Går det att göra en finsk-svensk ordbok?
1/1996

Nina Martola

Går det att göra en finsk-svensk ordbok?

Frågan om det går att göra en finsk-svensk ordbok är knappast särskilt nervkittlande. Det är väl ingen som väntar sig att svaret skall bli nej, eftersom existerande ordböcker ju bär syn för sägen. Men att det går är trots allt en sanning med modifikation. Vissa saker går helt enkelt inte att lösa på ett tillfredsställande sätt. I det följande presenterar Nina Martola, redaktionssekreterare vid den stora finsk-svenska ordboken, ett par sådana problemkomplex.

Varje språk delar upp och etiketterar verkligheten på sitt eget sätt. Ett språk, vilket som helst, fungerar utmärkt så länge det tillåts fungera på sina egna premisser. Däremot fungerar det illa om man försöker tvinga in det i ett annat språks mallar. Det här är ett problem som tvåspråkslexikografen delar med översättaren. Men en översättare har större rörelsefrihet, eftersom det vid översättning av löpande text finns möjlighet att tackla problemen som enskilda fall. En ordboksförfattare borde vara ytterst försiktig med att ge annat än generella lösningar. Detta gäller i all synnerhet produktionsordböcker för icke-modersmålstalare. En sådan är den nya stora finsk-svenska ordboken i första hand tänkt att vara –  den riktar sig alltså främst till finskspråkiga som behöver producera text på svenska, även om också svenskspråkigas behov har beaktats.

Sammansättningar

I lexikografiska sammanhang hör man ofta påståendet att sammansättningar är självklara och därför inte behöver tas med i en ordbok. Påståendet gäller receptionsordböcker men under inga omständigheter produktionsordböcker, och i all synnerhet inte produktionsordböcker för användare för vilka målspråket är ett främmande språk. Att en sammansättning existerar på det ena språket är definitivt ingen garanti för att motsvarande sammansättning kan bildas på det andra språket. Svenskan och finskan är båda rika på sammansättningar jämfört med t.ex. engelska och franska. Man kan därför lätt förledas att tro att de inte kan vålla särskilt stora problem, men så är alltså inte fallet.

Vi kan t.ex. se på sammansättningarna på peli[n]-. Det finns sammanlagt 40 sammansättningar på peli- och 3 på pelin- som uppslagsord i den finsk-svenska ordboken. Sammansättningar på  spel- vore kanske att vänta som motsvarigheter och sådana förekommer också; av de totalt 70 ekvivalenterna (= ordöversättningarna) i de 43 artiklarna är 33 stycken sammansättningar på spel-, alltså knappt hälften. I två fall är förleden spel- dessutom optionell och i ett fall är spelar- alternativform. En betydande del av ekvivalenterna på spel- hänför sig till kort- och hasardspel, betydligt färre till sport. I två fall är en sammansättning med spel som efterled motsvarighet, och i ett fall förekommer en ordfogning där spel är en av byggstenarna. Att förleden i tre fall står i genitiv på finska återspeglas inte i de svenska ekvivalenterna.

Ett smakprov på några uppslagsord från sportens sfär:

peli||aika speltid ‑en ‑er; ottelun ~a on jäljellä minuutti det återstår en minut av matchen asu dräkt ‑en ‑er; matchdräkt; joukkueen uudet ~t lagets nya dräkter harjoitus träning ‑en ‑ar; matchträning housu|t byxor som hör till matchdräkten; leik.: repiä nsa ilskna1 till; tappa1 humöret; fatta1 humör käsine handsk|e ‑en ‑ar; maalivahdin målvaktshandske paita tröj|a ‑an ‑or; matchtröja; kotijoukkueella on tänään punaiset ‑paidat  hemmalaget spelar i (har) röda tröjor i dag

      pelipallo urh.

      1 boll ‑en ‑ar

      2 tenniksessä gameboll

Av de här sju uppslagorden är det alltså bara ett, peliaika, som har en motsvarighet som är en parallell bildning på svenska. Men exemplet som finns med under uppslagsordet visar att denna parallella bildning, även om den existerar, inte alltid används som det finska ordet. Det är en minuts speltid kvar av matchen skulle man knappast säga på svenska.

Om  peli som förled i sammansättningar till sin betydelse kommer nära ’match’ existerar det ibland sammansättningar på just  match- på svenska. Någon förutsägbarhet kan man dock knappast tala om.

