Janina Orlov översätter med alla sinnen
1/2016

Bianca Holmberg

Janina Orlov översätter med alla sinnen

Janina Orlov läser inte bara texten hon ska översätta. Hon blir den. Kanske är det en av orsakerna till allt beröm hennes översättningar har fått.

En gång när Janina Orlov skulle översätta en bok, fick hon fysiskt ont i kroppen. Det kändes som att slå sig fram med kniv i en urskog. Så mycket lever hon sig in i de texter hon ska översätta.

– När jag översätter blir jag texten, leker att jag är den.

Det här är skillnaden mellan att bara översätta en text rakt av och att faktiskt förmedla den speciella känslan i den ryska eller finska ursprungstexten på svenska. För att det ska lyckas, måste Janina bli ett med texten och använda alla sinnen för att få fatt i den rätta känslan. Och eftersom mentaliteten och språkets rytm är olika på finska och ryska blir Janina olika personer beroende på om hon översätter från finska eller ryska.

En låtsaslek

Att höra Janina tala om sitt jobb som översättare är lite som att lyssna på en berättelse där passionen för den goda översättningen och själva arbetet finns med som en röd tråd. För, som hon säger, att översätta ”är fantastiskt, underbart roligt”.

– Vissa texter tycker jag mer om än andra, men det får inte synas, språket ska ändå vara lika intensivt. Det är det roliga, det blir som en låtsaslek.

Janina Orlov har en bakgrund som litteraturvetare och hon har en doktorsexamen i ryska. Dessutom har hon studerat finska ett år. Hon blev intresserad av det ryska språket tack vare de sovjetiska filmer som gick på finsk tv när hon var liten. Bland annat fängslades hon av en tredelad serie i svartvitt om Maxim Gorkijs barndom.

– Jag tror att jag fascinerades av hur språket lät, och av människornas sätt att vara. Man ska inte generalisera, men det finns något starkt och samtidigt mjukt i den ryska mentaliteten. Det är en hudlös tillvaro.

Att Janina blev översättare var egentligen en slump då hon 1990 blev ombedd att översätta en version av Dostojevskijs Brott och straff för Lilla teatern i Helsingfors. Hon flyttade till Sverige 1997 och det var då som översättandet tog fart på allvar.

Stalins kossor

För ett antal år sedan stod Janina och bläddrade i en bok som hette Stalinin lehmät (Stalins kossor) i Akademiska bokhandeln i Helsingfors.

– Den verkade häftig men jag var för snål för att köpa den, säger Janina och skrattar åt sitt första möte med boken som, tack vare hennes översättning, banade väg för Sofi Oksanens framgångar i Sverige.

– Två veckor senare fick jag frågan om jag ville översätta boken till svenska. Så jag fick läsa den i alla fall!

Efter Stalins kossor har Janina Orlov översatt alla Sofi Oksanens böcker till svenska och fått mycket beröm för sitt arbete. Andra författare som Janina har översatt är Rosa Liksom, Katja Kettu och Nina Sadur. Alla översättningsjobb är favoriter på sitt sätt, men en hon nämner speciellt är Nina Sadurs Lustgården, som hon översatte från ryska 2001. Lustgården är en absurd historia som utspelar sig i Sibirien och Moskva.

– Det var ett kamikazeprojekt. När jag först läste den förstod jag ingenting, men när jag läste om den öppnade den sig. Det var fascinerande.

Ett spänningsfält

I dag är Janina Orlov i den lyckliga situationen att hon kan välja vilka arbeten hon tar emot, vilket inte är någon självklarhet i översättningsbranschen. Ofta arbetar en översättare under stor tidspress och det är i stor utsträckning förlagens strävan efter vinst som styr. Översättaren blir tvungen att försöka göra ett bra jobb under press.

– Att jobba i det här spänningsfältet är inte roligt. En översättning är ett konstverk när den är som bäst och så ska det vara. Men det är svårt att göra ett bra jobb om man känner sig jagad. Samtidigt är det så att en översättning aldrig blir färdig och någon gång måste man sätta punkt.

Speciellt de som översätter internationella storsäljare får acceptera en ytterst stram tidtabell. Sådana böcker delas ibland upp på flera översättare för att arbetet ska gå snabbare. Det har Janina inte varit med om, men däremot att hon har varit tvungen att vara klar med sin översättning långt innan en bok ska komma ut, för att ”säljarna ska ha något att läsa”.

När Janina får en förfrågan om att översätta en bok, läser hon alltid hela boken innan hon tackar ja till att översätta den. Sedan läser hon igenom den med penna i handen, mest på känsla. När hon börjar översätta jobbar hon klart med ett ställe innan hon går vidare. Hon går alltså inte tillbaka och ändrar i sin översättning efteråt, annat än för små justeringar.

– Jag läser texten högt för att höra hur den fungerar på svenska.

Barnlitteratur är konst

Janina Orlov har forskat i barnlitteratur och översatt barnböcker från både finska och ryska till svenska. För att illustrera skillnaden mellan barnlitteraturen i de olika länderna återberättar hon en historia ur en rysk barnbok som hon skulle översätta:

”Det var en man och en kvinna som älskade varandra, men som slogs våldsamt. Kvinnan gav mannen en blåtira och mannen bröt benet på kvinnan. Hon kunde inte gå, men då bar han omkring på henne, för de älskade ju varandra så mycket.”

Den här historien fick inte komma med i den svenska utgåvan av barnboken – ett exempel på kulturskillnaderna mellan Ryssland och Sverige (eller Norden).

Att utelämna text på det här sättet går egentligen emot Janinas principer. Hennes motto är att allt i texten ska med. På den här punkten har översättaren makt, speciellt om hen översätter mellan så olika språk som finska eller ryska och svenska. Det är få människor som läser en bok i både original och i översatt version.

– I synnerhet barnlitteraturen utsätts för manipulation och det har förekommit under lång tid. Hugo Gyllander som översatte Sir Walter Scotts Ivanhoe till svenska på 1920-talet utelämnade bland annat en mordscen med motiveringen att ”det inte finns något skäl till att skaffa svenska barn sömnlösa nätter”.

Janina Orlov poängterar att även barnlitteratur är en konstform i både ord och bild, och inte bara något som ska lära barn hur de ska bete sig.

– Språket i böcker för mindre barn närmar sig poesi. I bilderböcker måste man dessutom översätta även bilderna, så att bilden och texten samverkar.

Janina nämner böckerna om Sixten och Blixten, i original Tatu ja Patu, bland sina favoriter, både som böcker och som översättningsprojekt som hon är nöjd med.

– De leker med språket och samtidens kulturfenomen. Därför är de både roliga och krångliga att översätta. De är så otroligt detaljerade, alla böcker i bokhyllan på en bild i en av böckerna har titlar och de ska också översättas.

Genom det som Janina Orlov berättar står det klart att översättning inte bara handlar om att omvandla en rysk eller finsk text till fungerande svenska. En bra översättning ger läsaren en inblick i hur människor tänker och lever på andra håll i världen.

– Att läsa en översättning är ett sätt att komma andra kulturer och människor nära, att i bästa fall bli berörd och uppleva att världen blivit lite större.

Bianca Holmberg
Skribenten är tf redaktionssekreterare för Språkbruk.