Många olika slags talspråk – slutseminarium för Spara det finlandssvenska talet
4/2008

Martina Huhtamäki

Många olika slags talspråk – slutseminarium för Spara det finlandssvenska talet

Ett stort insamlingsprojekt är slutfört. Tack vare projektet Spara det finlandssvenska talet finns nu största delen av de finlandssvenska varieterna från början av 2000-talet på band.

Den 21 november bjöd Svenska litteratursällskapet till seminarium med anledning av att insamlingen är klar. Deltagarna fick höra om resultaten av projektet, om dialektinspelning i Svenskfinland under sex decennier och om talspråksforskning i Danmark, Norge, Sverige och finska Finland. Föredragen hölls av Ann-Marie Ivars, Frans Gregersen (Danmark), Margareta Svahn (Sverige), Hanna Lappalainen och Marja-Leena Sorjonen, Fred Karlsson, Camilla Wide och Helge Sandøy (Norge).

Svenska litteratursäll­­­skap­et i Finland (SLS) har samlat in finlandssvenska dialekter sedan 1800-talet. Spara det finlandssvenska talet (härefter Spara talet) är det hittills största projektet. Det inleddes 2005 och kring 1 000 person­er i städer och på landsbygden har intervjuats.

Under projektet har i stort sett alla finlandssvenska varieteter spelats in, såväl sockenmål och stadsspråk som språket på språköar. En skillnad jämfört med tidigare talspråksinsamlingar är att också huvudstadsregionen och högutbildade personer är representerade. Både kvinnors och mäns tal har spelats in. Två tredjedelar av informanterna utgörs av yngre talare, 1832 år, medan en tredjedel är äldre än 55 år. Man ville dokumentera hur unga finlandssvenskar talar i början av 2000-talet, men också fylla den lucka som uppstått vid tidigare insamlingar.

Största delen av materialet har samlats in genom intervjuer i hemmiljö. Dessutom har man bandat gruppsamtal där studenter från olika orter deltagit och spelat in allmänna föreläsningar på SLS. Syftet har varit att spegla språkbruket i olika situationer. Inspelningarna har gjorts av ett stort antal assistenter som kommer från samma trakt som de intervjuade. Ann-Marie Ivars har tagit initiativ till och lett projektet och Lisa Södergård har varit projektkoordinator. Ann-Marie Ivars och Lisa Södergård karaktäriserade Spara talet-insamlingen som bred och omfattande men grund.

Projektet har en fin webbplats där man kan lyssna på talprov från olika orter, pröva hur väl man känner till finlandssvenskt talspråk och läsa om själva projektet. Med talproven finns grova tran­skriptioner och en standardspråklig översättning av språkprovet. En databas avsedd för forskare är under arbete. Camilla Wide berättade hur hon dragit nytta av en pilotversion av databasen i sin egen forskning i dialektsyntax. Tack vare inspelningarna och transkriptionerna är det möjligt att gå igenom stora mängder material och undersöka ett språkdrag i sitt sammanhang. Fred Karlsson poäng­terade i fråga om transkriptioner att det är viktigt hur man återger talet, att man använder en transkription som är lämpligt noggrann och konsekvent följer den. Det är nämligen på transkriptioner som de flesta analyser av inspelat språkmaterial bygger.

Lucka i dialektinspelningarna

Fred Karlsson konstaterade i sitt föredrag att dialektologi vid sidan av namnforskning har varit det viktigaste forskningsområdet inom nordistiken i Finland, och han räknade upp viktiga dialektforskare från Axel Olof Freudental till Jan-Ola Östman. Ann-Marie Ivars gav i sitt föredrag en översikt över dialektinspelningar från 1950-talet till 2000-talet. På 1950-talet skedde en stor förändring i dialektforskningen när man tog i bruk bandspelare för att dokumentera dialekt. Under 1960- och 1970-talen gjordes många inspelningar, men under 1980-talet avstannade verksamheten. I slutet av 1900-talet ägnade man sig åt enskilda projekt, men gjorde ingen heltäckande dokumentation av dialekter. Därför finns det en lucka i inspelningarna från slutet av 1990-talet.

Ann-Marie Ivars presenterade olika förklaringar till att det gjorts så få inspelningar på 1980- och 1990-talen. Det ansågs vid den här tiden att dokumentationen var slutförd, och några årtionden före hade det skett ett skifte från dialektologi till socio­lingvistik. Inom språkforskningen såg man ner på dialektforskningen och talade hånfullt om att den bara undersökte s.k. NORMs, nonmobile older rural males. Ann-Marie Ivars ansåg att detta inte gäller den finlandssvenska dialektforskningen, som också behandlat språket hos kvinnor, i städer och bland unga. Visserligen dominerar bondebefolkningen, men många olika yrken är representerade bland informanterna.

