Konsten att skriva
2/1998

Marika Tandefelt

Konsten att skriva

En bra text överför information på ett enkelt och självfallet sätt. Men vad är en bra text? Marika Tandefelt, biträdande professor i svenska vid Svenska handelshögskolan i Helsingfors, diskuterar här vad vi kan kräva av en bra text och vad vi själva kan göra för att åstadkomma en. Alla citaten i texten är ur Olof Lagercrantz Om konsten att läsa och skriva (1985).

Att lära sig skriva är att lära sig ett hantverk

”Kan man lära sig skriva?  Jag förmodar det. Kanske kan man lika litet tala om en medfödd skrivarförmåga som om en medfödd talang att snickra stolar. Övning, arbete, är här som på varje område den enda säkra metoden.”

När man bygger ett hus börjar man självfallet med att göra en planritning.  Man kan skissera upp den på baksidan av en cigarrettask eller göra en detaljerad ritning på arkitektvis. Huvudsaken är att man har en bild av hur helheten skall se ut, innan man börjar arbeta ut detaljerna. För att konstruktionen skall hålla ihop måste man först resa en stomme av bärande element, innan man fortsätter med väggar, fönster och tak. Det här är en självklarhet t.o.m. för den som skall snickra ihop en hundkoja.

Den som skall skriva en text börjar däremot alltför ofta direkt med den första meningen och kör sedan fast. Skräcken för det vita papperet, eller för den tomma bildskärmen, är sedan ett faktum. Tekniken – eller snarare bristen på teknik – är både ineffektiv och frustrerande. Den som skall lära ut skrivandets hantverk är modersmålsläraren. Det är hon eller han som skall visa på det tankearbete som föregår en skrivuppgift och som skall demonstrera att också en text måste konstrueras kring vissa bärande element och inordnas i en helhetsplan. Att skriva betyder att tänka efter före. Att skriva betyder alltid att skriva om.

Mottagarens roll

”När man skriver brev är det lätt. Då vet man vem som lyssnar. Är det någon, som tycker om oss och förstår vårt sätt att vara, ökas strax vår språkliga spänst och hjärtat slår i var rad. Skriver vi däremot till någon som är motsträvig och kritisk faller aska över orden.”

Texter som skrivs i övningssyfte under utbildningstiden både har och har inte en mottagare. De blir lästa och kommenterade, godkända eller underkända, men varken skribenten eller läsaren återkommer till dem. Granskningen av innehåll och språk sker oftast separat. Man bygger så att säga först huset färdigt och låter sedan språkexperten göra slutsyn. Men då kan det vara för sent. Texten är svårläst, rentav obegriplig, dvs. huset är redan opraktiskt, kanske obeboeligt.

Alla som producerar texter i det verkliga livet – artiklar för facktidskrifter och dagstidningar, promemorior och protokoll, redogörelser och rapporter – vet att omsorgen om textens språk är viktig. I vuxenlivet skriver vi oss sällan igenom en text rakt av, utan vi stryker och ändrar. Inte sällan producerar vi dessutom texter tillsammans med andra människor och då gäller det att kunna ge och ta kritik också av språklig natur. För att vara ändamålsenliga borde utbildningstidens övningar likna vuxenlivets textproduktion.

Språket är ett tankeverktyg och ett maktredskap

”Jag insåg tidigt att det fanns ett samband mellan min förmåga att skriva och min kunskap om det behandlade ämnet. Ju mer kunskap desto bättre språk. Det är en utbredd fördom att det finns ”vackert språk” som är oberoende av vad som meddelas. Får jag komplimanger för mitt språk misstänker jag strax det är något fel på min framställning."

Att välja det mest ändamålsenliga och samtidigt korrekta språkliga uttrycket är en del inte bara av den fysiska skrivprocessen, utan av den totala tankeprocess som skrivandet innebär. Vi klarar våra tankar med språkets hjälp och en jakt på argument är också en jakt på ord. När vi inte kan verbalisera vårt budskap beror detta bara delvis på skrivovana. Mest handlar det om att vi ännu inte har begripit eller beslutat oss för vad vi egentligen vill säga och vart vi vill komma.

Språkexperten som inkallas för att granska och kommentera en text vill gärna röra sig på många plan. Kommer man som kommentator in sent i skrivprocessen får man bara en chans att täcka över de värsta skavankerna på ytan. En svag text kan inte räddas genom att man svänger om en felaktig ordföljd, byter ut en preposition, rättar ett rättskrivningsfel eller korrigerar en finlandism.

Att ex text är dålig betyder inte att den är full av språkliga skönhetsfel, utan främst att den är skralt strukturerad. Övergångar signaleras dåligt, texten sönderfaller i olika löst sammanhängande stycken, den är alltför ordknapp eller svämmar tvärtom över av ord. En text är dålig om det är läsaren som får göra jobbet därför att skribenten inte har tänkt färdigt. Läsaren kanske låter bli och föredrar i stället att läsa någon annans text.

En bra text överför information på ett enkelt och självfallet sätt. Om den dessutom är skriven på ett korrekt språk accepteras och förstås den av alla läsare. En bra text har kanske också som syfte att sälja en idé, påverka attityder eller övertyga tvehågsna. Då är det förstås bra om störande skönhetsfel har avlägsnats, men det räcker inte. Att kunna säga/skriva en sak korrekt är bra, att samtidigt kunna göra det så att man uppnår den effekt man avsett är bättre.

Alla finlandssvenskar är experter på svenska?

”Att börja med var jag föga medveten om språkets natur och lagar och grubblade inte över framställningens regelsystem. Att skriva var, trodde jag, en naturprocess. Skribenten producerade ord som trädet löv. Eller, om man ville vara finare, som musslan skapar en pärla kring det skavande sandkornet.”

Alla som har gått i svensk skola och/eller svensk högskola anses av omvärlden kunna klara av att producera (eller översätta och granska) en svenskspråkig text. Detta innebär att varje finlandssvensk skall kunna fungera som en levande ordbok och en pålitlig språkmodell. Det här är naturligtvis en illusion. Alla finskspråkiga personer kan inte heller fungera som absoluta språköron och ofelbara textproducenter på finska.

På en finskspråkig arbetsplats finns i varje fall någon eller några personer som är speciellt duktiga på att formulera sig på sitt modersmål. En svenskspråkig person som är anställd vid ett finskt företag får däremot ofta ensam fungera som svenskt språkorakel. Det är därför viktigt att just hon eller han bevarar och vidareutvecklar sitt svenska språk. Lika viktigt är det att han eller hon lär sig hur man granskar och översätter andras texter och vilka hjälpmedel som då finns att tillgå. Att arbeta med det svenska språket yrkesmässigt – tala, skriva, granska, översätta, ge språkråd och undervisa – är med andra ord ett jobb för proffs som många finlandssvenska amatörer förutsätts klara av på sin arbetsplats.

Konsten att skriva ett gott, dvs. effektivt och korrekt, språk blir inte mindre nödvändig i framtiden, snarare tvärtom. Mediet är inte budskapet, men det medverkar till dess utformning. Det är bara språket som både är och formar det vi vill förmedla i skrift oavsett om budskapet når vår mottagare via en bok, en tidning, en annonspelare eller Internet.

Marika Tandefelt