Lånat och ärvt i svenskan
2/2014

Nina Martola, Leila Mattfolk, Caroline Sandström

Lånat och ärvt i svenskan

I första delen av artikelserien Språkkontakt (Språkbruk 1/2014) beskrevs hur och varför språkkontakt uppstår och vad den kan innebära för ett språk. I denna del presenteras lånord i svenskan. I de följande delarna kommer bland annat svenska lån i finskan och lån i de svenska dialekterna i Finland att diskuteras.

I artikeln När språk möts i Språkbruk 1/2014 konstaterade vi att språkkontakt uppstår i situationer där språkbrukare med olika modersmål möts. Hur, i vilken grad och i vilken riktning påverkan sker beror bland annat på språkbrukarnas förhållande till varandra och på språkens prestige och inbördes dominansförhållande.

I denna artikel fokuserar vi på svenska och granskar svenskans ordförråd utifrån ordens ursprung. Inledningsvis presenterar vi en del termer och ger en inblick i hur språkforskare metodiskt gått till väga för att bedöma ordens härkomst eller etymologi. I ett historiskt perspektiv diskuterar vi dels arvord, dvs. ord som ärvts ned från fornsvensk tid, dels lånord som under olika epoker kommit in i svenskan. Vi gör en kronologisk resa genom det svenska ordförrådet och ser vilka kontakter som lämnat avtryck. De lexikala lånen, lånorden, som brukar vara det första tecknet på språkkontakt kommer att stå i förgrunden.

Även om lånord är de synligaste tecknen på språkkontakt bör vi hålla i minnet att också strukturer – t.ex. hur vi bildar ord och bygger upp meningar – kan tas in i ett språk ur ett annat, ofta enligt modeller som bygger på språkbrukarnas uppfattning av det andra språket.

Arv och lån

Det har sagts att ordförrådet är en spegel av samhället och vi kan också notera att nya ord tenderar att komma in i språket tillsammans med nya fenomen och samhällsförändringar. Bland de lexikala lånen är innehållsord den typ av ord som lättast lånas in i ett språk. Innehållsorden är ord som i sig bär på en betydelse. Till exempel substantiv, adjektiv och de flesta verben hör dit. En del av innehållsorden (ord som bror, hand, äta) är dock nedärvda, liksom de låga räkneorden och strukturorden, dvs. ord som förbinder innehållsord med varandra (t.ex. och, bör, att).

Man brukar dela in ett språks ordförråd i arvord, lånord och nybildade ord. Arvorden utgör som nämnts det äldsta skiktet av ord inom ett språk, medan lånorden kommit in i språket från andra språk. Lånorden har olika funktion; de kan till exempel fylla luckor i språket som uppstått i takt med att samhället förändrats, markera identitet och visa grupptillhörighet eller variera och krydda språkbruket. De nybildade orden, till exempel nya sammansättningar eller avledningar, skapas med hjälp av de byggstenar i språket som står till förfogande. Också onomatopoetiska, dvs. ljudhärmande ord kan vara nybildningar.

Termer för lånord

Främmande ord är den äldsta termen för ord som lånats in i svenska. Den har förekommit i puristiska diskussioner om svenska språket sedan 1580-talet. Ordet lånord finns belagt sedan 1870. Det vanliga är att lånorden anpassas på något sätt till det språk de lånas in i, endera till uttalet eller till stavningen eller till båda.

Lånas ett ord in som sådant, dvs. utan anpassning, talar vi om citatord, en term som använts sedan 1930-talet. Ett exempel på citatord är playboy. En möjlighet att låna från ett språk till ett annat ger också översättningslånen, dvs. sammansatta ord som skapas genom att delarna i ordet översätts, t.ex. skyskrapa (eng. skyscraper). Själva ordet översättningslån är belagt i svenskan sedan 1890-talet.

Den mest moderna termen som under de senaste tjugo åren använts i forskningsprojekt om lån i språken i Norden är importord. Det är en paraplyterm som omfattar alla slags lån, såväl lånord och grammatiska lån, som översättningslån och andra typer av lån. Främmande ord, lånord och importord kan inte ses som varandras synonymer, utan de innefattar olika dimensioner av låneprocessen och har uppstått under olika tidsperioder. Sedan början av 1900-talet har termen arvord förekommit som motsats till de föregående. Att särskilja arvord från inlånade ord är inte alla gånger möjligt eftersom ordens uppkomst och vägar mellan olika språk genom långa tidsperioder inte går att fastställa helt säkert. I en del fall kan forskare komma fram till olika tolkningar och i andra fall får vi räkna med sammansatta förklaringsmodeller.