I början av 2000-talet gick Ann-Marie Ivars igenom dialektinspelningarna på SLS bandarkiv. När hon upptäckte den lucka som fanns i slutet av 1900-talet fick hon idén till projektet Spara talet. Med projektet ville Svenska litteratursällskapet göra en bred kartläggning av svenskan i Finland, och dokumentera många av de sätt som finlandssvenskarna talar på i början av 2000-talet.

Nordisk dialektforskning

Margareta Svahn från Institutet för språk och folkminnen i Uppsala berättade om ett projekt där dialektutjämning i Göteborgsområdet undersöks. Om talspråket i äldre tid rörde sig mellan traditionell dialekt i änden av en linje och neutralt standardspråk i den andra, har de yttersta ändarna i dag fallit bort, så att de flesta människors tal placerar sig någonstans mellan utjämnad dialekt och regionalt standardspråk. Dessutom verkar alla i högre grad än förr växla mellan olika grader av dialektalt språk, beroende på sammanhang. Som en följd av detta har språkvetare i dag svårt att tala om dialekt eller standardspråk.

Hanna Lappalainen och Marja-Leena Sorjonen från Forskningscentralen för de inhemska språken berättade om ett långvarigt projekt för att följa upp finska dialekter. Man har spelat in intervjuer på tio orter i två omgångar, kompletterat med videobandningar av servicesamtal. Hanna Lappalainen och Marja-Leena Sorjonen tog bland annat upp det finska pronomenet minä (’jag’) som ett exempel på att dialektala drag både kan försvagas och förstärkas på olika orter. I Libelits har den dialektala formen mie vunnit över standardformen minä. I Artsjö däremot har den dialektala varianten miä på kort tid försvunnit till förmån för standardvarianten . Förklaringen kan i det första fallet vara en stärkt lokal identitet, i det andra fallet närheten till huvudstadsregionen. De senaste undersökningarna har visat hur stor den språkliga mångfalden på en ort kan vara. Detta har inte kommit fram så tydligt i tidigare undersökningar, eftersom man då valt informanter som är födda och bosatta på samma ort.

 Helge Sandøy från Universitetet i Bergen talade om Dokumentasjon av språkendring i Norge. Talspråksstudierna i Norge kom i gång sent, först under 1970-talet. Nu håller två stora projekt på att börja i Norge. Det ena leds av textlaboratoriet i Oslo och Språkbanken. Inom det andra undersöker man dialektändringsprocessen i Bergen genom att jämföra material från 19691983 med nytt material. Helge Sandøy påpekade att även om många förutspår att dialekterna ska dö ut, verkar de ändå leva vidare. Varje gång det har skett en samhällsförändring har man talat om dialekternas död. Först var det järnvägen, sedan massmedierna och urbani­seringen, och nu är det globaliseringen. Dialekter­na har inte försvunnit, men perioder av standardisering har varierat med perioder av avstandardisering. För dialekterna i Norge har det enligt Helge Sandøy varit fruktbart med två konkurrerande skriftspråk.

Det finlandssvenska talet?

Frans Gregersen från Danmarks Grundforskningsfonds Center for Sociolingvistiske Sprogforandringsstudier talade under rubriken Vad är egentligen danska? Han ställde sig frågande till projektets namn Spara det finlandssvenska talet, och undrade varifrån -et i talet kommer.

Språket uppvisar en stor variation; det varierar både mellan talare och hos samma talare. Danskar använder en mängd ord som inte är danska, t.ex. weekend, kaura (’havre’) och swimming pool. Frans Gregersen tog konjunktionen plus at (ungefär ’och dessutom’, i uppräkning) som exempel på ett drag som blivit vanligare i danskan, men som inte verkar ha något samband med ålder, kön och region. Om det bara är något som enskilda individer använder, kan man då säga att danskan fått en ny konjunktion?

Frans Gregersen frågade sig hur många person­er som måste använda ett visst drag för att man ska kunna säga att det är danska eller svenska. System­et danska är ett socialt fenomen, men det måste finnas någon sorts relation mellan det sociala och det individuella. Frans Gregersen presenterade tre förslag för hur variationen och systemet förhåller sig till varandra: För det första kan systemet vara bara det som alla gör språkligt. För det andra kan systemet vara summan av vad alla kan göra språkligt (potentialen) och för det tredje kan systemet vara det som alla kan avkoda när någon talar eller skriver. Vi förstår nämligen mycket mer än vi själva kan producera. Utifrån sitt resonemang ansåg Frans Gregersen att det skulle vara mer korrekt att tala om Spara många olika sorters finlandssvenska.  Är det inte det man har gjort inom projektet, sparat många olika slags finlandssvenska?

Lisa Södergård har varit  projektkoordinator för Spara talet.

Martina Huhtamäki