Kär cykel har många namn
2/2016

Peter Slotte

Kär cykel har många namn

Sedan den tiden har under min uppväxt velocipeden varit min käraste vän, och knappast har vårsolen hunnit smälta de sista drifvorna, förr än jag skyndat ut på vägar och stigar med min velociped. Den mognare ålder, jag nu uppnått, har ingalunda slappat mitt intresse för hjulsporten; jag är i dag lika hängifven densamma som jag var det under min uppväxt, måhända ändå mer. Adolf Östberg, Den moderna velocipeden och dess ryttare. Illustr. handbok för hjulsportens utöfvare. Stockholm 1894.

Adolf Östbergs käraste vän var alltså en cykel. Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) vittnar om att denna ”mekaniska inrättning med (vanl. två) hjul som sättas i rörelse medelst trampning af den åkande själf” tidigast har kallats just velociped i svenskt språkbruk. I finlandssvensk dagspress uppträder ordet första gången i Helsingfors Dagblad den 18 augusti 1868. Tidningen berättar då att ”några velociped-(trampvagns)-amatörer” ämnade färdas från Marseille till Genua med ”detta nya och snabba fortskaffningsmedel”. Amatörernas vehikel var en låg tvåhjuling med trampor på framhjulet.

En allmänt bekant nykonstruktion blev härnäst höghjulingen med ett enormt framhjul och ett litet bakhjul. Men cykeln var livsfarlig, och ryttaren störtade lätt framstupa om ett hinder mötte. Det höga åkdonet var också svårbalanserat; vältepetter är en beskrivande skånsk cykelbenämning från 1870-talet. Den moderna cykeln föddes i mitten av 1880-talet i form av den lägre och mer lättbalanserade tvåhjuliga s.k. säkerhetsmaskinen med tramporna placerade mellan de mer jämnstora hjulen.

Cykeln kommer till Finland

Velociped var länge den vanligaste benämningen på den två- eller trehjuliga cykeln, men bicykel användes redan 1869 som beteckning på tvåhjulingen (Helsingfors Dagblad 5.6.1869). Det var vid denna tid som de första cyklarna syntes på våra landsvägar, antingen hembyggda eller importerade. Tillfälligtvis påträffas också det svenska ersättningsordet trampvagn (tidigast i HBL 21.9.1867).

Kortformen cykel (av bicykel) gör entré i vår press 26.8.1892, då Åbo Tidning och Nya Pressen skvallrar om ett svartsjukedrama i Danmark med cykelburna kontrahenter. Ordet ges ingen förklaring i tidningarnas text, vilket kan tyda på att det redan var etablerat i språkbruket. Det tidigaste sverigesvenska tidningsbelägget är bara en vecka äldre: Svenska Dagbladet berättar då om en ”landsvägsridt på cykel” som hade anordnats i Danmark. Följande belägg (SvD 22.8.1892) gäller sedan det danska cykeldramat. Det är påfallande att de tidigaste svenska tidningsbeläggen har samband med Danmark. Man kan därför misstänka att ordet har nått oss via danskan, där det hade tagits i bruk redan på 1880-talet. Efter hand blir nyordet cykel allt vanligare i dagstidningarna, men velociped kvarstår ändå länge som standardbenämningen. Också sammansättningen trampcykel har ibland använts som entydig term (till skillnad mot mopeder och motorcyklar).

Konkurrerande benämningar

Det direkt inlånade engelska bicycle, eller försvenskat bicykel, konkurrerade en tid med det traditionella velociped och kortformen cykel. SAOB rapporterar 1907 att ”meningarna här i landet [äro] delade om fortskaffningsmedlet skall heta 'bicycle' eller 'velociped'”. För Tammerfors Nyheter var saken klar eftersom tidningen 12.9.1910 avtryckte en artikel ur Svenska Dagbladet där det bland annat heter: ”ungefär 1875 hade vi ordet velociped, men detta är nu förändradt till bicykel med det gräsliga uttalet bäjsickel, hvilket uttal synes fullständigt olämpligt”.

Också Svenska Akademiens ordlista (SAOL) vittnar om det växlande språkbruket, dock med påtaglig fördröjning. Velociped infördes i ordlistan 1889, alltså först tjugo år efter att tidningarna hade börjat använda ordet. Det står kvar ännu i dag men betecknas sedan SAOL 9 (1950) som ålderdomligt. Bicykel gästspelade i SAOL 7 (1900), samma år som det segrande cykel introducerades.

För SAOL 7:s nyord cykel anger SAOB uttalet [sykkel], med en ”stundom” förekommande variant [sy:kel]. Det långvokaliska uttalet är fortfarande vanligt i finlandssvenskt standardspråk, men det bedöms numera som en provinsialism.

De olika ordens etymologi är inget problem. De har klassiska rötter. Cykel återgår på grekiskans kyklos 'krets, hjul' och har nått oss via engelskans cycle, som i sin tur är en förkortning av bicycle (med förleden bi- som ju har samband med de två hjulen). I benämningen velociped, som vi har fått från franskan, urskiljer man lätt det latinska adjektivet velox 'snabb' och substantivet pes (genitiv pedis)'fot'. Orden har också avkomlingar i de långivande språken, t.ex. i engelskans bike och franskans vélo.

