Jag tror att det bland annat berodde på att frågan kändes intetsägande och fantasilös. Det förväntade svaret var i de flesta fall ”bra”, och varken min kompis eller jag trodde att personerna som frågade verkligen var ute efter ett utförligt eller ens riktigt sanningsenligt svar. Vi funderade på vad som skulle hända om någon mer eller mindre bekant frågade hur det är och man svarade ”jättedåligt”.

Under coronan har många av oss varit ännu mer hänvisade till skriftlig kommunikation med vänner och familj än förr. Ett meddelande betyder mer än tidigare, och frågan ”Hur är det?” känns plötsligt som något mer än slentrian, åtminstone för mig. Den har fått en djupare innebörd än att bara fungera som en uppvärmning inför ett (skriftligt eller muntligt) samtal. På grund av det som drabbat oss alla känns det nämligen lättare än förr att svara att man inte mår så bra, att det är tungt att vara isolerad, att man saknar familj och vänner, att man bekymrar sig för ekonomin på grund av permittering eller oroar sig för sin egen och andras hälsa.

Jag tycker om att en rätt tråkig standardfras plötsligt känns riktig och viktig.

Det finns många orsaker att avsky pandemin, men betydelseförändringen i frågan ”Hur är det?” tycker jag faktiskt om. Jag tycker om att en rätt tråkig standardfras plötsligt känns riktig och viktig. Ännu mer tycker jag om att det känns mer och mer okej att svara ärligt på frågan om hur man mår.

Att vi är mer hänvisade till skriftlig kommunikation både privat och i arbetslivet har sina sidor. Det är lättare att misstolka kollegers och vänners budskap i skrift. Varför finns det ingen emoji i meddelandet? Varför svarar hen så kort på min fråga? Punkten i slutet av meddelandet känns sträng för någon, och avsaknaden av punkt gör att meddelandet känns oengagerat och likgiltigt för någon annan. Det är en utmaning att vara både tydlig, saklig och vänlig i skrift, för att inte tala om hur svårt det kan vara att upprätthålla relationer primärt via skriftliga meddelanden i stället för kring kaffebord på jobbet eller via regelbundna träffar med vänner och familj.

Det är en utmaning att vara både tydlig, saklig och vänlig i skrift.

Därför återkommer jag till den enkla frågan ”Hur är det?”. Självklart är den fortfarande i vissa fall en artighetsfras, och om en person jag bara känner ytligt eller inte känner alls inleder sitt jobbmejl med frågan kommer jag inte att ösa mina eventuella sorger och bekymmer över hen. Men om en närmare bekant, kollega eller släkting frågar samma sak, vågar jag mig på att vara lite ärligare än förr, och hoppas på ärlighet tillbaka. Jag tror att vi har mycket att vinna på en öppen kommunikation, både privat och i lämpliga doser i arbetslivet. Om vi vågar fråga och om kollegan vågar vara ärlig med att hen har en dålig dag behöver vi inte undra lika mycket över uteblivna emojier och korta svar.