Jämförande germansk språkvetenskap

För att behandla ordens ursprung och historiska utveckling i germanska språk som svenska, tyska och engelska, tillämpas metoder hämtade ur den jämförande germanska och indoeuropeiska språkvetenskapen. Den jämförande språkvetenskapen fick sin början i och med att man upptäckte regelbundna motsvarigheter i olika språk och kom fram till att det fanns mönster i ljudutvecklingar och andra språkliga förändringar.

Utgångspunkten blev att det funnits gemensamma indoeuropeiska och germanska urspråk. Eftersom det saknas skriftligt källmaterial skapar man rekonstruerade ordformer för de tidigaste perioderna. Vid rekonstruktionen utgår man från belagda ordformer från olika utvecklingsstadier i språken. De rekonstruerade formerna brukar markeras med en asterisk (*).

Exempel på en ljudmotsvarighet är att ett indoeuropeiskt p motsvaras av f i germanska språk (som i det svenska ordet fader). I romanska språk kvarstår p, t.ex. latinska pater. En germansk infinitivform *beitan- antas vara urform till t.ex. det svenska verbet bita och tyska beißen. I svenska har diftongen ei utvecklats till långt i och -n har försvunnit i infinitivändelsen, i modern tyska finns diftongen kvar medan t blivit långt s.

De nordiska språken svenska, danska och norska hör till den nordgermanska grenen av germanska språk. Det äldsta kända stadiet av nordgermanska är urnordiska, som finns bevarat i de allra äldsta runinskrifterna i Danmark, Sverige och Norge (ca år 200 till 500 e.Kr.).

Från omkring år 800 kan en skillnad mellan en östnordisk och en västnordisk gren iakttas i bevarade runinskrifter. Till den östnordiska grenen brukar man räkna svenska och danska – och till den västnordiska grenen norska, isländska och färöiska. Den äldsta bevarade litteraturen på nordiska språk skriven med det latinska alfabetet härstammar från 1100-talet.

Arvord i ett nordiskt perspektiv

Till arvorden i svenska räknas ord som sedan länge funnits i språket, oberoende om de till sin räckvidd kan spåras till urnordiska, germanska eller om de rentav har ett gemensamt indoeuropeiskt ursprung. Exempel är släktskapsord som moder, ord för kroppsdelar som fot och huvud och t.ex. måne, äta. Bilden nedan illustrerar hur utvecklingen av nedärvda ord kan ha sett ut med hjälp av substantivet jord.

SB_214_kontakt-1.jpg

Ordet jords historia. Utvecklingen från den (rekonstruerade) urnordiska formen har gått via så kallad u-brytning, där u-ljudet i slutet av ordet påverkat e:et i början så att det diftongerats. Slut-u:et har så småningom försvunnit och det frikativa ljudet þ (ungefär det ljud som betecknas med th i engelska thing) har glidit över i en motsvarande tonande klusil (d).

Då det gäller ord som kommit in i svenskan från nordiska grannspråk kan det vara svårt att dra en tydlig gräns mellan arv och lån. Det har framhållits att det finns få lånord från grannspråken i svenska, men vi har några typiska exempel, som kortspelstermerna hjärter och klöver, som är inlånade från danska under 1600–1700-talen. Bland 1800–1900-talslånen har vi besvikelse, eftermäle, genombrott ’omvälvning i tänkesätt’ och kortformen bil från danskan samt rabalder och slalom från norskan. Finska lån i svenskan är bland annat måttsordet kappe, kola av ’dö’, pjäxa, pojke och sisu.

I finlandssvenska finns fler finska lån och vi återkommer i senare artiklar i denna serie till den finländska språkkontakten och behandlar då såväl svenska lån i finskan som finska lån i svenskan i Finland, i synnerhet i de svenska dialekterna.