Motsvarande sammansättning saknas ofta

Ofta saknas som sagt motsvarande bildningar helt och hållet på svenska. En sökning i Göteborgs universitets konkordanser över pressmaterial och romaner, en textmassa på sammantaget 27,3 miljoner löpord, gav nästan 70 belägg på sammansättningen speltid. I romanmaterialet fanns det ett belägg på ordet spelboll, men det belägget gällde biljard. Bildningarna *speldräkt, *spelträning, *spelbyxor, *spelhandske och *speltröja, som alltså vore parallella bildningar till de finska uppslagsorden ovan, saknades helt. Vad gäller peliharjoitus kan det vara värt att notera att det fanns ett belägg på ett sammansatt verb spelträna i korpusen.

En finsk sammansättning kan motsvaras av ett osammansatt ord på svenska, där den finska preciseringen alltså inte finns med. Lösryckta ur sitt sammanhang verkar en ekvivalent som tröja till ett sammansatt finskt ord som pelipaita synnerligen otillfredsställande. I en kontext där det har framgått vad det är fråga om för tröja fungerar den dock utmärkt, som synes av exemplet under det uppslagsordet. Men mera än en antydning om sådana sammanhang kan ordboken inte ge, och en användare med finska som modersmål får knappast tillräckligt med hjälp för att kunna hantera motsvarigheterna till pelipaita korrekt i olika sammanhang.

Om man tränar något bollspel, t.ex. volleyboll, och inte hittar den tröja man brukar ha när man skall i väg på träningen, kan man gott och väl tänkas fråga missä on mun pelipaita på finska. Talar man svenska med sin familj kanske man frågar var är min volleybolltröja. På svenska används alltså en annan grad av precisering. Man anger vilket spel det är fråga om. Just den sammansättningen förekommer inte bland de 27,3 miljonerna löpord, men däremot förekommer t.ex. fotbollströja och ishockeytröja som exempel på bildningar av samma typ. På finska är en sammansättning som *lentopallopaita tämligen osannolik. En bildningstyp som helt saknas på finska är sammansättningar med lagnamn; MFF-tröja, Evertontröja, Torontotröja, Brynäströja, som det fanns åtskilliga belägg på i den svenska korpusen. På finska används en ordfogning med genitiv i sådana fall; Evertonin paita. Inte heller svenska bildningar som spelglad, spelintelligent  och spelledig har någon motsvarighet i finskan. Ordboken ger inte användaren särskilt mycket hjälp när det gäller att lära sig hantera typiska svenska sammansättningar.

Sammansättningar bildas enligt produktiva (men mycket intuitiva) regler i ett språk, och en ordbok kan naturligtvis inte ta med den enorma mängd sammansättningar som kan förekomma i löpande text. Det enda en ordbok kan göra är att ta med ett urval sammansättningar som är lexikaliserade och överföra dem till målspråket så gott det går. Alla de lexikaliserade sammansättningar som existerar på målspråket men som inte aktualiseras av källspråket faller utanför. Dessa kan användaren dock hitta i enspråkiga ordböcker, om han använder sådana. Utanför faller också en uppsjö av icke-lexikaliserade sammansättningar som är språktypiska men som ändå inte går att hitta i enspråkiga ordböcker på målspråket. Dessa sammansättningar bildas enligt intrikata regler som inte finns nerskrivna någonstans. Grammatikorna ger bara generella regler för t.ex. vilka ordklasser som kan kombineras i sammansättningar, till vilken stam olika ordtyper bildar sammansättningar, när -s- uppträder i fogen osv., men någon regel som skulle tala om att en sammansättning som speltröja till ordet tröja inte existerar på svenska står ingenstans att finna. Att ett sådant ord inte bildas verkar snarare vara en outtalad överenskommelse mellan modersmålstalarna, att döma av att det på 27,3 miljoner löpord inte finns ett enda belägg på en sammansättning med spel- som förled och benämningen på ett klädesplagg som efterled, medan t.ex. speltid förekommer nästan 70 gånger i materialet.

