Korrekturläsaren som försvann
1/2019

Henrik Othman

Korrekturläsaren som försvann

Har tidningsspråket blivit sämre? Kan journalisterna inte längre svenska? Har man avskaffat korrekturläsarna? Det är bara den sista frågan jag vill svara obetingat ja på.

Förmodligen har alla som suttit på en (finlands)svensk tidningsredaktion de senaste åren fått telefonsamtal och mejl från frustrerade felfinnare om galna formuleringar i dagens tidning. Och visst blir det fel ibland. Men jag är inte alls säker på att felen är fler än då jag kom in i branschen för snart 40 år sedan. Och om de är fler beror det inte nödvändigtvis på att journalisternas språkkänsla skulle ha blivit sämre.

Skrivmaskinsknatter och cigarettrök

Början av åttiotalet, då jag började jobba på Jakobstads Tidning (JT), var fortfarande skrivmaskinernas tid. Knattret var lika kännetecknande för en redaktion som cigarettröken. Nu är både knattret och röken borta. Det var bara knattret jag kunde sakna ibland när jag knapprade på min dator.

Reportern skrev sin text, läste igenom den med pennan i hand, rättade de fel han eller hon hittade och lämnade över jobbet till redaktionssekreteraren. Sedan gick redaktionssekreteraren genom texten med sin rödpenna och skickade vidare manuset till sätteriet.

Många typografer utvecklade en stark känsla för språket.

Typograferna imponerade inte bara med sin fingerfärdighet över tangentbordet på de stora, tunga och rasslande sättmaskinerna. Många utvecklade också en stark känsla för språket. Det var inte bara en gång som Henry ”Spilo” Enqvist kom upp till redaktionen när jag satt nattchef och frågade ”heter det faktiskt så här” eller påpekade att gubben i reportaget från hästavelsföreningens årsmöte inte alls heter Pettersson utan Lundström.

Lugn takt, många skyddsnät

Från sätteriet gick ett avdrag av texten till korrekturet. Korrläsarens uppgift var egentligen att återställa texten till det original som lämnat redaktörens skrivmaskin, men också korrläsarna vakade som hökar över fakta och stavningar i redaktörens manus.

Jag vet inte om det är värre om korret tänker eller inte tänker, lär Ole Torvalds ha sagt.

Men ibland tänker korrekturläsare fel. Ole Torvalds hade en gång skrivit en dikt på hexameter för Åbo Underrättelser med en rad som slutade ” /.../ den italiska myllan.” ”Italiska heter det ju inte”, tänkte korrekturläsaren och ändrade till ”italienska”. Följande dag såg Torvalds begripligt nog ut som ett åskmoln och svor över korret. ”Jag vet inte om det är värre om korret tänker eller inte tänker”, lär han ha sagt.

Samtidigt som en kopia av texten låg hos korrekturet lyftes den också in på sidan i sätteriet. Därmed hade en redaktör på den här tiden flerfaldiga skyddsnät mellan sin skrivmaskin och läsaren. Rytmen var också lugn, det kunde dröja minst ett halvt dygn innan texten nådde sina läsare.

Artikelförfattaren Henrik Othman som redaktionssekreterare under skrivmaskinernas tid på Jakobstads tidning, sannolikt 1983. Den unge reportern Patrik Sundqvist talar i telefon.

Artikelförfattaren Henrik Othman som redaktionssekreterare under skrivmaskinernas tid på Jakobstads tidning, sannolikt 1983. Den unge reportern Patrik Sundqvist talar i telefon.

Kuva: Anders Lerbacka/Henrik Othmans arkiv

Ut med korret, in med datorn

Sedan började det hända saker i snabb takt. En bit in på åttiotalet åkte skrivmaskinerna ut på redaktionen, och sättmaskiner bars in istället. Sätteriet föll bort, men fortfarande var redaktionssekreterarens huvuduppgift att läsa texterna noga innan de gick till ombrytning, fortfarande var det typograferna som lyfte in texten.

När vd:n sedan meddelade att korrekturet skulle avskaffas blev det naturligtvis ett ramaskri.

På redaktionen var vi upprörda över att en kvalitetskontroll föll bort. Men i mitten av åttiotalet upphörde korrekturläsningen av redaktionella texter.

När vd:n sedan meddelade att korrekturet skulle avskaffas blev det naturligtvis ett ramaskri.

I början av nittiotalet hade den tekniska utvecklingen gått så långt att man kunde bryta om tidningen på dator. På JT genomförde vi i expressfart övergången till skärmombrytning och gick som en av de första tidningarna i landet över till att bryta om hela tidningen på dator i en mall där ansvaret helt togs över av redaktionen.

Beslutet handlade helt krasst om pengar. Vid den här tiden kraschade annonsmarknaden och alla var tvungna att se över kostnaderna. Utan tillgång till den nya tekniken hade tidningen knappast överlevt. Den dystra baksidan av medaljen var de mer än dussinet gamla trotjänare man tvingades säga upp – och att nästan alla skyddsnät försvann.

Nu handlade redaktionssekreterarfunktionen plötsligt nästan bara om att redigera, och tiden för läsning av texter blev knapp. Rytmen var ändå fortfarande den gamla.

Webben före

Sedan kom internet. I dag jobbar man med mottot ”webben före”. Då tidningen når prenumeranterna har mycket av materialet redan legat länge på webben. Och även om redaktionen bemödar sig om att alla texter ska läsas av någon annan än den som skrivit dem ökar den snabba rytmen så klart risken för språkliga misstag.

Journalisterna kan faktiskt ligga i framkant i språkanvändning och vara snabba att anamma nya ord och uttryck.

Här vill jag ändå sätta in en brasklapp. Sedan många år har redaktionerna tillgång till språkstöd som ger handfasta råd om bättre flyt i texterna, rättar språkfel och finns till som bollplank. Men språkstöden hinner självfallet inte läsa allt som ska publiceras.

Jag vill ändå framhålla att ryktet om det goda språkets död är betydligt överdrivet. Att språket förändrats är uppenbart, men det hör till språkets väsen att leva. Journalisterna kan faktiskt ligga i framkant i språkanvändning och vara snabba att anamma nya ord och uttryck. Det gör att läsarna inte alltid hänger med. Vi kan fortfarande få feedback för ett ”hen” och några tycker att ”arton” är slarvigt talspråk.

Det som förändrats påtagligt är tilltalet; där man tidigare talade till sina läsare och lyssnare talar man i allt högre grad med dem.

Det tycker jag är en sympatisk utveckling.

Henrik Othman

Skribenten är journalist, pensionerad ledarskribent och kulturredaktör vid Jakobstads Tidning och Österbottens Tidning samt tidigare medlem av Svenska språknämnden i Finland.