Dialektala cyklar

Cykeln har många benämningar i folkspråk världen över. För svenskans del tycks fördelningen vara ojämn; vi har flera dialektala benämningar belagda från Finland, medan våra grannar i Sverige verkar vara mer återhållsamma. En förfrågan hos redaktionen för Svenskt dialektlexikon i Uppsala har gett klent utbyte: ”Här i Sverige är det mest ordet cykel som används. Förutom slangord har vi inga direkta dialektord för fordonet.” Den tillfrågade redaktören nämner ändå trampvagn med enstaka belägg från Uppland och Norrbotten, och ett udda uppländskt trollkäring 'höghjuling'. Dialektsamlingarnas relativt fåtaliga cykelbenämningar beror säkert på att de tidiga upptecknarna i första hand var ute för att ta vara på den traditionella allmogekulturens ordskatt, och till den hörde inte de olika benämningarna på cykeln, som introducerades vid ungefär samma tid som dialektinsamlingen satte igång på allvar.

Det tidiga ordet velociped används också i våra dialekter, ofta lätt omformat: [vilsåpé:d, vilsopé]. Dialektordsregistret vid Ordbok över Finlands svenska folkmål har belägg från mellersta och södra Österbotten och från olika delar av Nyland. Genus är maskulinum.

På samma vis som det ungefär jämngamla automobil har gett kortformerna auto (i tyska, finska och flera andra språk) och bil (i de nordiska språken) har också de två elementen i velociped tagits i bruk som benämningar på cykeln. Velo förekommer fortfarande i sydfinländskt vardagsspråk. Dialektupptecknarna har noterat det i mellersta Nyland, uttalat [vilo] eller [vilå]. Det nyländska velo ligger till grund för det finska slangordet fillari, som i formen fillare är en klassiker i helsingforssvensk slang.Ett motsvarande verb har också noterats: filla, enkelt och bekvämt.

Kortformen ped har större spridning. Ordet är belagt från norra och södra Österbotten, från östra Åboland och från Eckerö och Tenala. Dominerande genus är maskulinum, menför Korsnäs, Närpes och Pargas uppges neutrum. Det behändiga verbet peda 'åka cykel' har motsvarande spridning. Ped är fortfarande standardordet i stora delar av Österbotten. Sammansättningarna är talrika, t.ex. karlaped 'herrcykel' och kvinnfolksped 'damcykel'. Motorpeden är en historia för sig.

Ped är som nämnt en allmän benämning i Österbotten, men när det gäller södra Österbotten omtalas cykeln vanligen som [sju:l], ett ord som kan verka förbryllande för personer från andra landsändar, men etymologin är enkel och entydig. Den underliga formen är nämligen de sydösterbottniska dialekternas normala uttal av substantivet hjul; fornsvenskans uddljudande hj- har inom området Pörtom–Sideby övergått till ett sje-ljud. Hjul 'cykel' med uttalet [ju:l] är upptecknat i Solf och Malax och dessutom i Mörskom i östra Nyland.

Tanken att benämna cykeln med ett ord med betydelsen 'hjul' är allmänt förekommande. Vi återfinner den i isländskans hjól (av reiðhjól ”ridhjul”), finskans pyörä (av polkupyörä ”tramphjul”), estniskans ratas (av jalgratas ”fothjul”) och tyskans Rad (av Fahrrad ”åkhjul”). En udda produkt av samma idé ska också nämnas: i Gammalsvenskby i Ukraina kallades cykeln löphjul [löipju:l]. SAOB ger vid handen att hjul 'cykel' ändå inte har förekommit i svenskt standardspråk. Däremot har ordet använts som förled i sammansättningar med betydelsen 'cykel-': hjulryttare 'cyklist', hjulritt 'cykelåkning', hjulsport 'cykelsport'.

Det standardspråkliga cykel förekommer, med ”korrekt” uttal i dialektuppteckningar från fasta Åland.  I Kumlinge har cykeln tillfälligtvis kallats cirkel; här tycks cirkel  i betydelsen ’cirkelsåg’ ha påverkat formen. I Sjundeå har svikel antecknats 1974, med det motsvarande verbet svikla.

De tidiga cyklarna (och väl särskilt höghjulingen) kunde uppfattas som löjeväckande konstruktioner och fick därför lätt mer eller mindre skämtsamma benämningar. Grenspel är känt från Närpes (till gren i betydelsen 'skrev') och det unika ”fjutu” (kortstavigt) från Pernå. Bland dialektala ord på fj- finns enligt FO många pejorativa eller ljudsymboliska bildningar, t.ex. fjutsa 'flamma upp och fräsa till; daska' och fjutta 'hoppa och trippa, röra sig fjäskigt'. Den östnyländska ”fjutun” hör semantiskt till samma grupp.

Cykelordet trampkärra är bekant från Karleby, Jeppo, Vörå, Närpes, Sideby och Borgå. Det betecknas av upptecknarna dels som ålderdomligt, dels som skämtsamt. Ordet kan jämföras med det tidigare nämnda trampvagn.

Peter Slotte