”Kan vi ha med en artikel i Språkbruk där skribenten diskuterar uttrycket shithole countries?”

I vårt textcentrerade samhälle är vi livrädda att säga eller skriva fel ord vid fel tillfälle. Det handlar inte enbart om så kallad politisk korrekthet utan också om att vi är uppriktigt rädda för vad som kan följa om vi använder ett ord som kan uppfattas kränkande av en grupp eller av en individ.

Rädslan att säga fel kan dock leda till att vi biter oss själva i svansen, dvs. vi vågar inte skriva eller säga någonting alls. Hur jag än skriver har jag rumpan bak. Det går alltid att tolka det jag skriver fel, ”som fan läser Bibeln”. Jag blir jag alltid lika överraskad och överrumplad när någon tolkar min text på ett sätt jag aldrig förväntat mig.

Av många orsaker blir e-postmeddelanden och sms lättare källor till missförstånd än längre texter eller muntlig kommunikation ansikte mot ansikte. För att inte tala om debatter i Facebookgrupper eller på Twitter där samtalet ofta urartar för att man inte känner varandra, och för att man talar förbi varandra så till den milda grad att det börjar osa bränt. Att räkna till 100 är en dygd i vårt hetsiga samhälle. Kanske det är bäst att inte säga något alls? ”Jag säger inget så har jag inget sagt.”

Ordens omsättning är snabbare än någonsin, och att ha full koll på vad som är lämpligt i sammanhanget är en omöjlighet. Som språkvårdare är det nödvändigt att veta vilka ord som lever och rör på sig, var terminologin är minerad och att vara på sin vakt. Men språkvårdarna kan och måste skriva om det minerade, beskriva och iaktta orden.

Jag blir förvånad när någon tycker hen är ett fånigt ord, ”samma ord som engelskans höna!”. Men jag förstår att alla inte badar i språkvetenskap alla dagar och att en del reagerar negativt. Jag talar om och skriver hen utan att reflektera över det, men respekterar att andra inte gör det.

Att öppna munnen eller ta till pennan innebär alltid en risk. Men den risken får vi ta.

***

Språkbruks förra förläggare Stellatum avvecklade sin verksamhet vid årsskiftet och det har länge varit oklart om Språkbruk kan utkomma på papper i fortsättningen. Till vår stora glädje har vi nu fått en ny förläggare, Nordinfo, och Språkbruk kan fortsätta komma ut som papperstidning, åtminstone tillsvidare. Men: För att vi ska kunna göra det behöver vi prenumeranter också i fortsättningen. Prenumerera gärna själv på Språkbruk eller prenumerera åt en språkintresserad vän.

Själv har jag alltid föredragit att läsa tidskrifter på papper framför att läsa dem digitalt. Känslan av att hålla en tidskrift i sin hand har länge varit underskattad, och nu visar forskningen att pappret gör comeback på flera fronter. Den som gillar att botanisera bland Språkbruks äldre och färskare artiklar kan vi dock glädja med att berätta att Språkbruk får en förnyad webbplats i vår.

Välkommen till ett nytt språkår 2018 tillsammans med Språkbruk!