I dag tycker vi att det är naturligt att myndigheterna vill nå ut med den information som vi enskilda medborgare behöver för att kunna navigera i samhället. När den svenska Riksbanken på 2010-talet bestämde att ta vissa mynt och sedlar ur bruk och ersätta dem med nya spreds  till exempel informationen om detta genom en välplanerad kampanj. Men önskan att nå ut med sådan information är faktiskt inget nytt. Även på 1710-talet arbetade staten – formellt kungamakten – med att sprida information till allmänheten när det var aktuellt att byta ut provisoriska mynt.

Att vissa ärenden på detta sätt är sig lika över århundradena öppnar möjligheten för intressanta jämförelser. Vad har egentligen hänt på 300 år? Hur har informationsspridningen förändrats, och vilka underliggande ideologier om relationen mellan stat och medborgare avspeglar sig?

Kungörelser på 1710-talet

Om vi startar på 1710-talet hamnar vi i en sönderfallande stormakt indragen i långvariga krig som går allt sämre. Landet styrs genom envälde, med en monark som menar sig ha fått sin makt direkt från Gud. Kung Karl XII befinner sig dock i fält, ofta på kontinenten, och lämnar administrationen i Stockholm att skötas av ämbetsmän. När han dödas 1718 efterträds han av sin syster Ulrika Eleonora. Krigen tömde statskassan och för att finansiera krigen gavs 1715–1719 en serie av  så kallade mynttecken ut, ofta populärt betecknade nödmynt. Dessa har alla valören 1 daler silvermynt, men gjordes av koppar med ett metallvärde som kraftigt understiger det nominella värdet. Genom dem skulle statskassan tillfälligt kunna förse landet med mynt medan silverresurserna finansierade krigen. Mynttecknen gjordes i tio olika versioner som lanserades efter hand, med avsikten att de olika versionerna skulle ersätta varandra för att till sist kunna växlas in mot riktiga silvermynt.

Skrivelser från den centrala administrationen sändes ut för uppläsning i kyrkorna i samband med gudstjänsten.

För att nå ut med information om nyutgivning och indragning av de olika versionerna tog statsmakten återkommande gånger till sitt primära massmedium: kungörelser i kyrkorna. Detta var det effektivaste sättet att sprida information brett under början av 1700-talet. Det fungerade så att skrivelser från den centrala administrationen sändes ut för uppläsning i kyrkorna i samband med gudstjänsten på söndagen, som det vid denna tid var obligatoriskt att delta i.

Den kungörelse som sändes ut år 1719 är ett typiskt exempel. Den har drottning Ulrika Eleonora som avsändare och sändes ut som ett fyrasidigt tryckt häfte, vars framsida anger att detta – med lätt moderniserad stavning – är Hennes Kungliga Majestäts nådiga plakat om inväxlande av mynttecken av den tredje sorten. Själva kungörelsen på de tre följande sidorna är till sin utformning mycket formelartad. Nästan en hel sida tas upp av att drottningen – som i texten framträder som vi – nämner alla sina titlar (med Guds nåde Sveriges, Götes och Vendes utkorade drottning osv.).

Först därefter får vi veta vad som kungörs, nämligen att man kan inväxla den tredje sorten av mynt eftersom det nu till hela landet har spridits ett tillräckligt antal av en ny myntupplaga. Därefter informeras om hur detta ska göras. Utdraget återger detta:

[…] altså hava vi i nåder för gott funnit, genom detta vårt öppna plakat; varjom och enom att kungöra och veta låta, det föromrörda mynttecken, vett och vapen kallade, till den 11 april nästkommande skola bliva inväxlade: åliggandes till sådan ända allom dem, som ännu hava detta slags mynttecken, det vare sig antingen uti publika eller private kassor, dem samma till våra ränterier, inom föresagda termin av den 11 april, att inleverera, och andra ännu gångbara mynttecken i stället att undfå; välvetandes, att den, som en sådan termin försummar, har att skylla sig själv, eftersom sedan den dagen ingen inväxling vidare sker, evad invändning eller hinder som kan förebäras: […]

 

Det är svårt för en nutida läsare att tillgodogöra sig innehållet och man kan undra hur mycket som verkligen gick fram till åhörarna i kyrkbänkarna år 1719. Texten är utformad helt i enlighet med tidens ideal för så kallad kanslistil, vilket innebär mycket långa meningar, en generös användning av inskott och particip och karakteristiska ord som föromrörd och undfå.

Perspektivet är genomgående avsändarens, det vill säga drottningens.

Innehållsligt är texten dock informationsrik – den klargör entydigt vad som ska göras (att mynttecknen med devisen Vett och vapen ska lösas in), vem som ska göra det (nämligen alla), var det görs (på de så kallade ränterierna), när det ska göras (senast den 11 april), och vad som händer om man inte gör det – nämligen att man får skylla sig själv! Skälet för att mynten ska lösas in nämns dock inte, utan det slås helt enkelt fast att detta skall göras, och att det är i nåder som monarken har valt att informera om det. Perspektivet är genomgående avsändarens, det vill säga drottningens. Bilden som skapas är att det är drottningen själv som i rollen av nådigt välvillig monark talar för sina undersåtar genom de ord som läses upp av prästen i predikstolen, av ett skäl som är genomtänkt men inte behöver redovisas. De ämbetsmän och stridigheter som faktiskt låg bakom finanspolitiken har inte lämnat några spår, trots att den ledande ämbetsmannen, Görtz, avrättades endast två dagar innan kungörelsen utfärdades. Det är en städad bild som framträder.

