För svenskan – i tid!
4/2004

Pia Westerberg

För svenskan – i tid!

I oktober arrangerade Svenska språknämnden i Finland tillsammans med Justitieministeriet, Folktinget och Åbo Akademi  ett idémöte som döpts till För svenskan – i tid. Mötet hölls i Arken på Åbo Akademi.

Utgångspunkten för mötet var dels handlingsprogrammet för svenska språket i Finland Tänk om… dels den nya språklagen som trädde i kraft i januari i år. De som bjudits in för att diskutera var folk som i sin yrkesroll eller sin politiska verksamhet bär ett särskilt ansvar för den offentliga svenskan i Finland. Till stor glädje för arrangörerna ställde cirka 150 personer upp på idémötet. Avsikten med mötet var inte att komma med några färdiga lösningar, utan att få till stånd en diskussion, och som namnet på mötet anger, ge deltagarna idéer för ytterligare initiativ. Den centrala frågan under dag­en var ”Vad kan vi med gemensamma krafter göra för svenskan i vårt land?”

Mikael Reuter, medlem i Svenska språknämnden, inledde dagen med att konstatera att varje individ har ett ansvar när det gäller vårt modersmål. ”Use it or loose it!” Vi måste fråga oss vad vi kan göra själva för att få svenskan att leva och må bra.

Efter det att landshövding Rauno Saari framfört statsmaktens hälsning gav författaren Herman Lindqvist det historiska perspektivet på finlandssvenskan under rubriken Svenskan – vårt gemensamma språk, och han underströk betydelsen av ett fortsatt samarbete mellan Sverige och Finland. Också Lindqvist påpekade att det största hotet mot finlandssvenskarna är finlandssvenskarna själva, och han tyckte att vi inte skall tala finska bara för att ”det går snabbare så”.

Lindqvist tog också upp frågan om en finlandssvensk stol i Svenska Akademien. Akademien skapades ju enligt franskt mönster och borde tjäna hela det svenska språkområdet, enligt Lindqvist. Att plocka in en finlandssvensk ledamot kunde ge ny kraft och energi åt Akademien.

Lindqvist var lite skeptisk till historiebeskrivningen i de finska skolböckerna; att vissa av de finska historieböckerna inleder Finlands historia först vid år 1809 anser han vara fel. ”Det är farligt att kapa sina historiska rötter”, sade Lindqvist.

Docent Olle Josephson från Svenska språknämnden i Sverige talade om Behovet av klok språkpolitik i en globaliserad värld. Han tog bl.a. upp följande frågor: Hur ser det språkpolitiska läget ut i dag? Hur ser en förnuftig språkpolitik ut i dag? Vem skall genomföra politiken?

När det gäller dagens språkpolitiska läge framhöll Josephson att det finns stora likheter mellan Finland och Sverige; bland annat den alltmer utbredda internationaliseringen. I Sverige talas det för närvarande omkring 200 modersmål. Anglifieringen i samhället är också allmänt utbredd; engelskan tar över allt fler domäner och blir verksamhetsspråket på många områden, bl.a. inom vetenskaperna. Dessutom är engelskan koncernspråket inom många företag. Bara vart 300:e ord i svensk tidningstext är engelska lånord, så några enstaka lånord innebär inte något större hot för det svenska språket, menade Josephson.

Problemet med domänförlust berör alla europeiska länder, om än med varierad styrka. Den nya tekniken med Internet, sms, chatt etc. stärker engelskans position ytterligare, sade Josephson. Kravet på språkanvändning har ökat i och med den nya teknologin och många fler måste skriva i dag än tidigare. Nivån på skriven text har inte sjunkit, men eftersom det är fler och fler som producerar text ställer detta också större krav på dem som skriver.

Hur ser då en klok och ändamålsenlig språkpolitik ut? Mångspråkigheten är i dag ett naturligt tillstånd för Europas folk, och parallellspråkigheten blir allt vanligare. Det är viktigt att man kan använda olika språk parallellt i olika verksamheter, men det här kräver dock konsekvens för att fungera. Josephson framhöll allas rätt till ett modersmål, och rätten att få använda det. Det behövs helt enkelt en ökad kunskap om vad mångspråkighet innebär.

