Krusbär och visimatanter
1/2019

Bengt Ahlfors

Krusbär och visimatanter

Ord och uttryck har sina öden. De färdas över tid och rum, över gränserna från ett språk till ett annat. Ibland uppstår de spontant ur en konkret situation, till exempel i en familj, och ingår i en jargong, välbekant för dem som är inne, men obegriplig för alla andra.

Min bror Uffe brukade säga, att när han såg något av mina teaterstycken fanns det alltid repliker som han skrattade åt, och samtidigt märkte han att han var den enda som skrattade. Då hade jag lånat in nånting ur vår familjehistoria, som till exempel en återkommande replik i komedin Aska och akvavit: Månne nu det?  Uffe kände genast igen vår mamma, men det gjorde ju ingen annan i publiken.

Ibland kan också mera tillfälliga sammanhang ge upphov till en jargong.

Ibland kan också mera tillfälliga sammanhang ge upphov till en jargong. Med Johan Bargum har jag skrivit flera skådespel och med tiden har vi utvecklat våra rutiner och ritualer. Om jag har skrivit en scen och visar den för Johan, kan det hända att han kommenterar: Jo, den är bra, men här skulle behövas lite krusbär. Då förstår jag precis vad han menar. Jag vet också att jag är den enda i hela världen som förstår det, och det är lite roligt. Jag ska inte avslöja krusbärens ursprung och innebörd, däremot ska jag berätta om ett uttryck som förekom i ett alldeles annat sammanhang. Jag hörde historien för många år sen av Paul von Martens (1930–2017), författaren, prästen och radiomannen, min vän och kollega.

Pauls släkt hade balttyska rötter, hans farfar verkade som läkare vid kejserliga ryska marinen på Sveaborg. Pauls far var Arvid von Martens, officer i Frälsningsarmén, som på grund av sin principfasta vapenvägran satt internerad några år under kriget. Senare blev han rikskänd som nattmissionär och grundare av De Nödställdas Vänner. En hedersman.

Men kom ihåg, raka vägen hem! Inga visimatanter!

Svenska och tyska var hemspråk i den gudfruktiga familjen och där levde också några säregna uttryck. När ungdomarna, Paul och hans yngre syskon, skulle ut och roa sig en lördagskväll brukade pappa Arvid förmana dem: Men kom ihåg, raka vägen hem! Inga visimatanter!

Vad visimatanter egentligen betydde, det visste ingen och det grubblade man inte över; alla förstod ju vad det innebar i praktiken; man skulle inte ge sig ut på dåligheter. Det var en självklar del av familjejargongen, helt oanvändbar utanför hemmet.

Åren och decennierna gick, och en kväll satt Paul (vid det här laget hedersdoktor i teologi) hos en kollega i Hamburg. Herrarna var inbegripna i ett lärt och gemytligt samtal vid aftontoddyn, när husets tonåriga dotter kom in och hälsade och frågade om hon fick gå ut och dansa med några väninnor. Hennes far gav sitt bifall, men tillade i lite amprare ton: Aber keine Visimatanten!

Paul höll på att få toddyn i galen strupe. Vad var det du sa? Hur i all världen känner du till det uttrycket? Och så fick han sig till livs ordets historia och etymologi.

Paul höll på att få toddyn i galen strupe. Vad var det du sa?

Under Napoleonkrigen i början på 1800-talet fanns det franska trupper förlagda i många städer i Tyskland. De bodde i sina tält utanför stadsportarna, på kvällarna satt de där vid sina lägereldar, och när det då kom en vacker flicka förbi, kunde det hända att någon av soldaterna hojtade till henne: Salut! Visite ma tente!. Hallå! Stig på i mitt tält!

Man kan ju ana vad det var soldaten hade i kikaren, det begrep nog de tyska flickorna, och i synnerhet deras mammor och pappor. Därför varnade de allvarligt sina döttrar när de begav sig ut på kvällen: Keine Visimatanten!

Så småningom tog krigen slut, de franska soldaterna reste hem, men uttrycket levde kvar som en allmän förmaning att inte låta sig lockas till lättsinniga förbindelser. Från Tyskland vandrade det sen via Baltikum, Ryssland och Sveaborg till det martenska hemmet i Helsingfors: Inga visimatanter! Så kan det gå.             

Kuva: Karl Vilhjálmsson

Bengt Ahlfors
Skribenten är regissör och författare.