Gatunamnen i Helsingfors
1/1999

Gunilla Harling-Kranck

Gatunamnen i Helsingfors

Gatunamnen i Helsingfors präglas av stadens historia med inslag av svenskt, ryskt och finskt. Det finns också speciella drag i de svenska gatunamnen som är typiska för staden. Docent Gunilla Harling-Kranck är ledamot i gatunamnskommittén i Helsingfors sedan 1983.

Staden Helsingfors kan se tillbaka på en tillvaro med reglerad namngivning i snart 180 år. Efter att Helsingfors hade blivit huvudstad 1812, föreskriver en brandordning från 1820 om namn på gator och kvarter i staden. De 38 namn på gator, 11 namn på torg, öppna platser och kajer och 2 parknamn som då förtecknas kan betraktas som de första officiellt fastställda gatunamnen i Helsingfors.

I Helsingfors förekommer nu cirka 8 000 officiella namn och om man räknar dem på stadens två officiella språk, finska och svenska, uppgår de till 16 000 namn.

Gatunamnskommittén i Helsingfors

Helsingfors stadsstyrelse tillsätter en kommunal namnkommitté med uppgift att ”bereda förslag till gatunamn i stadsplaner och namnfrågor rörande stadsdelar och deras delområden, holmar, parker, friluftsområden, kajer, broar, skolor, sjukhus o.dyl. inrättningar och hållplatser, att följa namn­skickets utveckling också i de kommuner som omedelbart gränsar till staden och att på begäran av stadens organ och myndigheter framställa för­slag och avge utlåtanden i namnfrågor”.

År 1945 tillsattes den första officiella gatunamnskommittén i Helsingfors. Den avlöstes 1960 av namnkommissionen eller namnberedningen, som sedan 1980-talet har återtagit den gamla benämningen gatunamnskommittén. 

Enligt praxis de senaste decennierna har gatunamnskommittén i Helsingfors letts av en tjänsteman vid stadsplaneringskontoret, men för den nya perioden 1999–2000 har professorn i historia, Matti Klinge, utnämnts till ordförande. Vice ordförande är nu stadsplanearkitekten Ann-Marie Wangel. De fem ledamöterna och deras suppleanter representeras av sakkunniga på Helsingfors historia, av forskare inom finsk och svensk namnforskning, namnvård och språkvård, av personer aktiva inom hembygdsarbete och stadsdelsför­eningar, samt av företrädare för, som det heter i protokollsutdraget, ”stadskultur och urbanism”. Kommittén sammanträder ungefär en gång per månad och behandlar flera hundra namn årligen. Stadsstyrelsen i Helsingfors har den egentliga beslutanderätten i namnfrågorna.

Publikationen Helsingfors gatunamn och namnhistoria i Helsingfors

Uppgifter om gatunamnen i Helsingfors är sam­lade i två publikationer som har utkommit 1971 och 1979. Under tryckning är en tredje del av Helsingfors gatunamn med översikter över cirka 1500 namn som har tillkommit 1979–97.

Efter att den första satsen gatunamn hade fast­ställts 1820 utökades gatunamnsförrådet med ett trettiotal nya namn i samband med en korrigering av stadsplanen 1833. Till dessa gatunamn tillkomna på 1820- och 1830-talet hörde namn som man har velat förknippa med den ryska kejserliga familjen, till exempel Mariegatan, Konstantinsgatan, Nikolaigatan, Mikaelsgatan, Katrine­gatan, Helenegatan och Sofiegatan samt Elisabeths­gatan och Elisabethstorget. En annan kategori av rysk­inspirerade gatunamn innehöll namn på ryska helgon och riddarordnar, det vill säga Sankt ­Andrégatan, Sankta Annegatan, Sankt Georgsgatan och Sankt Wladimirsgatan, men på 1830-talet togs helgonbeteckningen bort. Namnen som finns kvar är Annegatan och Georgsgatan.

