Ledare
1/2014

Charlotta af Hällström-Reijonen

Ledare

Med jämna mellanrum anklagas finlandssvensk språkvård för att arbeta mot dialekter och naturligt talspråk.  Språkvårdens inställning till finlandismer diskuteras också ibland.

Att finlandismer av tradition har motarbetats av finlandssvensk språkvård stämmer, men bilden av den stränga språkvårdaren som med rödpenna markerar alla finlandismer som språkfel stämmer inte överens med dagens verklighet. Dels finns det olika typer av finlandismer, dels finns det olika genrer som medger eller kräver olika slag av språkanvändning. Att säga att alla finlandismer är förbjudna i alla sammanhang är att förenkla in absurdum; en sådan inställning finns inte hos professionella språkvårdare. Alla finlandismer ska inte dras över samma kam.

I fråga om dialekter är språkvårdare, i likhet med de flesta andra språkvetare, positiva. Dialekterna står för språklig variation och sådant förstår språkvetare att uppskatta. Att cirka hälften av alla finlandssvenskar har en dialekt som modersmål, och att den är en viktig del av deras språkliga identitet, är de finlandssvenska språkvårdarna fullt medvetna om. Dialekterna är i högsta grad respekterade, och de utgör inget som helst hot mot svenskan i Finland. Dialekterna, och talspråket över lag, utgör språkets bas. Det är på talspråket som skriftspråket bygger.

I skolorna ansåg man förr (ungefär fram till 1970-talet) att dialekterna måste arbetas bort för att ge plats för ett standardspråk, eller ”högspråk” som man sade då. Synen på dialekter i skolan är en annan i dag. Själv talar jag tyvärr ingen dialekt, men det finns naturligtvis språkvårdare som gör det. Det är inget konstigt med det.

Språkvården gör för det första skillnad mellan tal och skrift å ena sidan och för det andra mellan olika genrer. Det finns situationer där standardspråket passar bäst och där dialekterna fungerar mindre bra. Tydligast framgår det i skriftspråket. Standardspråk används i lagspråk, offentliga handlingar och i texter som riktar sig till många. Standardspråket har ju alla mött i skolan och det förstås överallt. Men det finns situationer där dialekt är att föredra framför standardspråk. Detta gäller t.ex. om sammanhanget är lokalt betonat eller om det är viktigt att skapa närhet mellan talaren och dem som lyssnar. Dessutom finns det situationer där alla får tala det språk som faller sig naturligast för dem själva. Sådana språkmöten uppskattar jag, som gärna hör dialekt även om jag inte själv kan tala det.

Det är ingen nyhet, men verkar behöva upprepas med jämna mellanrum: Språkvården har inget behov av att påverka folks personliga språkvanor, och vi sysslar i första hand med det offentliga språket. Och för det mesta handlar det om skrivet språk; bara i fråga om radio och tv gäller det talat språk och uttalsfrågor. Det offentliga språket når många läsare (och i radio och tv också lyssnare) och det gemensamma språket för dem alla är standardspråket, inte en dialekt, ett gruppspråk eller slang som talas på en viss ort eller av en viss krets av människor. Vill man nå många utanför den egna kretsen gör man klokt i att uttrycka sig så att mottagarna förstår budskapet. Då är ett korrekt standardspråk ett bra redskap. Att erkänna detta enkla faktum är inte detsamma som att säga att dialekter är sämre än standardspråk.

Charlotta af Hällström-Reijonen
chedredaktör för Språkbruk

Charlotta af Hällström-Reijonen

I denna tidskrift: 1/2014