Fördelning mellan arv och lån

Den svenska språkforskaren Martin Gellerstam studerade i början av 1970-talet fördelningen mellan arvord och lånord i svenskan. Studien bygger på Nusvensk frekvensordbok och undersökningen inriktades på de 6 000 frekventaste orden i svenskans ordförråd vid slutet av 1960-talet. Dessa ord delades sedan in i grupper om tusen ord enligt fallande frekvens. Klassificeringen i arvord och lånord byggde på Wesséns etymologiska ordbok Våra ord från 1960. Resultaten visade att arvorden bland de tusen vanligaste orden utgjorde drygt 60 procent. En stor del är formord. Ser man bara på de hundra vanligaste orden är arvorden 93 och de övriga 7 (låg)tyska lån. Dessa 100 ord utgör omkring 45 procent av alla ord i de flesta svenska texter. I de följande grupperna om tusen ord dominerar innehållsorden (substantiv, adjektiv och verb) och andelen lånord ökar. Förutom tyska lån kommer också klassiska lån från grekiska och latin in. Vi kan notera att lånen inte alltid kommit in i svenskan direkt från ursprungsspråket utan via förmedlande språk; typiskt är att många grekiska, latinska och franska ord kommit in i svenskan via tyskan. Siffrorna för andelen lån från olika språk ser lite olika ut beroende på om man räknar enligt ursprungsspråk eller enligt förmedlande språk. Figuren på nästa sida visar den etymologiska fördelningen av ordförrådet enligt förmedlande språk, dvs. enligt det språk som svenskan lånat in ordet från.

Ser man i stället till ordens utgångsspråk ökar andelen latinska ord på bekostnad av tyska och franska. Som exempel kan nämnas ordet fönster som räknas som ett lågtyskt lån (vinster) om man går enligt långivande språk men som latinskt lån (fenestra) om räknar med utgångsspråk.

 

SB_214_kontakt-2.jpg

Etymologisk fördelning av det svenska ordförrådet utifrån Gellerstams undersökning. Andelarna har beräknats enligt det språk som ordet lånats in i svenskan från, vilket alltså inte alltid är detsamma som ursprungsspråket. Till kategorin ”annat” hör namn, siffror och vissa förkortningar, dvs. element i språket som man inte hittar i en ordbok.

 

Lånord och samhällsförändring

Vi inledde med att konstatera att de skikt av lånord som kommit in i ordförrådet visar hur samhället förändrats. I svenskan berättar den talrika gruppen inlånade betydelseord mycket om kontakt med andra språk och kulturer. Orden vittnar om nordborna som importörer av kultur, inte exportörer. Som exempel kan nämnas munkar som kom till Sverige med kristendom och latin och lånord med grekiskt eller latinskt ursprung som advent, biskop, djävul, kyrka, läsa och präst och översättningslån som barmhärtighet, samvete, tålamod. Gamla nedärvda ord kunde få nya eller utvidgade betydelser, t.ex. broder och midsommar.

Andra exempel är Hansan som införde nya råvaror och lågtyska lånord som arbete, kanna, tröja, snickare, fönster och skåp, soldaterna som under krig i Europa förde med sig krigsbyten och språkliga nyheter som gevär, granat, rekryt, gardin, porslin och smink och populärkulturen som via musiken, filmerna och tv:n förde med sig både en ny livsstil och nya engelska lånord som jazz, rap, jeans, action och image. Dagens så gott som gränslösa kommunikationssamhälle sprider snabbt ord och uttryck från ett språk till ett annat, i takt med att nya fenomen uppstår och nya tekniska lösningar skapas.

Inlåningsvågor

Som nämnt beror den riktning språkpåverkan har ofta på språkens prestige sinsemellan. Trenderna ändras och uppfattningen om vilket språk som är högstatusspråk skiftar från en tid till en annan, vilket syns i en historisk tillbakablick på lånorden i svenska. Det ordförråd som vi i dag uppfattar som ”det svenska” innehåller en relativt stor andel lån från olika tider och olika språk (i första hand tyska, latin, grekiska, franska och engelska). Klassiska lån är krona, musik, skola, som förmedlats via tyska och franska, medan klassiska lärda ord som anonym, atmosfär, episod eller polemik är direktlånade. De grekiska och latinska lånorden är de ord som i etymologisk forskning traditionellt brukat kallas främmande ord. Andelen lån som härstammar från latin och grekiska varierade i Gellerstams undersökning från högst 20 procent till minst 9 procent beroende på hur man bedömer de förmedlande språkens roll.