Uppslagsord utan motsvarighet på ordplanet

Folk brukar förundra sig över att vanliga ord på ett språk inte har någon motsvarighet på ett annat språk. De frågar sig hur det är möjligt, hur man kommer till rätta utan det och det ordet. Ett sådant ord är t.ex. finskans soittopyyntö, som väl används åtskilliga gånger per dag på alla de arbetsplatser där språket är finska och telefoner används. Hur är det möjligt att ett så vanligt och användbart ord saknar svensk motsvarighet?

  Förklaringen är att ord alltid används i sammanhang och de kommunikationsenheter som ordet soittopyyntö ingår i har förvisso motsvarigheter på alla de språk som representerar kulturer där telefonsamtal hör till bilden.

 

      Följande finska dialog är knappast särskilt vettig:

      A: Onko B tavattavissa?

      C:  Ei ole tällä hetkellä paikalla. Tulee puolenpäivän jälkeen.

      A:  Soittopyyntö!

 

C förstår säkert att A vill att B skall ringa upp när han/hon kommer, men folkvett kan A knappast anses ha. Har man hyfs och pli säger man artigt voinko jättää soittopyynnön? och den frasen har en synnerligen bra motsvarighet på svenska; kan du/ni be honom/henne ringa?

Ordboksförfattaren kan inte göra mycket mer än att försöka ge modeller för de mest typiska sammanhangen. Variationen på de satser ett ord kan ingå i är ju oändlig, så användaren förutsätts kunna använda de givna exemplen som utgångspunkt för att själv producera andra satser – en långt ifrån enkel uppgift om man inte har språket som modersmål. Paradoxalt, men också ofrånkomligt, är att en ordbok som riktar sig till användare som kan mindre ger mindre information än en som riktar sig till användare som kan mer. Så här ser artikeln soittopyyntö ut i Suomi-ruotsi opiskelusanakirja:

 

soittopyyntö sinulle on ~ Kallelta Kalle bad dig ringa [upp]

Det här täcker en enda, vanlig användning av ordet, men en ordboksanvändare som inte kan särskilt bra svenska har nog svårt att producera korrekta översättningar i fall som dessa:

 

Ex.       A: Terve!

             B: Moi! Näitkö soittopyynnön?

             C: Kun tulin lounaalta minulla oli useita soittopyyntöjä

             D: Mikä lappu toi on?

             E: Soittopyyntö

 

I finsk svensk storordbok ser artikeln soittopyyntö ut så här:

soittopyyn|tö voinko välittää nön? kan jag be honom ringa [dig]?; kan jag be honom ringa upp?; voinko jättää soittopyynnön [hänelle]? kan du be honom ringa [upp] mig?; kan du lämna besked om att han skall ringa [mig]?; A ei ollut paikalla, joten jätin nön A var inte på plats så jag har bett honom ringa; A var inte på plats så jag lämnade besked om att han skulle ringa [upp]; hän jätti nön han bad dig ringa [honom]; sinulle on ~ NN har bett dig ringa; kirjoitettu du har en lapp om att ringa [upp] NN

Här förses ordboksanvändaren med hela fem olika exempel med ännu fler översättningar, vilket naturligtvis ger en betydligt bättre bas för att bilda nya satser än vad artikeln i den mindre ordboken ger. Men jag tvivlar ändå på att en finskspråkig (som inte har i det närmaste modersmålsfärdigheter i svenska) skulle klara av att producera riktiga översättningar till de tre exemplen ovan, trots den hjälp storordboken ger.

En ordbok är ett hjälpmedel, inte ett undergörande medel

Med det kommer jag till det jag ville ha sagt med denna artikel. Det ställs enligt min uppfattning helt orealistiska förväntningar på ordböcker. Det verkar ganska allmänt råda en vanföreställning om att det bara är att sätta en ordbok i handen på någon som kan ett främmande språk hyggligt så producerar han eller hon bra översättningar eller texter på det språket. Men så är det definitivt inte.

Språk är för det första inte bara summan av sina ord (av vilka en bråkdel ryms med i ordböcker av normalt omfång) utan så oändligt mycket mer. Det finns ett enormt kunnande i modersmålstalarens huvud, och en betydande del av det kunnande kan inte slås upp vare sig i ordböcker eller grammatikor. För den som vill lära sig ett främmande språk bra finns det ingen annan väg än övning, övning och åter övning. En produktionsordbok ger så att säga bara litet ord på vägen, den gör definitivt inte en fullfjädrad skribent eller talare av en person som inte har målspråket som modersmål.

Nina Martola