Från och med 1864 förekom gatunamnen på tre språk, överst på svenska, sedan finska och och sist ryska. En kejserlig förordning föreskrev 1903 att  namnskyltarna på gator och torg i hela landet hädanefter skulle överst uppta det ryska namnet, sedan det finska och sist det svenska. Hur förordningen efterföljdes i hela landet är inte känt, men däremot vet vi att skyltarna i Helsingfors ändrades genom de ryska myndigheternas egen försorg.

Då Finland hade förklarat sig självständigt 1917 försvann skyltarna med gatunamn på ryska. En allmän gatunamnsreform genomfördes i Helsingfors 1923–27. Flera av de ryskt klingande namnen byttes ut; i Tölö ändrades till exempel  Kulneffsgatan till Dunckergatan, i Eira Galitzinvägen till Juhani Ahos väg, och i Kronohagen Konstantinsgatan till Sjötullsgatan och Nikolaigatan till Snellmansgatan.

Men flera namn från ryska tiden kvarstår: Senatstorget, Unionsgatan, Alexandersgatan, samt Mariegatan, Sofiegatan, Katrinegatan, Helenegatan, Annegatan, Georgsgatan. Det finns inga försök att byta ut de namnen.  På invånarnas egen önskan har tvärtom en del av Ärtholmsgatan 1998 bytt namn till Speranskijvägen, eftersom det underlättar adresseringen på den tudelade gatan.

Speciella drag i gatunamnen i Helsingfors

Vi kan dra paralleller till gatunamnsskicket i Stockholm och andra svenska städer eftersom influenserna ofta kom via dem till Finland. I de södra stadsdelarna i Helsingfors har vi till exempel i gatunamnen Kaptensgatan, Villagatan, Rådmansgatan flera fall identiska med gatunamn på Östermalm i Stockholm.

Det som skiljer oss från Stockholm är förutom namnen på två språk också vårt ryska inslag i gatunamnsskicket. Förutom gatunamnen med förleder innehållande namn på ryska regenter eller medlemmar av tsarfamiljen samt helgon, har vi till exempel de svenska namnen på trädplantering­ar eller små parker i centrum av Helsingfors med namn på ‑skvärSkvär påträffas i både äldre namn som Riddarhusskvären (fastslaget 1909) och Elisabetsskvären (1928), samt yngre namn som Föl­skvären (1984) vid Kajsaniemigatan, där det finns en liten park med en skulptur föreställande ett sto och ett föl. Namnleden kommer av eng. square, men har gått en omväg via det i ryskan inlånade skver ’liten stadspark’, som enligt uppgift ingår i motsvarande parknamn i ryska städer som till exempel Sankt Petersburg. Den finska motsvarigheten till skvär är puistikko.

På 1950-talet blev man medveten om att skvär som en benämning på en liten park bara förekom i Finland. Namn på -skvär i Helsingfors utsattes för förändringar så att Gamla kyrkans skvär ”återställdes” till en äldre benämning Gamla kyrkoparken. Allmänt känt och allmänt använt är dock fortfarande Gamla kyrkans skvär.

Några andra speciellt helsingforsiska företeelser i gatunamnen gäller också senare leden i namnet eller efterleden. Då nya bostadskvarter växer upp behövs det nya namn på vägar eller mindre tillfarter och anslutningar, som ofta får karaktären av ett slags sekundärnamn på -stig och ‑gränd efter någon tidigare namngiven huvudväg. Till skillnad från förhållandena i Stockholm där stig företrädesvis förekommer i namn på gå­n­g­­vägar inom parkområden, är sträckor i Helsingfors som har efterleden -stig inte förbehållna fotgängare och cyklister utan används också i namn på vägar för biltrafik. Stigar och vägar där biltrafik är förbjuden får numera i Helsingfors ofta namn på -stråk, med den finska motsvarig­heten -raitti. Användningen av stråk skiljer sig därför från Stockholm, där stråk betecknar stora trafikleder.