Olle Josephson menade att Finland går i spetsen för utvecklingen av den europeiska språkpolitiken, och att Finland är bättre rustat än Sverige eftersom Finland har en lång tradition av aktiv språkpolitik.

Regeringsrådet Paulina Tallroth på Justitieministeriet frågade Hur kan språklagen främja den offentliga svenskan? Tallroth berättade vad den nya språklagen innebär för svenskans del. Hon menade att den nya språklagen är ett slags filosofisk programförklaring, en överenskommelse som förtydligar målet. Språklagen i sig ändrar inte på något, det behövs aktörer för det, nämligen medborgare som utnyttjar sina rättigheter och myndigheter som uppgör och verkställer språkstrategier. Symboleffekten är viktig, dvs. att svenskan syns. Idéerna bakom språklagens paragrafer kan  vara redskap för fortsatt tankeverksamhet och arbete på alla de livsområden som språklagen  inte täcker.

Marika Tandefelt, ordförande för Svenska språknämnden i Finland och författare till handlingsprogrammet Tänk om... presenterade handlingsprogrammet. (Det presenterades utförligt bl.a. i Språkbruk 4/2003.) Hon tog upp de fyra led­stjärnorna som språknämnden haft för sitt arbete och hon kommenterade dem, en för en.

Biträdande stadsdirektören på Helsingfors stad Ilkka-Christian Björklund ställde frågan Vad kan kommunen göra för svenskan? Han redogjorde för hur Helsingfors stad lagt upp en särskild språkstrategi som skall gälla samtliga ämbetsverk inom staden. Det är viktigt att tvåspråkigheten syns, menade Björklund. För det här har Helsingfors stad anlitat en språkkonsult. Det behövs en offensiv policy för att återuppliva den levande svenskan inom Helsingfors stad, tyckte Björklund.

Lojos stadsdirektör Elina Lehto berättade i sin tur om hur Lojo stad med bara 4,3 procent svenskspråkiga frivilligt har satsat på att göra Lojo till en tvåspråkig stad.

VD Matts Granö på Svenska folkhögskolan – SFV och Olav Jern på Österbottens förbund försökte svara på frågan Vad kan bildningssektorn göra för svenskan?, och Granö talade bl.a. om hoten inom bildningsväsendet, bl.a. engelska språket och den allmänna historielösheten.

Den späckade dagen avslutades med ”fritid på finlandssvenska”, dvs. idrott, populärkultur och litteratur. Professor Lauri Karvonen, Åbo Akademi, berättade om Idrott på finlandssvenska, skådespelaren m.m. Mats Holmström talade om Populärkulturen som språkstärkande faktor, och professor Nils-Erik Villstrand, Åbo Akademi och författaren Kjell Westö fick båda tala om Litteraturen och dess betydelse för språket. Villstrand talade om det vetenskapliga språket, medan Westös inlägg handlade om finlandssvenskan och skönlitteraturen. Kjell Westös inlägg publiceras i sin helhet i nästa nummer av Språkbruk (1/2005).

Idémötet i Åbo avslutades med en diskussion, och många deltagare berättade att de fått aha-upplevelser, medan vissa efterlyste mer konkreta åtgärder. Dock finns det som sagt inga färdiga lösningar – det var inte heller meningen, men handlingsprogrammet och den nya språklagen ger oss redskap och möjligheter att jobba för svenskan – i tid.

Handlingsprogrammet Tänk om… finns i sin helhet på Forskningscentralens webbsida på adressen www.kotus.fi/svenska/publikationer/handlingsprogram.shtml, men det kan också köpas från Svenska språkbyrån (pia.westerberg@kotus.fi) för 10 euro.

12.4.2019: En icke-fungerande länk togs bort.

Pia Westerberg