Kan vi medborgare lita på att informationen vi får är objektiv? Och vad är det för skillnad mellan samhällsinformation och marknadsföring? Claes Ohlsson från Göteborgs universitet och Jannika Lassus från Hanken diskuterade båda den allt otydligare gränsdragningen mellan samhälle och marknad på seminariet Myndigheternas svenska som arrangerades i Helsingfors den 19 november av Svenska litteratursällskapet i Finland. Ohlsson underströk behovet av tydlighet när informerande och marknadsförande drag ska samsas i kommunikationen.

Barnfamiljsbroschyrerna som utges av FPA i Finland och Försäkringskassan i Sverige verkar vara i ständig förändring. Socialförsäkringsinstitutionerna reviderar sina broschyrer regelbundet. Orsaken är att samhället förändras och att våra förväntningar på myndigheterna förändras. Lassus konstaterade att myndigheterna ser på oss på ett nytt sätt, dvs. som kunder, inte klienter. Därför har reklambyråer kopplats in i produktionen av t.ex. broschyrer. Det ger trevligare broschyrer men det kan innebära en risk om auktoritet förpackas i ett marknadsföringspaket.

Merja Koskela, Vasa universitet, som har undersökt skattemyndigheternas webbsidor både i Finland och i Sverige, diskuterade olika faktorer som påverkar myndighetsinformation på webben. Hon konstaterade med viss ironi att man ibland inte vill läsa allt i klarspråk och tog ett exempel från den finländska skatteförvaltningens webbplats: ”En systematisk hantering av skatteriskerna har en positiv effekt på skatteintäkternas inflöde” är en skonsammare formulering än det som skattmasen egentligen menar: “Vi har koll på skattefusket, så gör hur ni vill för vi tar ändå in våra pengar”.

Det flödar av papper i informationssamhället – det papperslösa kontoret blev aldrig verklighet. Informationssamhällets vardag innebär nämligen språk- och textarbete på många plan: det handlar om insamling och återanvändning av information, skrivande av protokoll och andra texter i dokumentationssyfte. Ulla Tiililä från Focis konstaterade i sitt föredrag att bl.a. konkurrensutsättning, resultattänkande och kvalitetsutvärderingar ger upphov till ökad textproduktion; texter massproduceras i system som inte är gjorda för skrivändamål och kanslispråket frodas. Allt detta är ett uttryck för oavsiktlig språkpolitik.

Det ökade skrivandet och byråkratiseringen syns också t.ex. i daghemsmiljö: Tiililä redogjorde för undersökningsresultat som visar att merparten av de anställda på daghem upplever att skrivandet upptar allt mer av deras tid. I själva verket ägnar en fjärdedel av personalen varje vecka en arbetsdag, eller mer, åt att skriva. Det är tid som personalen säkert gärna skulle sätta på att umgås med barnen i stället.

Syftet med seminariet var att diskutera vilken typ av forskning vi behöver i framtiden. Olle Josephson från Stockholms universitet konstaterade att all forskning i myndighetsspråk är viktig: begriplighetsforskning, textanalys, kommunikationsetnografi, språkjämförelser och översättning samt forskning om attityder, språkideologi och språkval. Josephson tyckte ändå att forskning som kombinerar kommunikationsetnografi, textanalys och ett tydligt efterforskande av attityder och ideologier borde prioriteras. Och just dessa områden var representerade på seminariet Myndigheternas svenska, vilket visar att språkforskningen är på rätt väg.

Övriga talare på det välbesökta seminariet var Nils Erik Villstrand, professor i nordisk historia vid Åbo Akademi, Lieselott Nordman, universitetslektor i svenska vid Nordica (Finska, finsk-ugriska och nordiska institutionen), Helsingfors universitet och lagstiftningsrådet Sten Palmgren, Justitieministeriet.