Kampanjer på 2010-talet

2010-talet förefaller i jämförelse mer harmoniskt, och bakgrunden till utbytet av mynt och sedlar, som pågick 2015–2017, berodde främst på att den befintliga sedelserien uppfattades som för lätt att förfalska och att vissa mynt blivit för dyra att producera och hantera. Även nu väljer man tryck och papper som ett centralt redskap för informationsspridningen genom att sända ut totalt tre olika svenskspråkiga broschyrer till alla hushåll via post. Broschyrerna trycktes även på engelska och spreds också digitalt i ytterligare ett trettiotal språkversioner. Detta kompletterades med breda informationsinsatser som  bland annat innefattade webbplatser, filmer, en app, pressmeddelanden och sociala medier. Det genomfördes också annonskampanjer. Informationen var av allt att döma framgångsrik och en stor del av mynten och sedlarna som var i cirkulation blev faktiskt inlösta i tid.

Här finns också ett collage med ansiktsbilder av personerna på de nya sedlarna och insprängt i det finns uppmaningen ’Kolla pengarna’.

Den första broschyren gick ut år 2015 och består av 12 sidor. Den informerar om de tre sedlar som blir ogiltiga 2016 och presenterar de fyra nya sedlar som introduceras. På framsidan av broschyren sammanfattas huvudbudskapet som ”Sverige får nya sedlar och mynt”. Här finns också ett collage med ansiktsbilder av personerna på de nya sedlarna och insprängt i det finns uppmaningen ”Kolla pengarna”. På framsidan finns också Riksbankens logotyp och avsändaren ”Sveriges riksbank”.

Bild: Sveriges Riksbank

Texten ger rikhaltig information om hur bytet ska ske och framställningen är saklig och välstrukturerad med enkelt byggda meningar. Det finns ett du-tilltal i texten – typisk för modernt informationsmaterial från svenska myndigheter – som ger texten den tänkta läsarens perspektiv. Följande exempel, som beskriver de sedlar som tas ur bruk, är typiskt:

Sedlar som blir ogiltiga efter den 30 juni 2016

De nuvarande 20-, 50- och 1 000-kronorssedlarna kan du till och med den 30 juni 2016 använda som vanligt att betala med eller sätta in på bankkonto. Efter den 30 juni 2016 går det inte längre att betala med dessa sedlar. Däremot har du möjlighet att sätta in dem på bankkonto till och med den 31 augusti 2016.

Kom ihåg att vara ute i god tid. Det kan finnas begränsningar för bank- och handel när det gäller att ta emot kontanter. Vänd dig till din bank eller butik för mer information.

Efter den 31 augusti 2016 kan Riksbanken, mot en avgift på 100 kronor, lösa in de ogiltiga sedlarna.

Det syns även en vilja att pedagogisera budskapet visuellt. Mycket av det språkliga budskapet kan även utläsas genom bilder och grafik. Exempelvis kompletteras texten ovan med en bild av de tre sedlarna med kryss över.

Även i fråga om avsändarens närvaro och perspektivet är broschyren mottagarorienterad. Det finns till exempel inget hot om att den som missar deadline har sig själv att skylla, utan i stället en hjälpsamt varnande förmaning: ”Kom ihåg att vara ute i god tid.” Avsändaren är nedtonad och närmast osynlig. I texten ovan finns avsändaren inte omnämnd på annat sätt än som Riksbanken. Avsändaren finns dock representerad på ett annat ställe i broschyren genom ett slags sammanfattande förord undertecknat av riksbankschefen. Detta avviker dock från hur förord i exempelvis kundtidningar brukar se ut genom att vara opersonligt och faktaorienterat. Vi får alltså inte möta riksbankschefen som privatperson utan endast som undertecknare (och på ett porträtt i liten skala).

Det lyser fram att broschyren är en del av ett serviceuppdrag.

Framställningen är, till skillnad från på 1700-talet, även pedagogiserad så att den ger intressanta och nyttiga bakgrundsfakta. Det handlar dels om allmänt intressant information om motiven och säkerhetsdetaljerna på de nya sedlarna, dels om varför bankerna kan behöva fråga om varifrån sedlar som ska lösas in kommer. Här finns också länkar och tips om andra informationskällor, som webbsidor på andra språk och appar. Det lyser fram att broschyren är en del av ett serviceuppdrag där läsaren ska ges många möjligheter att på sina egna villkor och utifrån eget intresse tillgodogöra sig informationen.

Olika tider – olika informationssätt

Så vad lär vi oss av den här jämförelsen? På ett plan är den en illustration av förändringar i förutsättningarna för informationsspridning, där framväxten av nya medier ger nya möjligheter att nå ut genom en mångfald av medier (och med bild som ett viktigt inslag). Samtidigt har det blivit allt svårare att veta om ett medium kan nå alla. Något massmedium jämförbart med predikstolarna fanns ju inte på 2010-talet. I stället förlitar man sig även nu på den pappersbaserade texten – trots de många olika digitala kanaler som tas i bruk ses pappersutskick till alla hushåll uppenbarligen som det säkraste sättet att nå ut till alla.

På ett annat plan är det också en fin illustration av hur demokratisering och jämlikhetsarbete har slagit igenom även i hur man uttrycker sig. 1710-talets texter avspeglar ett hierarkiskt samhälle med behov av att manifestera monarken som självklart överordnad men ändå klok och välvillig. På 2010-talet avspeglas i stället ett ideal där statsmakten ska arbeta för medborgarnas bästa och där en strävan att hjälpa medborgaren att göra rätt och hålla sig informerad lyser fram. Sverige har visserligen fortfarande en kung, men han syns inte alls i texten. I stället är det en myndighet som är avsändaren, men myndigheten är nedtonad och dess chef framträder mer som klok rådgivare som ger hjälp och service än som makthavare.