Inte bara skam utan även stolthet
1/2014

Barbro Wiik

Inte bara skam utan även stolthet

Helena Palmén: Identitet i samspråk. Kodväxling till standardvarietet som risk och resurs i östnyländska samtal på dialekt. Nordica. Finska, finskugriska och nordiska institutionen vid Helsingfors universitet 2014. 233 sidor.

Den 15 februari 2014 disputerade Helena Palmén vid Helsingfors universitet med avhandlingen Identitet i samspråk. Kodväxling till standardvarietet som risk och resurs i östnyländska samtal på dialekt. Opponent var professor Lars-Gunnar Andersson från Göteborgs universitet.

Avhandlingens syfte är ”att fördjupa förståelsen av och beskriva hur människor med dialekt som modersmål och med stark kunskap om standardvarieteten utnyttjar denna språkliga kompetens”.

I avhandlingen analyserar Helena Palmén östnyländskt talspråksmaterial från projektet Spara det finlandssvenska talet, och hon har också gjort egna inspelningar av samtal på östnyländsk dialekt.

Det talspråksmaterial som valts från projektet Spara det finlandssvenska talet handlar om hur östnylänningar beskriver sin språkliga identitet och sina erfarenheter av mötet mellan standardsvenska och dialekt. Talarna har upplevt att deras dialekt inte accepterats och ibland till och med motarbetats, vilket bidragit till talarna känner skam över sitt språk.

Men det finns också en stolthet över dialekten, och man har en uttalad östnyländsk identitet som avtecknar sig skarpt mot något annat, något mindre klart avgränsat: i viss mån finskan men i synnerhet standardspråket, som kan vara Helsingforsdialekt, överklasspråk, kyrkans eller skolans språk, alltså de i sig verkligt varierande svenska språkformer talarna kommit och kommer i kontakt med.

Palméns eget material består av cirka fem timmar samtal. Det är sammanlagt tretton personers samtal som analyseras: sju kvinnor på syjunta och sex män i ett älgjaktlag.  Diskussionsdeltagarna känner varandra väl, och en viktig förutsättning för (den språkliga) gemenskapen är det som Helena Palmén kallar tyst identitet.

Samtalsdeltagarna känner gemenskap i syjuntan eller älgjaktlaget, eftersom de vet att de övriga deltagarna också vet att gemenskapen bygger på att man är både stolt och skamsen över sitt språk – man ska hålla fast vid sin dialekt, men man vet också att språket har låg status. Det är fel att tala högstatusvarieteten i gruppen, men det är också fel att tala lågstatusvarieteten i situationer som hör till standardspråkets domän.  På hemmaplan är man trygg: Man talar sin dialekt, och standardspråket tar man till när man behöver visa hur man förhåller sig i kontakter med standardspråkstalande.

Samtalen förs alltså på östnyländsk dialekt, men det förekommer inslag av kodväxling (östnyländska – standardsvenska), och det är denna kodväxling som är föremål för intresse. Det är lätt att anta att kodväxlingen beror på till exempel tillfälligheter, samtalsämne eller dialektutjämning, men Helena Palmén visar att kodväxling sker när samtalet berör situationer där talarna kommer in på standardspråkliga domäner.

Talarna utnyttjar sin standardspråkliga kompetens som en resurs, men de ser till att samtalspartnern uppfattar att en kodväxling äger rum. Samtidigt innebär det en risk att använda standardspråkliga markörer, eftersom situationen inte får tolkas som att man övergett språkgemenskapen och sin tysta identitet. Om man överskrider gränser och riskerar att förlora ansiktet, räddar någon annan samtalsdeltagare situationen – med skratt, med ord, med betoning, med upprepning. Efter detta fortsätter samtalet på dialekt.

Helena Palméns intuitioner om östnyländsk identitet är en förutsättning för att hon ska kunna dra slutsatser om talarnas utsagor om förhållandet mellan dialekt och standard, om kodväxling och för tolkningen av fraser, diskurspartiklar, pauser, skratt, suckar, uttalsvarianter, betoningar och taltempo. Helena Palmén är dock i mycket medveten om att hennes egen tillhörighet till den östnyländska språkgemenskapen innebär både en risk och resurs. Hur säkra är tolkningarna?

Beskrivningen av identitet i samspråk samt kodväxling som risk och resurs i östnyländsk språkmiljö är originell, intresseväckande, trovärdig och välgjord. De samtalsanalytiska redskapen har varit en tillgång och gett nya infallsvinklar för förståelsen av den komplexa språksituationen i en dialektal miljö.

Resultaten är av intresse inte bara för dialektologer och samtalsforskare. Avhandlingen är ett värdefullt bidrag till kännedom om den finlandssvenska språkliga verkligheten. Än en gång slås man av hur språkligt heterogent Svenskfinland är.  Under disputationen kunde opponenten, Lars-Gunnar Andersson, konstatera att det dessutom går att dra paralleller till andra språkliga miljöer, till exempel i fråga om tyst identitet.

Helena Palmén har visat vilka möjligheter materialet från Spara det finlandssvenska talet ger en kreativ forskare. Det vore av stort intresse att någon skulle studera de utsagor om språk och språkliga uppfattningar som finns i materialet. Hur upplever talare från olika regioner sin språkliga situation?  Det kunde också vara givande att studera eventuella uttryck för tyst identitet i ett större material och beakta t.ex. ålder, kön, region och mobilitet.

Dialektens roll i sociala medier nämns i det avslutande kapitlet. Är det möjligt att ha en lika sofistikerad kodväxling på Facebook som på syjuntan eller i slakthuset? Utvecklas det implicita normer för hur vardagsspråket ska utformas för att det ska fungera och vara slagkraftigt i sociala medier? Också här behövs forskning.

Som österbottning har jag lätt att känna igen mig i beskrivningen av östnyländsk identitet – jag känner och vet vad tyst identitet innebär. Jag är också så pass gammal att jag känner och vet vad skam innebär i det här sammanhanget, men jag är övertygad om att det är en stor dos stolthet och en liten dos skam som kännetecknar yngre österbottniska dialekttalare.

Jag vågar också påstå att dialekttalande elever möts av större acceptans i skolan av år 2014, även om standardsvenskan är en varietet som eleverna, oberoende av språklig bakgrund, har rätt att lära sig i skolan. Skolans styrdokument och en lärarutbildning med en tolerant språksyn kan inte sakna inflytande, men naturligtvis spelar den individuella lärarens språksyn en betydande roll. Identitet i samspråk kunde vara en nyttig läsning för skolfolk.

Språket i avhandlingen är läsarvänligt och levande. Strävan har varit att avhandlingen ska kunna läsas också av sådana som inte är insatta i språkvetenskaplig terminologi.

Barbro Wiik
Skribenten är lektor i Svenska på Centret för språk och kommunikation vid Åbo Akademi.

I denna tidskrift: 1/2014