Klassisk nordistisk avhandling om fornsvenska
4/2018

Martin Persson

Klassisk nordistisk avhandling om fornsvenska

Johan Schalin: Preliterary Scandinavian sound change viewed from the east. ‑ Umlaut remodelled and language contact revisited. Nordica Helsingiensia 54. Finskugriska och nordiska avdelningen vid Helsingfors universitet, 2018.

Johan Schalin, Helsingfors universitet, disputerade i september 2018 på sin avhandling Preliterary Scandinavian sound change viewed from the East. Umlaut remodelled from the East. Denna sammanläggningsavhandling bygger på fem tidigare publicerade artiklar och bokkapitel och föregås av en väl tilltagen kappa om cirka 150 sidor.

Studie 1 undersöker hur den urnordiska diftongen ai har substituerats i fenniska (östersjöfinska) lånord. Diftongens uttal var inte statiskt under låneperioden, och det var inte heller det mottagande språkets ljudsystem, vilket inbjuder till ett kronologiskt pussel, där även den fenniska vokalharmonin tas i beaktande.

Studie 2 och 3 går vidare i lånefloran, nu med låneriktningen åt båda hållen, och med utgångspunkt i ortnamn på Åland och längs Finska viken. Den äldre svenska bebyggelsehistorien i dessa trakter är ett minerat område som lätt blir politiserat. Så icke här; Schalin förhåller sig saklig till det befintliga ortnamnsmaterialet.

I-omljudet

Studie 4 behandlar bland annat ett klassiskt problem rörande i-omljudet, nämligen varför det inte har genomförts i till exempel *staðiz > stað (men väl i gastiz > gäst och en mängd andra ord). Schalin föreslår lösningen att det vid tiden för förändringen ifråga funnits två olika i-liknande ljud i obetonad ställning, där det ”vanliga” i verkade omljud, medan den andra vokalen, som då skulle återfinnas i *staðiz, inte orsakade omljud. Härtill kommer diskussioner om längdförhållanden i obetonade stavelser samt lite om betydelsen av morfemgränser. Man kan anta att det rörde sig om ett centralt [ɨ], men Schalins tyngdpunkt ligger inte på de fonetiska detaljerna, utan på hur man på ett djupare plan ska specificera språkljuden med hjälp av så kallade fonologiska särdrag.

Abstrakt men viktigt forskningsinlägg

Studie 5 fortsätter på samma tema och lägger till ytterligare en dimension, när han vill inordna dessa särdrag i hierarkier. Fonologiska särdrag anses av de flesta fonologer vara ett slags språkljudens elementarpartiklar. Särdragen kan här sägas ligga på elektron- och protonnivå, medan fonemen – om de erkänns – motsvarar atomer. Schalin ansluter sig till teorin om kontrastiva hierarkier, vilken behandlar hur språk kan rangordna sina särdrag på olika sätt. Även om det på ytan är oproblematiskt att exempelvis [ʊ] som i ost eller musta är en bakre rundad vokal, kan särdragen [bakre] och [rund] ha olika vikt i olika språk – och i olika historiska språkstadier. Detta att särdragens inbördes förhållanden kan förändras över tid sätter Schalin elegant i samband med både i- och u-omljud samt med så kallad brytning (jfr ty. Feder och ned. melk med sv. fjäder resp. mjölk). Utrymmet medger inte att ge rättvisa åt Schalins analys; man skulle kunna ha åsikter om den höga abstraktionsgraden och mängden av kontraster i hans vokalsystem och, på ett annat plan, det bitvis lite självsvåldiga användandet av IPA:s fonetiska teckensystem, men det övergripande intrycket av denna artikel är att vi här bjuds ett viktigt forskningsinlägg som utmanar till vidare studier.

Detaljerad indelning av språket

Ur kappan, som nästan per automatik innebär en hel del upprepningar, får så kallat palatalt r en hel del utrymme. Det är bara att skriva under att det alls inte var palatalt, men det krävs nog att vi beaktar även mer sentida utvecklingar i framför allt sverigesvenskan för att komma fram till dess verkliga ljudvärde.

Vidare diskuteras periodindelningen av nordiskan. Även om man, som jag, är välvilligt inställd till avsikten, blir det kanske lite väl detaljerat med en posturnordiska som varade i femtio år och en äldre övergångsnordiska som varade lika länge. Uppseendeväckande är att Schalin i sitt släktträd över språken låter såväl gutamålet som älvdalskan knoppas av från de övriga nordiska språken så tidigt som år 550. Detta tankespår hoppas jag att författaren återkommer till.

Sammanfattningsvis vill jag säga att det är en avhandling i klassisk nordistisk (och, inbillar jag mig, fenno-ugristisk) anda, sett till ämnesval och framställning, men samtidigt fullt modern med avseende på de teoretiska verktygen. Och eftersom avhandlingen låter den ibland lite esoteriska ljudläran få sällskap av skandinavisk-finska språkmöten på ganska hisnande tidsdjup borde den kunna locka fler läsare än de inbitna fonologerna.

Martin Persson
Skribenten är doktorand i nordiska språk vid Stockholms universitet.