Litteratur och språkvård på Hanaholmen
2/1998

Pia Westerberg

Litteratur och språkvård på Hanaholmen

Också i år var Hugo Bergroth-sällskapets språkvårdsdag en välbesökt tillställning. Närmare 180 personer hade samlats på Hanaholmen den 19 maj kring temat ”Skriva sin värld – den finlandssvenska prosans språkliga utmaningar”.

Förste talare var Peter A. Sjögren, lingvist, huvudredaktör för Nationalencyklopedin och medlem av Svenska språknämndens styrelse, som under rubriken ”Språket som verktyg och verklighet” presenterade en rikssvensks syn på några nyare finlandssvenska  författarskap. Han konstaterade att den nyare finlandssvenska prosan praktiskt taget är okänd i Sverige, med några lysande undantag som Bo Carpelan och Monika Fagerholm.

Enlig Sjögren är det inte av språklig utan främst av litteraturpolitiska och litteratursociologiska orsaker som det ges ut så litet finlandssvensk litteratur i Sverige. Peter A. Sjögren ville inte ändra på språket i de finlandssvenska böcker han tog upp, trots att vissa av dem innehåller en hel del finlandismer och fennicismer. Han tyckte att de finlandssvenska uttrycken fyller sin funktion och att det inte är på grund av finlandismerna som finlandssvensk prosa negligeras i Sverige.

Sjögren tog bl.a. upp Kjell Lindblad som en av de främsta svenska novellisterna i dag, och konstaterade att de finlandssvenska dragen praktiskt taget saknas hos honom. Han menade vidare att det finns författare som använder sig av det finlandssvenska mycket medvetet, men också sådana som uppenbarligen inte är medvetna om de finlandismer och fennicismer som de använder i sina texter. Lars Sund togs upp som ett exempel på en författare som växlar mellan de språkliga varianterna på ett medvetet och skickligt sätt.

Författaren Johan Bargum förde en dialog med sin sverigesvenska lektör Ingeborg Ferlund från Norstedts förlag. Ingeborg Fernlund berättade om sitt arbete som lektör. Lektören, menade Fernlund, får i dag även vara sättare och ombrytare. Hon berättade också om de olika reaktioner hon får på sina korrigeringar; ”De stilsäkra författarna är mycket tacksamma för korrigeringar, de osäkra tar åt sig”. Hon berättade också att det inte existerar några fasta språkliga principer på hennes förlag, utan att hon följer sitt eget öra.

Det var intressant för publiken att få höra vad Fernlund reagerat på i Bargums texter och vad hon velat ändå på (hon påpekade ändå att Bargum skriver så ”svenskt” så hon sällan har något att korrigera på grund av finlandssvenskan). Fernlund framhöll att hon bara kommer med påpekanden och kommentarer i marginalen; det är trots allt författaren som måste få sista ordet. Johan Bargum exemplifierade med att säga att han aldrig kan tänka sig att skriva att någon ”körde” i en examen, för han tänker inte så! ”Huda” ska det heta i den Bargumska prosan, men för att det ska förstås i Sverige kan han tänka sig att kompromissa med det neutrala ”bli underkänd”.

Anne-Marie Londen tog upp ”Kritikerröster om språket i finlandssvensk prosa” och gjorde några historiska nedslag i hur den finlandssvenska prosan tagits emot i Svenskfinland bland litteraturkritikerna, med koncentration på det språkliga (här tog Londen upp författare som exempelvis Runar Schildt, Anders Cleve, Mikael Lybeck och K.-A. Tavaststjerna).

Paneldiskussionen inleddes av kulturredaktör Ulf Örnkloo från Sveriges Radio, som talade varmt för att finlandssvenskarna ska behålla sina språkliga särdrag. I panelen deltog författarna Christina Andersson, Monika Fagerholm, Thomas Wulff samt Ulf Örnkloo och Bengt Ahlfors. Diskussionen var livlig och också publiken deltog med många intressanta synpunkter. Debatten koncentrerade sig främst kring frågan om hur mycket finlandismer, fennicismer och ren finska de finlandssvenska författarna kan och vill använda sig av i sina texter. Skönlitteraturen intar en särställning såtillvida att man inte kan tillämpa strikta språkvårdsnormer på den liksom på många andra genrer. Författaren måste få känna igen texten som sin egen, tyckte många. Monika Fagerholm såg en risk för att skönlitteraturen reduceras och uppfattas som ett medium bland andra medier. Men litteraturen är inte ett medium, framhöll Fagerholm, den är konst. Thomas Wulff bävade för den dagen en litteraturkritiker skriver att Wulff ”äntligen hittat sitt eget språk”. Wulff menade att han vill behärska och använda många olika ”språk”, inte bara ett.

Några egentliga svar eller lösningar kom diskussionen inte fram till, men som ordföranden Bengt Ahlfors sade var det ju inte heller det som var avsikten.

Språkvårdsdagen gav oss än en gång anledning att samlas kring vårt favoritämne, denn gång ur en liten annan vinkel. Diskussionens vågor gick visserligen tidvis höga, särskilt under paneldiskussionen, men det var uppenbart att den gemensamma nämnaren för alla deltagare var det genuina engagemanget för språket. Språkvårdsdagen, som genom åren haft vitt varierande teman (bland annat språket och massmedierna, myndigheternas språk, språket i skolan) fick oss än en gång att reflektera över språkets oanade möjligheter. Och det är inte lite.

Pia Westerberg