Påfallande är att tyskan över tid utgör det mest centrala språket för såväl direkta lån som förmedlare av lån i svenska. Franskan hade under vissa perioder starkt inflytande och i modern tid verkar engelska vara den viktigaste förmedlaren av nya lån i svenskan, men över tid har engelskan haft avsevärt mindre betydelse för det svenska ordförrådet än tyskan.

Den mest djupgående inverkan på svenskans ordförråd kom från lågtyskan under Hansatiden. Tyska köpmän bosatte sig i många nordiska städer, och förde in en stadskultur som dittills hade saknats. De lågtyska lånen är därför framför allt knutna till stadsliv och politik. Bland exemplen kan nämnas stad, borgmästare, fogde, herre och fru samt yrkesbeteckningarna köpman, plåtslagare, skomakare etc., ord inom handel som betala, byta, handelsvara, räkenskap, mynt, ränta, vikt, källare, trappa, kista. Gellerstams undersökning visade att andelen tyska lån i svenska utgör 24–30 procent beroende på hur siffran beräknas.

Under 1600-talet fick franska lån som ateljé, byrå, staty och medaljong fäste i svenskan. Under 1700-talet fortsatte franskans inflytande på svenskan. Fransk kultur och litteratur beundrades och inom de högre samhällsklasserna användes franska i både skrift och tal. Franska lånord i svenska från den tiden är t.ex. möbel, maskerad, divan, soffa, frisyr, men också kongress, officiell, jargong och journalist. De franska lånen utgör, beroende på hur man bedömer deras väg in i svenskan, 1–6 procent av det svenska ordförrådet. Många franska lån har förmedlats via tyskan, men franskan har i sin tur förmedlat klassiska lån. Också en del äldre engelska lån, som klubb och session, har kommit in i svenskan via franskan.

Engelska lån

I Gellerstams undersökning utgör de engelska lånorden under en procent av det svenska ordförrådet. De engelska lånen studerades också i det samnordiska forskningsprojektet Moderna importord i språken i Norden. Inom projektet räknades andelen importord i sex olika nummer av svenska dagstidningar, tre sverigesvenska och tre finlandssvenska från år 1975 och från år 2000. Med importord avsågs ord som lånats in i språken efter år 1945. År 1975 bestod texten (exklusive annonser) i sverigesvenska dagstidningar av 0,33 procent importord (0,32 i finlandssvenska tidningar). År 2000 hade andelen stigit till 0,7 procent (0,68 i finlandssvenska texter). Omkring 90 procent av dessa var engelska.

De siffror som studien visar är visserligen låga jämfört t.ex. med den andel tyska lånord som svenskan innehåller, men beaktar man att andelen har fördubblats på 25 år och att ett långivarspråk ensamt står för 90 procent av lånen så kan man konstatera att de s.k. anglicismerna just nu påverkar svenskan i en rätt stor omfattning. I annonstext var andelen importord år 2000 dessutom mer än tre gånger så hög som i redaktionell text. Exempel på frekventa ord var mail, bingo, fax, hamburgare, kreativ, kassett, mobil, policy och pop.

Mängden lån behöver inte stå i ett direkt 1:1-förhållande till mängden kontakt mellan språkbrukare som talar olika språk. Inom vissa språk kan språkbrukare ha en större tendens att låna ord än språkbrukare inom andra språk. Också språksystemet i sig kan påverka detta: ett språk med liknande struktur som källspråket har mindre motstånd till att låna in språkstrukturer, medan språk med en annan uppbyggnad är tvunget att anpassa importorden mer. Avsaknad av inlånade ord och strukturer i ett språk ska alltså inte nödvändigtvis tas som ett bevis på avsaknad av kontakt med andra språk. De språk i Norden som till strukturen avviker mest från engelskan, dvs. isländskan, färöiskan och finskan, har tagit in mindre importord än svenskan, norskan och danskan.

Resultatet bekräftas i den studie som undersökt i vilken mån importord ersätts med inhemska ord (ersättningsord). Lånordens öde påverkas ofta av utomspråkliga faktorer och vart enkelt språksamfund har sina egna traditioner och sin egen praxis för anpassning av lånord.

------

Artikelskribenterna arbetar alla på Institutet för de inhemska språken.

Nina Martola
Leila Mattfolk
Caroline Sandström