk och dialekter. Det kan vara både nyttigt och spännande att få en inblick i arbetet med att bygga en korpus.

Nya metoder

Talet lever! är en bok jag varmt vill rekommendera alla som är intresserade av språk. Leinonen testar nya metoder för analys och beskrivning av variationen i talspråket. Ibland är analysmetoderna ganska avancerade, men det är inte något problem att hoppa över termer som likelyhood-kvottest, för i anslutning till upplysningar om hur analysen gått till finns resultaten pedagogiskt förklarade och Leinonen visar att hon kan få fram detaljer i resultatet som annars hade varit svåra att fånga.

Leinonen har ett genuint intresse för de finlandssvenska dialekterna och detta intresse förmedlas till läsaren. Det är oerhört spännande att få ta del av all den nya kunskap om talspråket i Finland som ryms i Talet lever!

Lena Wenner
Recensenten är forskningsarkivarie vid Institutet för språk och folkminnen i Göteborg.