Lilla åländska ordboken
1/2014

Nina Martola

Lilla åländska ordboken

Ralf Svenblad: Lilla åländska ordboken. PQR-kultur 2013. 143 sidor.

I fjol kom det ut en liten ordbok över ord som förekommer i åländskt språkbruk, Lilla åländska ordboken. Författare är Ralf Svenblad. Boken är på 143 sidor så vad omfånget beträffar gör den skäl för sitt namn. Antalet uppslagsord anges inte men enligt min beräkning ska det röra sig kring 650. Författaren har själv gjort omslag och illustrationer. Boken har röd rygg och pärmar i en gråbeige marmorering. Den påminner om en handbunden bok, vilket säkert varit avsikten, och resultatet är lyckat.

Layouten är klar och luftig. Illustrationerna är lite serieteckningsaktiga. De upptar hela sidor och illustrerar något av uppslagsorden på samma uppslag. De är dock inte särskilt klargörande, så förmodligen är de mer tänkta för att lätta upp. I slutet av boken finns tre sidor med litteraturtips, där både centrala verk om dialekter, viktigare ordböcker och olika webbkällor finns listade.

Ordboksartiklarna är konsekvent uppbyggda. Uppslagsorden är markerade i fetstil och varje uppslagsord har en egen artikel.  Strävan har varit ljudnära uppslagsformer (t.ex. brudd för ’brodd’, dock så att gängse svenska ljud- och skriftmotsvarigheter följts (gäla för ’gärda, bygga gärdsgård’, inte jäla). Uttal anges inom hakparenteser, t.ex. [jä:La] för gäla, där kolon anger lång vokal och stort L uttal med tjockt l.

Det finns rätt sparsamt med uttalsangivelser. De som finns är lättolkade, och i läsanvisningarna är de få specialtecknen förklarade. Eftersom alla ord på gä- och gö- utom gäddspila har uttalsangivelse (gissningsvis av andra skäl än j-uttal) kan man faktiskt börja undra om gädd- eventuellt ska uttalas med g-ljud. Så är dock inte fallet. Normalt står eventuell uttalsangivelse direkt efter uppslagordet (artikeln pallervant är ett undantag).

SB114_Alandska_1.jpg

Det anges genomgående vilken stilkategori uppslagsordet hör till: dialekt, vardagligt skriftspråk eller vardagligt talspråk. För ord som kan anses vara ”standardfinlandssvenska” eller ”allfinlandssvenska” finns därtill angivelsen finl.

Efter bruklighetsmarkör följer betydelseangivelse. Om betydelserna är fler är de numrerade och sedan följer språkexempel med samma numrering. Exemplen är genomgående autentiska och följs av noggrann källangivelse (se exemplet pallervant).

Ordboken riktar sig både till ålänningar och till inflyttade och urvalet av uppslagsord bygger på genomgång av olika åländska källor (lokalpress, skönlitteratur, bloggar). Moderna källor har alltså beaktats i hög grad. Om urvalet sägs det i förordet att det är mer frekvent förekommande ord som beretts plats men att ord ”som i någon mening är regionalt åländska men så pass vanliga att de tas upp i allmänna ordböcker” i regel inte tagits med. Lilla åländska ordboken kan alltså definieras som ett så kallat idiotikon, dvs. en ordbok som tar upp enbart specifikt dialektala ord och inte ord som är gemensamma för dialekt och allmänspråk.

En jämförelse med två finländska ordböcker, Finlandssvensk ordbok och Ordbok över Finlands svenska folkmål visar däremot att åländskan delar större delen av sina ord med andra finlandssvenska varieteter. Av ett stickprov på 71 uppslagsord (tolv ordbokssidor jämnt fördelade över ordboken) återfanns sjutton eller ungefär en fjärdedel också i Finlandssvensk ordbok. Fyra av de sjutton gemensamma orden saknar etiketten finl i Lilla åländska ordboken, butka, häv, knocka samt tand i uttrycket med långa tänder. I Finlandssvensk ordbok motsvaras knocka ’hårknut’ av det kortstaviga knoka.

Eftersom Ordbok över Finlands svenska folkmål, i fortsättningen Dialektordboken, hittills kommit fram till uppslagsordet och är det 39 av de 71 uppslagsorden ur Lilla åländska ordboken jag kunnat kontrollera mot den. Trettio ord är gemensamma.

Sex av de gemensamma orden är enligt Dialektordboken specifika för Åland i den betydelse som anges i Lilla åländska ordboken, resten förekommer i samma betydelse på något eller några andra håll i Fastlandsfinland. Vilka sex de Ålandsspecifika orden är framgår av tabellen nedan. Det som kan noteras är att uppslagsformerna i Dialektordboken i de flesta fall skiljer sig utseendemässigt. I Dialektordboken används så kallad normaliserad form för uppslagsordet och inte ljudenlig.SB114_Alandska_2.jpg

Nio av de sammanlagt 39 kontrollerade orden fram till och återfinns inte i Dialektordboken (se tabellen nedan).

SB114_Alandska_3.jpg

Fibbel, som markerats som vardagligt talspråkligt, återgår på slang (fibeli i finsk slang), medan finnbete kan sägas vara allmänfinlandssvenskt med lite skämtsam stilvalör (det finns dock inte i Finlandssvensk ordbok och är inte särskilt frekvent). Ordet högsäng finns både i Finlandssvensk ordbok och i Dialektordboken i betydelsen ’våningssäng’, men däremot tycks hög- och lågsäng vara specifikt för Åland. I Dialektordboken finns höbotten med som uppslagsord men i betydelserna ’slåttermarks markyta’ och ’fast mark dit man släpade gräset att torka vid slåtter på sankmark’.

Överlag fungerar betydelseangivelserna i artiklarna väl men ett av undantagen är artikeln gräspigg. Av exemplen framgår det att det handlar om spirande gräs och i mina öron lät därför förklaringen gräsbrodd märklig. Jag förknippar brodd med säd, och den uppfattningen fick jag stöd för i Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien där definitionen är ’nyss uppkommen säd’. I lite äldre ordböcker finns dock gräsbrodd upptaget som beteckning på nyuppkommet gräs. Noteras kan i alla fall att de belägg jag hittade på ordet gräsbrodd i Språkbanken och på webben så gott som uteslutande handlade om broddar man fäster under hästskor för att hindra att hästen halkar när man tävlar på gräsunderlag.

För den som intresserar sig för åländska ord eller för dialekt i allmänhet kan Lilla åländska ordboken rekommenderas varmt. Artiklarna är lättillgängliga och överskådliga och boken är trevlig att sitta och bläddra i.

Nina Martola
Skribenten är lexikograf och föreståndare på Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken.

I denna tidskrift: 1/2014