Elielplatsen och andra namn på ‑plats

Torg och öppna platser intar en viktig funktion i nya stadsplaner i Helsingfors. Eftersom torg ofta motsvaras av en föreställning om handelsplats, har det blivit vanligt att ge andra öppna platser namn på ‑plats, med motsvarigheten ‑aukio på finska. Namn på ‑plats är i Helsingfors t.ex. Studentplatsen vid Gamla studenthuset,  A.I. Virtanens plats på det nya universitetsområdet i Gumtäkt, och av äldre årgång eller från 1908 också t.ex. Engelplatsen i Eira. Det nyaste synliga exemplet är Elielplatsen, som betecknar ett fält intill Järnvägsstationen, ritad av Eliel Saarinen.

I Stockholm torde det enda motsvarande exemp­let vara Medborgarplatsen, men går vi vidare till Köpenhamn har vi flera namn på ‑plads. I Berlin finner vi t.ex. namnet  Alexander­platz.

Urbana namn

Då Helsingfors faktacentral för några år sedan gav ut en bok med betraktelser om gatunamn i Helsingfors präglades en föreställning om att namnskicket i Helsingfors ”andas naturmotiv, lantlig romantik eller kareliansk folklore – ju mera betongförort, desto säkrare”. I ett genmäle i Hufvudstadsbladet påpekar Bo Lönnqvist att en av de ledande principerna för stadens namnkommitté förvisso har varit den historiska, och att gatunamnen i de nya förorterna så långt som möjligt baserats på det bevarade lokala namn­skicket. Att det blev namn på ‑backe, ‑åker och ‑äng är ganska naturligt, eftersom staden bredde ut sig på bondbyarnas och herrgårdarnas mark. Bo Lönnqvist ser i detta också en avsikt att ”bevara, möjligen också att ge inflyttarna en kunskap om och känsla för traktens historia.”  Men han konstaterar också att problemet var att de lokala namnen inte räckte till för hundratals gator och därför valde man ofta att bilda nya namn associativt till de gamla.

Officiell namngivning handlar i mycket om kompromisser och om avvägningar som inte längre syns i de namn som produceras. Namngivningen kan därför ofta vara utsatt för kritik. Gör man en total översikt av de officiella namnen i Helsingfors tror jag emellertid man fort inser att gatu­namnen ganska jämnt kan fördelas på de traditionella, lokala, spontant framvuxna namnen  och på nya namn givna i association till särskilda motiv eller kategorier. Gatunamn kan faktiskt undersökas enligt dels det värde de har som historiskt källmaterial, dels det samhälleliga inflytande som kan spåras i namnskicket i stort och i enskilda namnformer, dvs. spänningen mellan spontan och reglerad namngivning.

Trycket utifrån att ändra namn är konstant och det är ofta svårt att värja sig mot alla förslag. Firmor som jubilerar vill uppkalla en gata efter firmanamnet eller namnet på firmans grundare. Principerna för namngivningen är emellertid helt klara: ett existerande företag kan inte få någon gata uppkallad efter sig lika litet som en levande person kan det.

Men den sociala beställningen på namn är stark. Esbos namnsekreterare Marja Viljamaa-Laakso berättar om vad ny namngivning måste leva upp till. Folk vill ha positiva, soliga namn med naturanknytning och ryggar tillbaka inför namn som de uppfattar som konstiga eller fula. Det är ”marknadskrafterna”, inte namnkommittén som har döpt ett nytt bostadsområde i de östra förorterna till Solviken. Det gamla och fina naturnamnet Svartviken dög inte. Det var rasistiskt påstods det, då det bor så många mörkhyade personer i området!

Likriktningen och internationaliseringen medför namnproblem av nytt slag också i vår urbana miljö. Det klagas över att namnen inte har identitet och inte berättar något om orten. Från Esbo kommer den här historien som också kunde appliceras på Helsingfors: En man vaknar på ett hotell, titter ut genom fönstret för att se var han är, men har ingen chans att få reda på det, då han bara har omkring sig skyltar med Mac Donalds, Shell, Pizzeria, Plaza – men ingenting som ger en antydan om Esbo!

Gunilla Harling-Kranck