Karlstadmodellen hjälper både barn och vuxna
3/2016

Åsa Broo

Karlstadmodellen hjälper både barn och vuxna

Iréne Johansson, professor och forskare, brinner för att hjälpa personer med särskilda behov och har utvecklat Karlstadmodellen för att hjälpa människor i alla åldrar att kommunicera.

Sedan slutet av 1970-talet har Iréne Johansson från Sverige arbetat med språk och språkinlärning. Allt började efter att hon doktorerat vid Umeå universitet. Eftersom arbeten inte växte på träd för en nyutexaminerad doktor i fonetik, tog hon alla jobb hon kunde få.

– Jag åkte bland annat runt till olika specialskolor och såg hur skolgången för barn med språkstörning såg ut, säger Johansson.

Verkligheten var helt annorlunda för de barn som gick i specialskola i slutet av 1970-talet än den är nu. Barnen var avskärmade från resten av världen och hade knappa möjligheter att påverka sina egna liv, vilket berörde Johansson. I och med att det låg i tiden med tidiga insatser för att ändra barns livsvillkor, blev detta något som hon kom att satsa på. Redan då insåg hon att också de vuxna runt barnet behöver språkträning för att kunna kommunicera med det.

– Kommunikation hänger inte bara på den ena parten, säger Johansson.

Iréne Johansson har arbetat som lektor, amanuens och professor i fonetik och specialpedagogik vid universiteten i Umeå, Bergen, Trondheim, Göteborg och Karlstad. Hon har också varit forskare vid Karolinska Universitetssjukhuset och hennes forskning har skett i samarbete med landsting och kommuner i Sverige, men också med det statliga specialpedagogiska systemet (Statped) i Norge.

Fem grundprinciper

Karlstadmodellen, som Iréne Johansson började utveckla i slutet av 1970-talet, bygger på humanistisk teori och pedagogiken är baserad på fem grundprinciper: empowerment, steget före, kontinuitet, struktur och tydliggörande. Inspirationen till dessa principer vilar på de pedagogiska grundvalar som hela vår nutida uppfattning om lärande har byggts upp på.

I början utgick arbetet med modellen från personer med Downs syndrom. Nu täcker språkträningen alla som behöver stöd i språkinlärningen, oberoende av diagnos, ålder och etnicitet. Genom åren har det gjorts forskning med barn som har cochleaimplantat och även flyktingbarn. Båda har visat sig ha stöd av Karlstadmodellen vid språkinlärning.

Utvecklingsarbetet har skett i samarbete med pedagoger och forskare, men också med studerande och föräldrar, alltså i linje med forskningsmetodiken Participatory research. I dag finns utbildade handledare i Karlstadmodellen runt om i Norden, också i Finland. De arbetar tillsammans med familjer, daghem och skolor.

Om jag hade en röst är namnet på en serie filmer om Karlstadmodellen som kommit ut i år. Målgruppen är alla som kommer i kontakt med personer med språkstörning, men alldeles särskilt har fokus varit på att ta fram material som kan visas på olika utbildningar och universitet. Filmerna visar inte bara att språkträningen är teoretiskt och vetenskapligt förankrad, utan också hur man praktiskt kan stöda barns språkutveckling på olika sätt.

Tecken stöder kommunikationen

Det är i samspelet med andra vi utvecklar vårt språk och alla som kommer i kontakt med ett barn behöver kunna kommunicera med henne eller honom. Johansson menar därför att människor i barnets närmiljö, skolmiljö och fritidsverksamhet behöver inkluderas i språkträningen. Då skapar man förutsättningarna redan från början.

Att tidigt erbjuda barnet tecken som stöd för talet är ett sätt att stärka barnets egen kommunikationsförmåga. Detta är något Karlstadmodellen uppmuntrar. Det finns en klar motivering till teckenanvändningen även om barnet är hörande. Talet är nämligen en produktion av många komplicerade processer och rörelser i vår kropp. Därför är tecken som stöd för talet motoriskt lättare att producera än talet. Tecknet för ’mera’ gör man genom att lyfta handen över huvudet och det kan vara mycket lättare för ett barn att visa det tecknet än att säga ordet ’mera’. Att vänta och se om barnet någonsin lär sig säga ordet är inget alternativ, menar Johansson.

För att bli delaktig i ett samhälle måste man kunna kommunicera med sin omvärld. Man kan inte nog betona språkets betydelse för individen, samhället och demokratin. Det påverkar oss alla, överallt och alltid. Att bli exkluderad kan ha långtgående konsekvenser både för individen och samhället. Johansson anser att barn med språkstörning historiskt varit en förtryckt grupp och kanske fortfarande är det. Detta är något hon vill förändra.

– Det är genom språket vi blir delaktiga i samhället, men samtidigt är delaktigheten en förutsättning för språkutveckling, säger Johansson.

Åsa Broo