Temat för detta nummer av Språkbruk är de finlandssvenska dialekterna. Och är handlar inte om någon nekrolog – trots många mer eller mindre dystra profetior under de senaste århundradena lever våra dialekter fortfarande kvar, även om de som alla andra språkformer fortsätter att förändras och främst i södra Finland delvis utjämnas i riktning mot riksspråket (eller ”högspråket” som det fortfarande ofta kallas).

Artikelförfattarna Ann-Marie Ivars, Maj Reinhammar och Matti Vilppula hörde till huvud­talarna på ett seminarium om dialekter och ortnamn som arrangerades på Forskningscentralen i våras i samarbete med svenska institutionen vid Åbo Akademi. Seminariet hölls för att fira den finlandssvenska dialektordbokens huvudredaktör, dialekt- och namnforskaren Peter Slotte, som fyllde 60 år. 

Maj Reinhammars artikel Likt och olikt. Svenska dialekter på ömse sidor av havet och Ann-Marie Ivars Ska vi forska i de svenska dialekterna i Finland? är något omarbetade versioner av föredrag som hölls på seminariet. Däremot har Matti Vilppula, som talade om svenska lånord i de finska dialekterna, valt att vända på steken och koncentrera sig på ordet kiva som har sitt ursprung i finsk dialekt men sedan har spritt sig som en löpeld i både finskan och finlandssvenskan.

Flera av de finlandssvenska dialekterna hör till de mest ålderdomliga av svenskans dialekter, och många av dialektdragen är sådana som vi annars bara känner till från språkhistorien. Men som Maj Reinhammar visar återfinns många av de finlands­svenska dialektala dragen också i de sverige­svenska dialekterna, samtidigt som dessa uppvisar intressanta olikheter. Artikeln ger en fascinerande bild av resultatet av språkkontakt och språklig påverkan genom århundradena.

Ann-Marie Ivars svarar inte oväntat ja på frågan om vi ska fortsätta forska i dialekterna. Samtidigt konstaterar hon att forskningens mål och medel har förändrats så att dialektologin allt mer närmar sig sociolingvistiken. Lätt förenklat kan man kanske säga att dialektforskaren av i dag inte är ute efter att beskriva den traditionella och genuina dialekten, utan är mer intresserad av att studera hur dialekten förändras i ett föränderligt samhälle med större rörlighet. Ett par bra exempel på detta är den forskning som bedrivs av Barbro Wiik i de österbottniska dialekternas morfologi och fonologi och av Caroline Sandström i dialektutjämningen i Nyland, med utgångspunkt i genussystemets förändring.

Det finns fortfarande folk som tror att språkvårdarna liksom en del av gamla tiders skollärare vill utrota dialekterna. Det är naturligtvis så fel det kan vara. Dialekterna är en språklig rikedom, en del av vårt kulturella arv. De utgör inte något ”hot” mot riksspråket, utan tvärtom ett värdefullt komplement till det. Den som är tvåspråkig inom sitt eget språk och behärskar både sin dialekt och riksspråket är lyckligt lottad. Det är ett ofta omvittnat faktum att de dialekttalande vanligen har en starkare språkkänsla också i fråga om riksspråket än de finlandssvenskar som har vuxit upp i urban miljö, t.ex. i Helsingforsregionen.

En annan sak är sedan att dialekt och riksspråk har olika funktioner och olika domäner. Vi väljer vilken språkvariant vi talar beroende på bl.a. plats, situation, samtalspartner, ämne och syfte. Att konstatera detta är inte ett utslag av dialektfientlighet.

Maj Reinhammar avslutar sin artikel med upp­maningen ”Låt oss därför slå vakt om mångfalden i talspråket!”  Det håller jag med om till den grad att jag valt det som rubrik för min ledare.