Ledare
3/2013

Charlotta af Hällström-Reijonen

Ledare

Är grammatikforskning något som bara språkvetare har nytta av? Det tror antagligen många, men det stämmer inte. I den färska avhandlingen Species och artikelbruk i finskspråkiga grundskolelevers inlärarsvenska ärden samhälleliga relevansen inte svår att hitta. Avhandlingen är en longitudinell undersökning av hur finskspråkiga högstadieelever lär sig behärska species och artikelbruk i svenskan. Undersökningen visar att man först lär sig sådana substantivfraser som varken innehåller ändelser eller artiklar (t.ex. hundar, min hund), sedan fraser med en ändelse (hunden) och sedan fraser med obestämd artikel (en hund). Svårast för eleverna är fraser med bestämd form pluralis (hundarna) och bestämda former som föregås av ett adjektivattribut (den stora hunden). Läs mer >>

Läromedlen i svenska följer inte denna inlärningsgång, vilket försvårar inlärningen. Alla vet att det är svårt att vara motiverad att läsa ett språk om man inte kan använda det i praktiken tillräckligt snabbt. Nu vet vi alltså att den negativa inställningen till svenskundervisningen i de finska skolorna till en del har grammatiska och didaktiska orsaker. Detta är viktigt att veta.

Tidigare forskning (projektet Svenska i toppen vid Helsingfors universitet) har för sin del visat att följande faktorer är viktiga för att svenskundervisningen ska ge resultat: inspirerande lärare och en god relation mellan lärare och elever, autentiska språkupplevelser utanför klassrummen och genuin svensk kultur, inte bara förmedlad av läroboken. Läraren borde också tala svenska på lektionerna, och inte byta till finska för att eleverna ska förstå bättre.

Men kapitelordningen i svenskböckerna och andra pedagogiska faktorer är inte de enda orsakerna till att svenskundervisningen kämpar i motvind. Beroende på bakgrund kan man se olika orsaker till dagens språksituation i Finland och inställningen till svenskundervisningen.

En del av de negativa attityderna kan sökas i historien: 1800- och 1900-talets fennomani, fennomansk historieundervisning, och bristande kunskaper om tiden före 1809. Även den frekventa användningen av ordet ”pakkoruotsi” (”tvångssvenska”) också i värdeneutrala sammanhang, påverkar oss. Politisk populism, intolerans och oförståelse för minoriteters behov inverkar säkert också. Troligen har också en försvagad nordisk identitet i Finland betydelse. Det finns t.o.m. de som säger att ishockeymotgångar mot Sverige påverkar inställningen till svenskan och svenskundervisningen.

Och som en motvikt till antipatierna mot svenskan finns en vurm för det ryska, och tron att man måste välja antingen svenska eller ryska, i stället för att lära sig både svenska och ryska.

Alla dessa förklaringar har säkert relevans, åtminstone till en viss del. Låt oss därför inte stirra oss blinda på bara en orsak. Men av alla dessa orsaker hör skolböckernas kapitelföljd till de lättaste att åtgärda.


Charlotta af Hällström-Reijonen är chefredaktör för Språkbruk

Charlotta af Hällström-Reijonen